Programmering på lågstadiet

beebotJag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle engarera så.  Men nu hände det.

För mig är det inte så exotiskt att låta eleverna programmera redan på lågstadiet. I England finns det på schemat och i Finland kommer man igång 2016.  I Estland har man varit igång en tid. Här och där sker det i klassrummen även i Sverige. I vår mattebok (Ja, vi har en) finns programmeringstänket med i form av en sköldpadda som ska instrueras med pilar att ta sig vidare i ett rutsystem. Likande appar finns till pekplattan. Eleverna lär sig tänka logiskt och lösa problem, matematik alltså.  Och i ämnet teknik ska eleverna utveckla följande:

Undervisningen i ämnet teknik ska syfta till att eleverna utvecklar sitt tekniska kunnande och sin tekniska medvetenhet så att de kan orientera sig och agera i en teknikintensiv värld. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar intresse för teknik och förmåga att ta sig an tekniska utmaningar på ett medvetet och innovativt sätt. (Lgr11, s.269)

Jag hade beställt ett bi, en Bee Bot, till skolan. Den kom i torsdags. Jag startade den, körde några vändor på bordet i personalrummet och tänkte att eleverna skulle få prova nästa dag. Eleverna och jag testade först gemensamt, sedan fick de arbeta i par om två. Jag tänkte att risken fanns att biet skulle upplevas som barnsligt och att det inte skulle ske så mycket lärande ändå. Min farhåga. Det blev inte så. Hej, vad de gick igång! De skrev koder, testade och fick testa igen. De flesta upptäckte hur viktigt det är att vara exakt när man skriver kod. Det blev felsökningar åt höger och vänster och diskussioner om vad som skulle förbättras. Vi utvecklade uppgiften till att låta andra testa den kod man skrivit. Skulle de hamna med biet där det var tänkt? Hemlighetsmakeri och så exakta koder som möjligt.  Om bilden nedan kunde tala så skulle ni få höra de intressanta diskussioner som uppstod!

beebot_samarbete

Vill du läsa upplägget, som jag skrev ner i efterhand, kan du göra det här.

Att få reda på hur något fungerar och att själv testa i praktiken – det är något jag vill låta mina elever vara med om. I ettan fick de göra enkla spel i Sploder, för att förstå att spel görs av någon. De fick skriva manualer till sina  spel för att lära sig göra beskrivningar.  På samma sätt fick de intervjua författare, illustratörer, en filmproducent och en skådespelare innan de själva skulle skriva berättelser, göra film och agera. Vi intervjuade spelutvecklare och vi gjorde spel. Nu har vi gått vidare till att i olika grad använda Scratch. Några har nosat på det, några fördjupar sig i det. Vi tittar på koden till spel som andra har gjort, vi kopierar och förfinar den efter våra behov och vi lär oss att bygga upp något från grunden. Häromdagen var det en som ville visa klassen hur hen hade lärt sig programmera Björnen sover i Scratch.  En presentation med bildstöd. Matematik, teknik, svenska och musik. (Här kan ni förresten se Scratch-katten i min trädgård och få några bra länkar.)

Måste jag som lärare kunna något av det här? Ja, jag är elevernas lärare. Men jag kan också lära en hel del samtidigt som eleverna. Jag tror inte jag behöver gå en universitetskurs i programmering för att klara det på den här nivån. Det där med Björnen sover var jag i och för sig inte beredd på. Och jag kan inte föreställa mig allt, det kommer hända ändå. Det jag inte kan göra är att säga Sånt där kan inte jag lära mig. Det är inte att vara en förebild som en livslångt lärande varelse. Så jag hamnar i Lärande gropen, jag sliter mitt hår och jag visar eleverna mitt intresse för att lära. Det är inte exotiskt, men nödvändigt.

Nästa vecka ska vi programmera varandra på engelsklektionen: turn right, turn left. Ja, det borde funka.

Ni som vill komma igång på ett enkelt sätt samtidigt som ni känner samhörighet med tusentals andra kodande barn, anmäl er till programmeringstimmen som sker över hela världen vecka 50. Inga förkunskaper krävs för att vara med. Hittas på code.org.

Share

Så arbetar vi med källkritik på lågstadiet

internetVi arbetar med källkritik i min trea. Läroplanen är ju tydlig med att det måste ingå redan på lågstadiet. Bra, eftersom barn redan tidigt kommer i kontakt med en mängd olika källor.
Så hur gör vi? Jag vill dela med mig av vårt arbetsätt, ifall någon vill hämta inspiration. Jag vet att man som lärare kan känna sig osäker på hur man kan arbeta källkritiskt med eleverna.

