Ovan trädtopparna och Undervisningen mellan oss

ovan tradtopparnaPojke 8 år:
”Jag ångrar att jag lärde mig läsa och nu vill jag inte kunna det mer.”

Den gamle mannen, 93 år:
”Min läsning gör att jag, vilket kanske låter konstigt eftersom jag är så gammal, får en vidgad syn på livet.”

Jag läser Ovan trädtopparna av Anne-Marie Körling, en bok fylld av berättelser om läsning där allt från den unge tvååringen delar med sig, likväl som den gamle mannen. Däremellan finns fullt av unika betraktelser om vad läsning är och betyder för just dem som bidragit med sin berättelse till boken.

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

En annan bok jag har läst i sommar med samma författare är Undervisningen mellan oss. I den tar Anne-Marie Körling upp sina erfarenheter kring det praktiska i ett klassrum, kring förhållningssätt och hur man kan komma en bit närmare att få undervisningen att fungera. Den handlar om hur man som lärare kan leda och ta ansvar för att lärandet och relationen till eleverna är sund och god. Det är en bok att samtala kring och lära sig av, både för den nyutexaminerade och för en annan som har arbetat som lärare i över 20 år. Jag tackar för det och för de tankar som väckts.

 

 

Share

PokemonGO som skämmigt intresse

PokemonGO i en park i Maastricht sommaren 2016.
PokemonGO i en park i Maastricht sommaren 2016.

Känner du till Satoshi Tajiri? Han är personen bakom Pokémon. När han var liten älskade han att knalla omkring och fånga insekter. När han blev stor och började klura på vad han skulle kunna skapa för spel, tänkte han på sitt insektssamlarintresse och gjorde ett spel av det. Det blev Pokémon, vilket sommaren 2016 utvecklades till PokémonGO.

Nu kan man ju tänka att det hade varit finare om Satoshi Tajari hade fortsatt samla djur på det gamla vanliga viset istället för via en datamojäng. Då kanske vi hade sett horder av ungdomar i parkerna runt omkring vid olika djurstops. Alla hade haft med sig sin bästa ekoxe till gymmet och tagit en fight med den. Men nu blev det animerade djur som istället råkade fånga vårt intresse sommaren 2016. Det kan förfära en del.

Förfäran över saker verkar ha en viss enande effekt. Vi verkar till och med må bra av att som förståndiga vuxna kunna skaka på huvudet åt det ungdomar ibland fastnar för. Det kallas childism på engelska och juvenism på svenska, och är ganska vanligt förekommande. Och om andra vuxna skulle ha lite otur när de tänkte och råka fastna för PokemonGO de också – låt oss då höja lite diskret på ögonbrynen och titta menande på varandra. Har vi dessutom själva satt igång spelet och fångat en sisådär fem stycken rackare innan vi tröttnade, kan vi alltid säga att vi har prövat, men att det inte gav något. Då gäller naturligtvis den insikten för alla.

Jag är en sån där vuxen som har appen. Jag är en medelålders tant och jag spelar. Jag tycker till och med det är roligt. Jag tycker om att gå promenader med mina barn, stanna till, utbyta tips om vad det finns för Pokemons i faggorna, prata om samma saker som dem och ha ett gemensamt intresse. Jag tycker det är viktigt att prata trafikvett på plats när vi är ute och jagar tillsammans oavsett hur snusförnuftigt det än låter. Jag gillar uppriktigt spänningen och glädjen i att samla på något tillsammans med mina barn.  Jag ska erkänna att det är en aning skämmigt att tycka om det hela, medelålders tant som jag är. Hade jag inte haft barn hade jag antagligen varit lika hooked. Det skulle helt klart kunna vara så.

Det betyder inte att andra behöver tycka samma. Vill någon hellre gå på Friskis och Svettis så har jag inga synpunkter. Vill någon sitta totalt overksam i timmar och kolla EM eller OS, så är det fine. Jag kniper käft. Vill någon cykla över stock och sten och mosa varenda tvestjärt och myra, utan att stanna för att andäktigt betrakta dessa livets små mysterier, så ska jag inte skriva en krönika om det. Men om PokemonGO må vi enas! Det är dåligt. Ja, folk har dött. Livet är farligt. Att vistas ute är farligt. Ibland är det farligt att vara inne. Men orka klaga och se ner på andras till synes onödiga sysselsättningar. Det kallas fritid och den tiden är fri.

