”Titta, vad konstigt! Ska det inte vara ett frågetecken här? Det är ju en fråga, men det är ett utropstecken. Konstigt.”
En elev kommer och drar mig i tröjan. Hen vill veta.
Jag blir så glad och talar om det för eleven. Vi tar kort på det märkliga. Jag blir så glad för att:
- eleven tänker till över språket. Skiljetecken gör skillnad.
- eleven går på djupet i texten och märker nyanser.
- eleven vågar fråga och ser frågan som en utmaning.
Jag läste några inlägg och kommentarer nyligen angående Världsbokdagen. Några förfasade sig över att tid vid datorer gör att barnen kommer längre från böckernas värld. En skarp gräns mellan böcker och teknik alltså. Men måste det vara så? Kan det vara så att när vi sågar datorer och förminskar barns fascination över vad man kan använda dem till, så stjälper vi även bokläsandet? Då hjälper det inte hur många vackra fina inbundna böcker vi ger dem. Det blir som att äta grönsaker fast man inte vill. Pliktskyldigt. ”Ja, jag smakar väl då!” Sedan inget mer.
Den elev som kom och drog mig i tröjan är omgiven av böcker. Vi läser skönlitteratur i långa banor från dag 1. Vi rådbråkar våra hjärnor och tränger in i texter tillsammans. Men vi gör något mer. Vi använder datorer. (Jag har tidigare skrivit om det här.)
Vi tar kontakt med författare, illustratörer, skådespelare, producenter – och vi skapar med pekplattor, datorer , pennor och kritor. Vi arbetar noga med manus och tydlig handling. Vi ger varandra respons och ber andra om samma sak. Arbetet skapar nya frågor och nyfikenhet att lära mer. Det skapar nyfikenhet inför skiljetecken, eftersom dessa förändrar nyanserna i en text.
Sådant kan man arbeta med i årskurs ett.
Kan vi fundera över om vårt (ibland) suckande över datorer faktiskt skapar gränser och utanförskap kring läsning?
Kan vi fundera över hur vi kan möta elever med nyfikenhet och respekt inför deras eventuella fascination kring vad man kan göra med teknik?
Och där någonstans kan vi kanske hitta nyckeln till att hjälpa dem tränga in även i böckernas värld. Vi kan använda tekniken till att göra läsningen spännande! Vi kan skapa och dela och fråga i ett vidare nätverk av människor. Vi kan möta olika tankar och innehåll.
Hittar man nycklarna till läslusten, då kan skyttegravskriget avslutas och vi kan ägna oss åt de viktiga texterna och medierna istället. För vi har inte råd att skapa ett utanförskap kring läsning. Vi har inte det.
 I veckan var det dags, Skådespelaren skulle prata på Skype med klassen. Det hade varit bestämt sedan länge, men eftersom Skådespelaren har många järn i elden hade det varit svårt att få till ett möte som passade.
Vi bänkade oss, slog på projektorn, loggade in på Skype, delade ut lapparna med frågorna som var bestämda sedan tidigare och så.. ringde hon. Lite för tidigt. Jag hann inte få igång filmkameran med en gång (Jo, vi hade fått lov att filma och lägga ut materialet på vår webbplats) och snubblade runt lite grann medan vi sa hej.
Det blev ett roligt möte. Ett sånt där möte där en människa ägnar sig helt och fullt åt andra. Ni kan se det här. Efteråt gick barnen runt och sjöng signaturmelodin till barnprogrammet där Skådespelaren har huvudrollen, högt och ljudligt i korridorerna. De pratade om hur roligt det hade varit att få träffa henne och hur roligt det var att själva vara skådespelare! För det är de i sin kommande film. ”Vi är filmstjärnor!” berättade de för Skådespelaren. Och hon pratade om vikten av att ha ett bra och genomtänkt manus innan man börjar att filma. ”Det har vi!” ropade barnen.