Källkritik i praktiken
Under hösten har vi varit en redaktion som har arbetat med att intervjua, genomföra undersökningar och göra reklam. Vi har arbetat med att själva vara källor. Vi har funderat på det där med killar och tjejer i media – hur de presenteras och kommer till tals. Vi har granskat källor och kommit på oss själva med att vara kritiska till i stort sett allt. Bra! Att vara kritisk på ett bra sätt är inget negativt. Det hela mynnade ut i en tidning som vi laddade upp på Calameo, för att få den blädderbar och kunna lägga ut den på vår blogg. Här kan ni se hur det blev.

Vi gjorde även ett klassiskt nyhetsprogram, med allt från nyheter om brand på skolan, till reportage om när Uno Svenningsson plötsligt klev in genom klassrumsdörren, till sportreportage, bokprat och väder.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 14.06.55

Några elever hade tidigare vid lunchen pratat med sportkommentatorsröster och vi nappade på det. I en match mellan sy- och-träslöjdslaget fick de utlopp för sin berättarteknik. Men först hade vi intervjuat en sportjournalist om vad man kan behöva tänka på. Och en webbredaktör. Och så en studioman. Det är så vi jobbar. Med viktiga, för eleverna angelägna grejer. Vi filmade mot den gröna väggen, vår green screen, som vi har i ett rum på skolan. Perfekt när man vill lägga in väderkartor och andra bakgrunder i en produktion. Här kan ni se den färdiga filmen. Visa den gärna för era elever och låt dem kanske inspireras till att göra något liknande.

Var det här bara en kul grej? Nej, det var hårt arbete. Det var viktigt. Vi tog tekniken till hjälp där den behövdes, inte tvärtom. Vi började inte i den, men hade med den på vägen. Bloggen är vår yta för att lägga ut material. Det är vårt ställe där vi övar att bli trovärdiga källor.  Det är så vi rullar.

Vi har arbetat en hel del utifrån en  lärarhandleding som jag har gjort för årskurs 3-6. Jag gjorde den eftersom det fanns så lite material som vänder sig till dem som arbetar med yngre åldrar. UR:s Är det sant-filmer är helt fantastiska att lära utifrån. Vi har kunnat ta med oss det vi lärt när vi sedan tittar på Lilla Aktuellt och se om de verkligen låter olika sidor i en fråga komma till tals o.s.v.

Vi har undersökt hur sökmotorer fungerar och ooohat och aaahat över hur många sökresultat man kan få upp, hur olika det ser ut i olika sökmotorer (Google är ju inte den enda) och resonerat om vad som händer med resultaten som hamnar långt ner i söklistan  på en helt annan sida än den man först ser. Vilka resultat hamnar överst och varför? Det är intressant att tänka på det ur ett demokratiskt perspektiv. Vi har blivit än mer nyfikna på hur internet fungerar och läst om det på .SE:s sajt. Barn vet mycket men absolut inte allt bara för att det händelsevis råkar handla om det som har med internet att göra.

Redan i årskurs ett kollade vi upp hur det där med böcker och film fungerar. Vem har skrivit? Hur gör man en bok? Illustratör, vad är det? Hur jobbar en producent? Och när vi närmade oss läsning och skrivning genom att vara nyfikna på det här viset, kom vi i kontakt med olika källor. Det blev naturligt i allt vi gjorde. ”Upphovsman” var ett ord som fanns i vår vardag. I och med det kunde jag hjälpa mina elever att ställa frågor om det var okej att använda material utgivna av andra, att se andra som källor och att se oss själva som källor. Vi skapade material, mycket medvetna om att man måste ställa sig olika viktiga frågor. Ett frö av källkritik var sått. I slutet av året vann vi Webbstjärnan i kategorin åk. 1-5 för vårt arbete, som vi delade med oss av på vår webbplats. Det var stort!

Vilka delar i läroplanen har vi arbetat med när det gäller ovanstående moment? Bland annat:

Lgr11, Svenska, Syfte:
Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt tal- och skriftspråk så att de får tilltro till sin språkförmåga och kan uttrycka sig i olika sammanhang och för skilda syften. Det innebär att eleverna genom undervisningen ska ges möjlighet att utveckla språket för att tänka, kommunicera och lära.

Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom skilda medier.

Eleverna ska även stimuleras till att uttrycka sig genom olika estetiska uttrycksformer. Vidare ska undervisningen bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker och kritiskt värderar information från olika källor.