När jag är ute på Pokémonjakt känner jag mig ibland lite smålöjlig. Jag tänker på mig själv med andras ögon. Samtidigt tänker jag att det är just så barn och ungdomar till och från får känna sig i mötet med vuxna. Dömandet kring ett starkt intresse är vardagsmat för många. ”Sitta stilla vid en dator!” Och när man börjar röra på sig och använda t.ex virtual reality, så kommer ”Jag ser hellre verkligheten som den är och inte genom en sån där grunka!” som ett brev på posten.

Men det finns hopp. Idag när jag gick och småhukade med min dotter och man i Hålans Pokémontätaste park stod en dam som säkert var tio år äldre än jag, reslig och stolt, alldeles för sig själv och fångade glatt de små animerade odjuren. Sakta ledde en man sin cykel förbi, stannade och frågade plötsligt damen om råd. De pratade om Pokémon. Högt och ljudligt och utan att skämmas.

Snart börjar OS. Ska vi enas om att vi inte utbyter blickar om dem som kommer sitta på sin ända timmar i sträck och stirra på en skärm eller tv? När de pratar resultat, så låter vi dem hållas? Det är ett intresse de har. Kanske inte så produktivt, men låt oss inte förfäras. Ett annat år har deras intresse kanske övergått till att handla om VM eller något annat. Det är okej. Och när skolan börjar i höst och en del av eleverna börjar prata om PokémonGO i korridorerna, kan vi köra samma taktik som med OS? Låta dem få prata och få ha sitt intresse utan att mötas av en dömande attityd? Vi kanske till och med kan sätta oss in i vad deras intresse handlar om och förstå drivkraften bakom. Och pratar de om OS, så är det okej, då har de också rätt att inte drabbas av juvenism. Därför ska jag kolla OS utan att sucka, jag lovar. Jag ger det fler än fem försök.

Share

Inte ett spår, utan många

Jag funderar på att byta namn. Itmamman – så 1800-tal. Fast visst kan man väl dras med fula, töntiga namn? Christina, hur hippt är det?

Men är inte datagrejer synonymt med mig? IT. Egentligen inte. Att jag började blogga om det var för att jag höll på att lära mig mer om det området. Och jag såg en problematisk inställning hos många i bemötandet av elever, när det gällde att tala om och ta sig an just det digitala. Det ville jag utforska och lära mer om. Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag är minst lika involverad i hur vi på min skola ska lägga upp svenska som andraspråksundervisningen, hur vi ska få till ett bra MIK-innehåll i vårt skolbibliotek och hur lerfigurer kan vara en bra grej som kan ena. Jag är liksom insyltad i det mesta som handlar om att skapa en relevant skola för våra elever. Men det som märks utåt råkar handla om vissa av alla de saker jag gör.

En sådan sak ska jag berätta om nu. Jo, jag fick något att blogga om! För ett tag sedan var jag med i UR:s Lärlabbet. Först hade jag tackat nej, jag brukar göra det. Men så bar det sig inte bättre än att jag satt där i sminkstolen.

FullSizeRender 2
”Kan man få be om extra allt?”

Ibland blir nej till ja utan att jag vet hur det hände. Jag valde att se det som ett praotillfälle. Alla kameror, promtar, lampor, programledarens öronsnäcka – åh, vad jag älskar att få se och ta in!

Vi pratade om datalogiskt tänkande. Jag vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Sedan blev det eftersnack.

Och på det kom ett blogginlägg, som kan läsas här.

Att just jag blev tillfrågad tillsammans med Fredrik Heinz och Karin Nygårds beror nog på den lärarhandledning om programmering jag skrivit. Betyder det att jag är en programmeringsguru? Inte alls. Förhoppningsvis är jag en som undersöker hur eleverna och jag själv kan utvecklas vidare. För mig kan det handla om skapandet av en skolgårdslabyrint eller något annat. Jag är inte ett spår. Läroplanen är så stor. Det är mycket att vara involverad i och lärarjobbet är spännande. Jag känner tillförsikt. Vi hörs!

Med vänlig hälsning, itmamman

Share

Att använda Twitter olika – att vara olika

En gång skrev jag artikeln Fler twittrande lärare behövs. Jag menade det då. Idag skulle artikeln delvis ha sett annorlunda ut.

Att se i backspegeln och färdas framåt.
Att se i backspegeln och färdas framåt.

Låt mig förklara. Året är 2007. Jag känner ensamheten i att utforska hur digitala verktyg skulle kunna användas av elever. Jag bloggar om det, knyter kontakt med andra intresserade och hittar en arena där välmenande, frågvisa kollegor finns. Det blir något annat än samtalen i personalrummet som ofta rör kopiatorns papperstrassel. Jag anar möjligheter, får kraft och en knuff framåt när det gäller att utveckla undervisningen så att den bättre svarar mot elevernas lärandebehov. Jag blir itmamman. Det var aldrig meningen, det bara blev så.