Möten är viktiga. Under året har min klass på olika sätt fått träffa författare, illustratörer, en filmproducent och nu en skådespelare. De har fått se människorna bakom olika verk som de har kommit i kontakt med. De har fått klura på frågor och lägga pannan i djupa veck. Och de har använt det som de har fått reda på till att själva skapa. Det har blivit böcker med tydlig handling och viktiga illustrationer. Filmen som de arbetar med nu blir kort och koncis – filmproducenten sa att det var viktigt. Folk orkar inte se hur långa filmer som helst. Genom allt eleverna gör finns en röd tråd. Handlingen ska stegras, det ska hända något som gör att det var värt att börja läsa boken eller titta på filmen och det hela ska avslutas på ett genomtänkt sätt. Barnen ger varandra respons och talar om vad det var som gjorde att just det här arbetet blev bra. Och de ställer frågor. De vill vidare.
Allt det här går att göra när man går i ettan. Vi kan börja i det viktiga och spännande. Vi behöver inte vänta med att prata om röd tråd i berättelser tills efter att bokstavsarbetet är avklarat. Om vi gör det under hela arbetet kommer barnen att förstå vad man ska ha bokstäverna till. Det är viktigt. (En text är inte bra bara för att den är: ”Åh, så lång!”) Vi analyserar och förbättrar. Vi är kompetenta människor som kan utveckla vår kompetens. Gott!
Jag skriver inte mer ingående än så här om vårt arbete i klassen. Vill ni se vad eleverna gör kan ni istället hälsa på hos dem på webben. Men jag är så stolt och glad över dem och en sak vet jag – att vara lärare, det är ett av de mest spännande yrken som finns. Vilka möten vi får vara med om, både i klassrummet och utanför!
(Jag kallar skådespelaren för Skådespelaren. Kanske av samma anledning som jag kallar orten där jag bor för Hålan. Det är onödigt att i tid och otid strö googlingsbara ord omkring sig till höger och vänster tycker jag. Skådespelaren har sitt namn på barnens webbplats och det kanske räcker för henne. Jag är inte ute efter att slå mynt av hennes kändisskap och dra hit sökningar på hennes namn. Därför gör jag så, om någon undrar.)
I min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen finns en del länkar.
De är bara en liten del i det stora hela, men jag lovar i boken att jag ska försöka hålla dem uppdaterade här på bloggen. Nu har det gått en tid sedan boken skrevs och en del länkar har slocknat, andra har bytts ut. Därför finns en någorlunda uppdaterad lista under fliken Boken. Varsågoda!
En 10-åring lär deltagarna fingervirka på egen session bland webbfolk och nördar! Vi följde tråden..
 
och där var hon. Och där virkades det. Jag livesände.
 Det är sådant som kan hända på en knytkonferens som Webcoast. En knytkonferens, eller en unconference, är ett ställe där deltagarna själva skapar innehållet genom att sätta upp vad de vill prata om på en grid, ett rutnät av lappar som visar vart man ska ta vägen och när. Ungefär så.
Det är inte många skolmänniskor här, däremot webbutvecklare, mediafolk och sådana som bara har en stor kärlek för vad man kan göra med hjälp av webben. Att vara i ett sådant sammanhang ger mig mycket. Förlåt alla skolmänniskor, jag tycker om er också – lovar! Men det är här och på Sweden Social Web Camp som jag hittar de riktigt djupa kunskaperna om webb som jag har nytta av i mitt arbete. Sådant jag kan överföra på min arbetsvardag och koppla till skolans styrdokument. Det är i sådana sammanhang jag kan diskutera med andra utanför min vanliga sfär och få andras perspektiv som berikar. Jag har absolut inget emot rena skolkonferenser. Men jag kan fundera över det här med att åka dit år efter år utan att hitta till andra sammanhang där man pratar om lite andra saker. Kanske är man rädd att vara den som ingen känner igen? Att hamna utanför tryggheten? Nu behöver naturligtvis inte alla tycka som jag. Alla kanske inte heller vill lägga sin fritid på att göra något så roligt som Webcoast. Så kan det vara.
Så vad ska jag rapportera härifrån? Inte så mycket och så ingående, tror jag. Konferenser innebär möten som måste upplevas på plats. Men en kort sammanfattning:
En bra grej som jag lyssnade på var det här med ryktessperidning på nätet. Lukasz Lindell berättade om hur ryktet med felaktiga iPhoneskruvar fick spridning och hur alla länkade tillbaka till en enda felaktig ursprungskälla. Och hur ryktet om likheten mellan Lincoln och Kennedy är galet, men sprids ändå. Intressant och viktigt att ta upp som exempel i skolan med elever som är så gamla att det rör dem. Utifrån det kan vi prata viktigt lärande om källkritik i dag. Sonen, som går på gymnasiet och som till och från var med och filmade som någon slags frivillig praktikant till Falkevik & Danehav, rankade hans session högt. Det var helt enkelt intressant. Länk kommer senare.