Lgr11, Svenska, Centralt innehåll åk. 1-3:

  • Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
  • Texter som kombinerar ord och bild, till exempel film, interaktiva spel och webbtexter.
  • Källkritik, hur texters avsändare påverkar innehållet.
  • Hur ord och yttranden uppfattas av omgivningen beroende på tonfall och ords nyanser.

Viktiga grejer alltså. Tack för din tid – hoppas du fick någon idé att spinna vidare på!

Share

VIA-modellen – en enkel lärmodell

VIA_CLofving

I veckan var jag på Skolforum och föreläste om hur det kan se ut i en lågstadieklass när man går in för att eleverna ska kunna reflektera över hur de gör när de lär.  Inte att de ska nischa in sig i fasta lärprofiler, som jag snarare tycker kan hämma än hjälpa dem att våga ta nya kliv. Nej, hur man kan prata om utmaningar och hur vi faktiskt alla ibland hamnar i lärande gropar, som vi kan hjälpa varandra att ta oss upp ifrån. Om hur vi kan leta efter utmaningar och se det spännande i att lära mer.

Efteråt kom det fram en åhörare som bad att få använda en modell jag hade visat. Jag har haft med den på bloggen tidigare, men postar igen för att göra den aktuell ifall nya besökare kommer in här. Den täcker inte på något sätt allt det komplexa i att lära, men jag ville förenkla och visa på några viktiga komponenter. Ett sätt att göra det greppbart i samtal med yngre barn.

Mina elever har modellen på sina målböcker. Eftersom vi inte har 1-1 (var sitt digitalt verktyg) kan de inte hålla sina individuella mål särskilt levande om de måste vänta på att en dator ska bli ledig för att kunna se vilka mål de har bestämt sig för att särskilt  jobba mot. Därför har de målen i utvärderingshäften som de kan bära med sig och på framsidan sitter denna modell klistrad. Den är modifierad efter James Nottinghams modell. Många av de saker som finns i utvecklingsväg tenderar att vända sig till äldre elever. Det jag vill göra är att tidigt prata viktiga saker med mina lågstadieelever och då måste man ibland anpassa materialet. Har du yngre elever får du gärna använda VIA-modellen (fritt enligt Creative Commons-licens). Det vore spännande att få veta vilka samtal den kan ge er!

VIA_CLofving
Klicka på bilden för att få en större utskrivbar.
Share

Föräldrar, lärare och det där med att kommunicera

Jag ska ge mig själv ett löfte (Om du läser längre ner, kommer du förstå varför).

Here we go. Jag lovar :

  • att se föräldrar som en tillgång, inte ett nödvändigt ont.
  • att vara tydlig redan från början med på vilket sätt föräldrarna och jag kan ha kontakt.
  • att berätta om vilka arbetsområden vi kommer ha, men också hur och varför vi kommer att arbeta så som vi gör. Så föräldrar kan stötta hemma efter bästa förmåga – de är ju en tillgång.
  • att om jag träffar en förälder i affären och denna ser det som ett utvecklingssamtal, så kan jag säga att jag har tystnadsplikt och inte kan prata om hur det går för eleverna där det finns andra som kan höra. Jag kan helt enkelt bli tydligare.
  • att tänka på mina elever som någons barn. Det finns antagligen en vuxen som just nu tänker på det där magknipet barnet hade när den gick till skolan, någon som undrar och kanske oroar sig. Jag kan ta två djupa andetag om denna förälder hör av sig och andas oro. Jag kan ha ett mentaliserat förhållningssätt. Det är något himla bra och avhjälper många tråkiga krockar, jag lovar. Läs gärna mer om det här. Artikeln går snabbt att läsa och handlar om hur vi som lärare kan anta ett professionellt förhållningssätt till både elever och föräldrar. Jag övar på det. Jag gör fel ibland, men det är ingen fara, för jag kan rätta till saker och ting. Det innebär att jag slipper en massa frustration, att jag inte tar på mig en offerroll, utan vet att jag har ett fantastiskt viktigt jobb.
Tydlig kommunikation mellan lärare och elever hittat i Anne-Marie Körlings klassrum.
Tydlig kommunikation mellan lärare och elever hittat i Anne-Marie Körlings klassrum.

Det delas just nu en artikel på facebook, ofta med tillägget ”Så sant!”. Det handlar om att föräldrar ska lita på sina barns lärare och inte lägga sig i allt och inget.  Artikeln inleds med:

Föräldrar, förvänta er inte att vi ska uppfostra era barn. Mejla inte hela tiden. Ifrågasätt inte allt vi gör. Lita på oss. Vi vet vad vi gör.

Vi vet vad vi gör. Förvisso. Oftast. Ingen människa är dock ofelbar.