Fortfarande, då 2007, känns det ganska ensamt och jag drömmer om en lärarkår som tar kommando över nätet, drar nytta av fördelarna och hjälper eleverna att lära sig använda digitala verktyg på ett konstruktivt sätt.

Min dröm går några år senare delvis i uppfyllelse. Lärare provar, bloggar om sina erfarenheter och visar på en delakultur full av omtänksamhet. Jag kliver tillbaka från min itmammaroll och känner inte kravet att svara på frågor, föreläsa och finnas till hands lika starkt. Det finns så många som är i framkanten, jag kan ägna mig mer åt mitt. Det är befriande. Twitter fullkomligt exploderar av lärare som kommer dit med buller och bång. De använder det ofta som en chatt, ganska olikt det sätt vi, vad ska man kalla oss, tidiga twitteranvändare har gjort. Vi som mer har kläckt ur oss något, delat en länk, samtalat ganska otvunget en stund, fått kontakt med några nya, spammat Twitter vid På spåret och tja, hängt. Som ett mingelparty där man otvunget går in och ut ur samtal och ingen krampaktigt håller kvar ens arm. Vi har haft tweetups och setts på stan. Men nu är de där, lärarna. Jag jublar.

Så händer något. Det otvungna blir tvingande. En tråd som startar med en fundering vandrar långa krångliga vägar i Twitters utkanter och spårar snart ur. Man avkrävs svar. På något man inte känner igen. Man torkar svetten ur pannan i sina försök att förklara vad man egentligen menade och säger någorlunda försynt att man inte klarar att skriva det på 140 tecken. Twitter har på vissa sätt blivit det ett personalrum kan vara på skolor där möteskulturen handlar om vem som skriker högst. Där lärande samtal är ett konstigt begrepp. Det kravfyllda.

Jag ställer mig vid sidan om. Deltar inte i 140-teckenschattar om jag kan undvika det. Ibland ser jag en tweet om att man fnyser åt sådana som mig, de där som ”inte vill ta en diskussion”. Jag ser också många tweets med omsorgsfulla tips och idéer och uppriktigt menade frågor. Twitter är stort. Det icke kravfyllda.

Jag satsar på att få igång viktiga, uppbyggliga diskussioner på min skola istället. Jag lär mer om hur man kan diskutera på den utbildning jag går. Och jag twittrar. Men utan krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Jag struntar helt enkelt i om jag följer någons mall eller inte. Och jag inser att det jag gör inte är det enda rätta för någon annan. För naturligtvis är det så att de som använder Twitter på ett visst sätt, gör det för att det ger dem något. Det är deras behov, inte någon annans.

Så jag står här vid sidan om och kliver in när jag vill. För Twitter är inte min livsnerv, så som det en gång fick bli. Tiden då jag vann en del priser var ganska ensam rent yrkesmässigt. Jag är inte ensam längre. Kanske tyder det på att jag hamnat i ett riktigt bra sammanhang där jag lever och verkar. Det är en stor befrielse.

En hälsning från mig om att stå för det du önskar göra, fortsätta förbättra innehållet i skolan för eleverna och inte bli orolig om inte andra gör precis på samma sätt som du.

Share

Bokmässan 2015 – äntligen rivs murar

Äntligen.

imageJag lyssnade på bibliotekarien Marika Alneng och hennes föredrag MIK (Medie- och informstionskunnighet) i Bibliotekspraktiken på Bokmässan idag. Och vet ni vad? Jo, hon framhåller vikten av att biblioteket idag får vara en plats där man läser, söker information, lär sig analysera kritiskt, utvecklar spelkunnighet (Hörde ni?), men också förstår mediers roll i samhället på ett djupare plan. Där ingår att skapa, t.ex. genom att programmera.Biblioteket är därför en självklar plats för att ordna kodstugor och Maker spaces. Det handlar bl.a. om att bygga broar, att skapa läs- och skaparintresse på ett sätt som vi kanske inte varit vana vid tidigare. Att ta tillvara ungas nyfikenhet och inte bygga murar. Att lyfta unga besökare. Lyfta. Att få unga att förstå vad som händer när man skapar likväl som hur man tar till sig andras information. En demokratisk uppgift.
Man behöver idag lära sig så mycket: om filterbubblor, om hur man kan granska kritiskt (inte bara ”Akta dig!”) m.m.