Deeped pratade om Klout och vill du veta vad det är kan du följa sändningen här (Länk kommer senare).
Han och Sarah Larsson Bernhardh pratade också om sociala medier och trender. De tog också upp vad som ligger bakom varför vi delar i sociala nätverk: Vi vill verka smarta, vi vill vara en del av en grupp (tummen upp för dem som ingår i de rätta sammanhangen), vi vill skratta i grupp (dela roligheter) och vi vill säkerställa vår sociala ställning. De pratade om lifelogging och vad det kan innebära och de pratade om vad second screen innebär, detta att vi ser på TV på en skärm medan vi samtidigt är uppkopplade på mobil eller annat. Något att tänka på för dem som ansvarar för webb i skolor och kommuner inte minst. Responsiva webbplatser är viktiga. Det är viktigt för användarna och därmed eleverna (min reflektion). (Även här kommer det att komma en länk.)
Tomas Linderoth och Livia Norström från Högskolan Väst pratade om hur de arbetar med öppenhet i sina kurser. De har märkt att studenterna når mycket bättre resultat om de som examination måste dela sina kunskaper och ge feedback till varandra, än om de ska examineras i en tentaform där ingen mer än läraren ser eller kan ge feedback. De menar också att studenter har stor nytta av att lära sig nätverka genom att använda webbverktyg som till exempel WordPress istället för att bara använda stängda lärplattformar. När de går vidare i livet har de inte särskilt mycket hjälp av de gamla lärplattformarna..
Malin och Stanley Ekelund pratade om hur man eventuellt kan påverka genom sociala medier. Vad är vardagsdemokrati idag? De använde konkreta exempel och öppnade för diskussion. Ingen inspelning finns från denna session.
Jag höll en visning av webbplatsen som vi arbetar med i min klass. Det blev en bra diskussion med input från olika yrkeskategorier och det tackar jag för. Via tweetsen förstod jag att flera av samtalsdeltagarna fick ut en hel del av sessionen – bra om vi kan få inspirera varandra.
Slutligen höll Stellan Löfving en dragning om hur han och David Stark har crowdsourcat fram en bok: Skum kanin med ananassmak. Personligen ligger det mig varmt om hjärtat. Varsågoda:
Det var Webcoast för mig i år. Ljus, rök, hög musik och quiz ingick också, precis som det ska göra på en knytkonferens, men det – det får ni själva uppleva på plats nästa år om ni vill.
Min elev är filmproducent.
Eller, han är ju inte min elev längre. Men han var det för jättedölängesen. Så därför kommer han alltid att vara min elev för mig. För ett tag sedan hittade jag honom på Twitter – en märklig känsla. Han som inte var mer än 10 år, hur..? Aha, de växer. De har ett liv efter att vi har sagt hejdå. Det visste jag ju. Egentligen.
Nu tog jag kontakt och frågade om mina nuvarande elever kunde få ställa några frågor inför ett filmarbete som de skulle göra. Filmproducenten var vänlig och svarade ja. Så nästa vecka ska det ske. Gott! Bra för arbetet!
Jag tänker en del på det där. Vi kommer med sannolikhet att arbeta tillsammans med flera av våra elever även när de har gett sig vidare ut i livet. Det blir så när skolan får vara en del av samhället. Och jag tänker att det vore bra att tänka på det redan nu när vi umgås i klassrummet. Dessa elever, de är mina medarbetare. Jag kommer på sätt och vis att få stå till svars för hur jag bemötte dem, när vi senare ses. Vad gjorde jag av min ledarroll i klassrummet? Ledde jag eleverna med respekt och med en syn på dem som medarbetare och medmänniskor, eller ledde jag dem med en annan syn?
Det där är min fundering just nu. Den tål att arbetas med.
 Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.
Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.
Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.
 Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.
De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.
Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.
Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.
Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.
Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.
Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.
Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.
|
Almedalen 2012 (Efter 28 min):
|
Senaste kommentarer