Jag är lärare. Jag har själv barn. Jag har sett både det ena och det andra under mina dryga 20 år inom skolan. Och jag vill aldrig, aldrig få föräldrar att känna att de inte får ställa en fråga eller ta kontakt. Om det blir överdriven kontakt från någon kring saker vi inte behöver ha kontakt om – då har jag antagligen inte varit tydlig med vilka vägar för kommunikation vi kan ha. Jag har gjort sådana tabbar som lärare. Jag har lärt mig att bli tydligare. Lgr11, kapitel 1:

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har.  Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan.

Det som står ovan ska vi göra. Det ingår i våra arbetsuppgifter. Men det görs inte alltid. Det finns lärare som skickar ut veckobrev vecka efter vecka där det står att man jobbar vidare med svenska och matte, glöm inte idrott på tisdag och matsäck på torsdag. Ingenting om varför man arbetar med det man gör eller hur föräldrar kan stötta inför kommande arbetsområden. Ingenstans går det att läsa sig till, hur man än letar. Och då ska man som lärare få frågor om det. Det finns hela ämnen som ibland glöms bort i skolan. Ingen fysik, kemi eller teknik på lågstadiet trots att läroplanen är tydlig med vilket innehåll som ska finnas inom dessa ämnen. Överlag är det säkert inte så, men det händer. Då måste en förälder få ställa frågan, utan att mötas av en suck, eller som i artikeln, en anda av att det en lärare gör inte ska ifrågasättas:

Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?

Det finns en hel del i artikeln som jag håller med om.  Föräldrar bör prata positivt om skolan hemma, stötta sitt barn och uppfostra efter bästa förmåga. Absolut. De kan fråga varandra om saker de glömt. Det går. Om det förväntas bli ett problem tar vi upp det.

Tack för att du läst. Du behöver inte dela med ett ”Så sant”. Vi kan få tycka olika. Det blir antagligen ingen viral spridning som kvällstidningarna nappar på, men det gör inget. Jag fortsätter högakta lärares arbete när det är gott och utvecklande och jag kommer fortsätta värna elevernas rätt till den bästa av utbildningar. Jag kommer däremot aldrig uppmana föräldrar att stå med mössan i hand och vackert se på, skrapa med foten och inte våga skicka ett mejl med en fråga om vad som händer, ifall tystnaden från mig är total. Ifall något verkar vara galet och ingen förklaring har kommit. Men det får stå för mig. Nu önskar jag dig ett gott läsår!

Som grädde på moset kom Aftonbladet nyss med krönika om föräldrar som ostyrig, förfärlig mobb. Den kan säkert konkurrera med Expressens alla klick inom genren inom en snar framtid. Grattis Aftonbladet!

Share

Tipspromenad med GeoQuiz – tipsrundor

Skärmavbild 2014-08-08 kl. 12.23.29Jag har letat efter en fungerande tipspromenadsapp och hittade en som  som heter GeoQuiz – tipsrundor (funkar på iPhone, iPad och iPad touch). Det som jag tycker är bra med den är att man får se frågan först när man är tillräckligt nära kartnålen – man måste alltså trava runt och ta de olika kontrollerna. Att vara cirka 25-30 meter ifrån frågan tror jag funkar för att kunna se den, men när jag som nu befinner mig 8737 meter från den kan jag absolut inte få tag i den. Bra, det är liksom inte meningen! avstand Man behöver inte gå runt banan åt ett visst håll, utan kan svara på frågorna i vilken ordning man vill. Hur det har gått i tipspromenaden får man reda på först när alla frågor är besvarade. En annan grej som är bra är att den som gör tipspromenaden kan sitta hemma vid sin dator för att göra den. Man placerar ut kartnålar, skriver in svarsalternativ och så är det hela klart. Tänk på att inte placera ut kartnålarna för tätt, så man inte missar poängen med att få gå runt. Quizet är sedan i gång en vecka, om man inte har betalat för en uppgradering.  De som knatar runt banan och svarar på frågorna kan ha stor hjälp av att klicka på ”hybrid” på kartan i sin telefon. Då ser man träd, hus och buskar. Har man en äldre modell funkar inte det och då får man mer gå på känsla för att följa nålen. Men det går.

Vad tror ni, är det någon som kommer testa detta med sina elever? Eller kollegor? Jag kommer ha de senare som försökskaniner. Vi får se hur det går.

Share

Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham

utmanandeundervisningUtmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham kan vara en av de bästa böcker jag läst i pedagogisk väg. Aha, är den full av IT? Inte alls. Och ändå öppnar den för mig att tänka in var digital teknik kan fungera i min undervisning.