Alneng tipsar om MIK-rummet, som ni säkert har hört talas om, för den som behöver uppdatera sig om hur man kan arbeta med MIK. Där finns kortstegskurser att följa samt MIK kopplat till styrdokumenten.

AnneMarieKSamma dag blir Anne-Marie Körling utsedd till Sveriges läsambassadör av Kulturrådet.Och vet ni vad? Vet ni varför jag hoppar högt av lycka mer än över att jag har så himla stort förtroende för Körling? Jo, som man kan läsa på kulturradet.se: ”Anne-Marie Körling vill nå utanför cirkeln där de som redan upptäckt litteraturen talar till varandra om hur viktigt och berikande det är att läsa. Hon vill komma bort från alla måsten runt läsning och låta unga möta böckerna på sitt eget sätt.”

Äntligen!

I allt jag gör i mitt arbete som lärare ser jag en liten parvel framför mig. En parvel som har ett intresse för något, kanske något jag inte förstår mig på så bra. I allt försöker jag tänka mig in i hur det är möta skolan utifrån denne lille parvels tankar. Ofta tror jag att parveln tyvärr blir mött av en minsann-mentalitet, t.ex. att spel är dåligt och läsning är bra. En svartvit värld. Ett slag i huvudet. Hela vårt kroppsspråk kanske visar det.

Men idag, idag efter Marika Alnengs föreläsning och utnämnandet av Anne-Marie Körling till läsambassadör, då tror jag att vi har kommit en bra bit på väg. Det är dags att göra läsningen viktigare än att göra den till en mur mellan rätt och fel beteende.

Så jag säger: Äntligen!

 

Share

Jamals kompisar tar avsked och vi drar vidare

Skärmavbild 2013-04-21 kl. 09.21.33Tre år med mina fantastiska elever – nu är det slut. Jamals kompisar ska bli fyror i andra klasskonstellationer. Och jag går vidare till nytt jobb. Det är sorgligt att lämna, men säkert bra att gå vidare. Det brukar vara det.

Att lämna IT-pedagogjobbet för att bli klasslärare igen var en sådan bra grej. Jag har mött så många centralt arbetande människor som sagt att de ”aldrig kan tänka sig att jobba som lärare igen”. Och jag förstår dem även om jag aldrig hållit med. Det är ett svårt jobb. Jag förstår att det kan skrämma. Men det kanske var det som lockade mig.

En viktig sak jag lärt är något jag började fundera på efter att vid ett flertal tillfällen ha fått kommentaren: ”Det måste vara väldigt roligt att gå i din klass!” För visst kunde det se ut så om man tittade in på Jamals kompisar och såg all glädje som fanns där. Men måste det det? Vara roligt? Hela tiden? Jag upplevde att jag inte kunde avkräva eleverna rolighetstyckandet i alla situationer. Visst ville jag att det skulle vara positivt. Men Lisebergsroligt? Vem var jag att kräva det av eleverna. Det var där min aktionsforskning om hur elever kan utveckla sin förmåga att ta sig an lärande kom in. Att vilja vidare, att inte väja för utmanande, kluriga uppgifter som utvecklar. Allt i ett uppmuntrande klimat där man vågar ta sig an det ibland kämpiga lärandet (Vill du veta mer om det, har jag skrivit om det tidigare här). Och som vi har skrattat i de lärande gropar vi hamnat i! Och slitit vårt hår. Det finns plats för skratt i det utmanande.

En annan sak jag lärt är hur man kan föra och delta i viktiga diskussioner som leder framåt. Jag läser en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning och skolutveckling vid Göteborgs universitet vid sidan om. Hallå, vilka proffs de är där! Att lära sig diskutera utifrån pedagogisk litteratur och forskning i ett riktigt lärande samtal. Det är så långt ifrån att försöka bräda varandra med bästa onelinern man kan komma. Jag menar att det är i sådana lärande samtal skolutveckling måste ta sin utgångspunkt. Det går att få till sådana samtal i arbetslagen om ledningen vill.

Det finns så klart massor av fler saker jag lärt, men jag är rädd om mina elevers integritet och outar dem inte hur som helst. Det etiska ansvaret vill jag ta. Så det får stanna vid detta just nu.

Nu lämnar jag min skola och börjar som lärare och utvecklingsledare på en nybyggd kommunal skola i samma kommun. I första hand sökte jag mig dit för att än en gång få en bra chef. Min chef slutade och vi stod utan. Nu kommer min gamla skola få en chef som säkert blir bra, men det visste jag inte då. Och det är inte farligt att saker och ting förändras.

Det var en uppdatering från mig. Kanske hörs vi i höst!

Share