Framförallt fokuserar Nottingham på hur man bemöter elever och ger dem tillfälle att utveckla sin vilja att lära. Han bygger mycket av sina pedagogiska idéer på Carol S Dwecks forskning om vad utvecklande tankesätt och statiskt tankesätt kan göra för att antingen utveckla eller hämma vårt lärande. Jag beskriver samma tankesätt med begreppen steg-för-steg-inställning (att utvecklas åt olika håll en bit i taget) och talanginställning (att tro sig vara en färdig talang som inte kan utvecklas mycket mer) i min bok Digitala verktyg och sociala medier, men jag tycker kanske ännu bättre om sättet Nottingham beskriver dem på. För det är viktiga begrepp.

Nottingham visar på vilka utmanande frågor vi kan ställa till våra elever och hur vi kan locka fram utmanande frågor av dem. Helt enkelt hur vi kan få undervisningen att gå på djupet. Han talar om ”den lärande gropen”, ett uttryck som myntades på 1990-talet av Jim Butler och John Edwards. Vad det handlar om är att lärande ibland är svårt och ska få tillåtas vara det. Vi kan inte tro att vi ska halka runt på ett bananskal och fånga kunskap i bara farten. Reflektion kräver sin grop. Men då måste vi också prata med eleverna om hur det är att lära och att hamna i den där gropen.

Jag brukar ofta prata med mina elever om hur jag lär. De ska få bli bekanta med att livet är en enda lång utmanande läranderesa. Ibland lär de mig något och då vill jag våga utbrista i ett: ”Wow, det hade jag inte en aning om! Nu lärde jag mig det.” Det är inte att förlora sin auktoritet (den har jag i min ledarroll) – det är att visa på lärande.

Nottingham har utarbetat en bra och viktig modell för att kunna samtala om lärande och ha som hjälp när elever och lärare utvärderar hur lärandet går till. Han gör det i FFK-modellen, där förkortningen står för förhållningssätt, färdighet, kunskap. Under läsandets gång har jag tänkt mycket på hur jag ska kunna använda modellen med mina lågstadieelever. Jag tycker begreppet färdighet är svårt. Även förhållningssätt. Visst kan jag förklara innebörden, men det är inte ord som direkt ligger nära dem. Jag har istället gjort en annan modell, VIA, som jag kan ta mig an bättre och därför kanske har större möjlighet att använda aktivt med mina elever. Orden (Ja, de hamnar inte ens i en och samma ordklass, jag vet) står för veta (fakta och begrepp vi känner till), inställning (vår vilja att ta oss an utmaningar, att lära av misstag och att hamna i den lärande gropen. Vi kan alltid skruva på kugghjulet i vår inställning.) och använda (att kunna använda det vi lärt i olika sammanhang, att diskutera med andra, att dela med oss och att lära om och lära nytt efter att vi har fått nya infallsvinklar.)
Kanske passar FFK-modelen dig och dina elever bättre. Annars får du gärna använda den här modellen. Det är ett första tankeutkast och jag tänkte utveckla det hela tillsammans med mina elever så att vi får till något bra.

Utmanande undervisning i klassrummet är en bok fullspäckad av tips på hur man konkret kan få till en utmanande undervisning och jag kan varmt rekommendera den. Mitt förra boktips gällde Nottinghams Uppmuntra lärande, vilken jag skulle vilja säga är en lightvariant av boken Utmanande undervisning. Uppmuntra lärande kan med fördel läsas av föräldrar och naturligtvis pedagoger, medan den här boken är tänkt för pedagoger i första hand.

Jag välkomnar Nottinghams elevsyn, en syn som jag ibland tycker försvinner när vi jagar de bästa IT-tipsen och när vi vill säga de klokaste sakerna. Den dag jag blev en IT-mamma var det för att möta eleverna med respekt för deras person. IT är en viktig del för att kunna delta som en demokratisk medborgare. För många är användandet av IT ett sätt att må bra och få kontakt med andra. Men IT är aldrig särskilt viktig som den häftiga prylen eller appen den är i sig. Det tycker jag glöms bort mer och mer. Även om vi säger att det inte är så.  En rökeffekt i en film kan vara viktig på djupet, absolut, men den kan också vara så ytligt att det blir skrämmande pinsamt hur ytlig vår pedagogiska förankring och elevsyn är.

Alltså, Nottinghams bok är inte full av IT, och ändå är den full av både det och allt annat i och med att det pedagogiska tänkandet sätter fart. Ett innehåll att samlas kring och att diskutera. För att det i slutänden ska gagna eleverna.

VIA_ChristinaLofving_CC_BY_NC_SA

 

Share