Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham

utmanandeundervisningUtmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham kan vara en av de bästa böcker jag läst i pedagogisk väg. Aha, är den full av IT? Inte alls. Och ändå öppnar den för mig att tänka in var digital teknik kan fungera i min undervisning.

Framförallt fokuserar Nottingham på hur man bemöter elever och ger dem tillfälle att utveckla sin vilja att lära. Han bygger mycket av sina pedagogiska idéer på Carol S Dwecks forskning om vad utvecklande tankesätt och statiskt tankesätt kan göra för att antingen utveckla eller hämma vårt lärande. Jag beskriver samma tankesätt med begreppen steg-för-steg-inställning (att utvecklas åt olika håll en bit i taget) och talanginställning (att tro sig vara en färdig talang som inte kan utvecklas mycket mer) i min bok Digitala verktyg och sociala medier, men jag tycker kanske ännu bättre om sättet Nottingham beskriver dem på. För det är viktiga begrepp.

Nottingham visar på vilka utmanande frågor vi kan ställa till våra elever och hur vi kan locka fram utmanande frågor av dem. Helt enkelt hur vi kan få undervisningen att gå på djupet. Han talar om ”den lärande gropen”, ett uttryck som myntades på 1990-talet av Jim Butler och John Edwards. Vad det handlar om är att lärande ibland är svårt och ska få tillåtas vara det. Vi kan inte tro att vi ska halka runt på ett bananskal och fånga kunskap i bara farten. Reflektion kräver sin grop. Men då måste vi också prata med eleverna om hur det är att lära och att hamna i den där gropen.

Jag brukar ofta prata med mina elever om hur jag lär. De ska få bli bekanta med att livet är en enda lång utmanande läranderesa. Ibland lär de mig något och då vill jag våga utbrista i ett: ”Wow, det hade jag inte en aning om! Nu lärde jag mig det.” Det är inte att förlora sin auktoritet (den har jag i min ledarroll) – det är att visa på lärande.

Nottingham har utarbetat en bra och viktig modell för att kunna samtala om lärande och ha som hjälp när elever och lärare utvärderar hur lärandet går till. Han gör det i FFK-modellen, där förkortningen står för förhållningssätt, färdighet, kunskap. Under läsandets gång har jag tänkt mycket på hur jag ska kunna använda modellen med mina lågstadieelever. Jag tycker begreppet färdighet är svårt. Även förhållningssätt. Visst kan jag förklara innebörden, men det är inte ord som direkt ligger nära dem. Jag har istället gjort en annan modell, VIA, som jag kan ta mig an bättre och därför kanske har större möjlighet att använda aktivt med mina elever. Orden (Ja, de hamnar inte ens i en och samma ordklass, jag vet) står för veta (fakta och begrepp vi känner till), inställning (vår vilja att ta oss an utmaningar, att lära av misstag och att hamna i den lärande gropen. Vi kan alltid skruva på kugghjulet i vår inställning.) och använda (att kunna använda det vi lärt i olika sammanhang, att diskutera med andra, att dela med oss och att lära om och lära nytt efter att vi har fått nya infallsvinklar.)
Kanske passar FFK-modelen dig och dina elever bättre. Annars får du gärna använda den här modellen. Det är ett första tankeutkast och jag tänkte utveckla det hela tillsammans med mina elever så att vi får till något bra.

Utmanande undervisning i klassrummet är en bok fullspäckad av tips på hur man konkret kan få till en utmanande undervisning och jag kan varmt rekommendera den. Mitt förra boktips gällde Nottinghams Uppmuntra lärande, vilken jag skulle vilja säga är en lightvariant av boken Utmanande undervisning. Uppmuntra lärande kan med fördel läsas av föräldrar och naturligtvis pedagoger, medan den här boken är tänkt för pedagoger i första hand.

Jag välkomnar Nottinghams elevsyn, en syn som jag ibland tycker försvinner när vi jagar de bästa IT-tipsen och när vi vill säga de klokaste sakerna. Den dag jag blev en IT-mamma var det för att möta eleverna med respekt för deras person. IT är en viktig del för att kunna delta som en demokratisk medborgare. För många är användandet av IT ett sätt att må bra och få kontakt med andra. Men IT är aldrig särskilt viktig som den häftiga prylen eller appen den är i sig. Det tycker jag glöms bort mer och mer. Även om vi säger att det inte är så.  En rökeffekt i en film kan vara viktig på djupet, absolut, men den kan också vara så ytligt att det blir skrämmande pinsamt hur ytlig vår pedagogiska förankring och elevsyn är.

Alltså, Nottinghams bok är inte full av IT, och ändå är den full av både det och allt annat i och med att det pedagogiska tänkandet sätter fart. Ett innehåll att samlas kring och att diskutera. För att det i slutänden ska gagna eleverna.

VIA_ChristinaLofving_CC_BY_NC_SA

 

Share

Tips på sommarläsning

sommarlasningMin sommarläsning är, förutom boken Sköldpaddans långsamma vals, Uppmuntra lärande – så hjälper du barn att lyckas i skolan av James Nottingham.

Några kollegor och jag hörde Nottingham föreläsa i Varberg förra året och jag blev alldeles lycklig av att höra någon prata konkret om hur man kan hjälpa elever att utveckla lärande. Om hur man kan hjälpa alla elever att utveckla detta oavsett var de befinner sig – om de redan kan mycket om ett ämne eller om de kan lite.
Nottingham har samarbetat en del med Carol S Dweck, vars forskning jag kom i kontakt med när jag gjorde research inför skrivandet av min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Och precis som Dweck, framhåller Nottingham vikten av att få elever att våga släppa greppet om att tro sig vara färdiga talanger som inte kan utvecklas mer. Han beskriver hur man kan tala om lärande med sina elever för att antingen få dem att sluta sig och inte våga visa att de inte kan (Jo, vi kan få fram det hos dem..), men han visar också på ett annat sätt: Hur vi kan ta upp frågeställningar som utmanar, hur vi kan berömma på ett sätt som inte hämmar – helt enkelt hur vi kan lära elever att lära.

Jag använder mycket av det Dweck har kommit fram till i sin forskning i min egen undervisning. Nu ska jag även inlemma vissa av bitarna ur Nottinghams bok. Främst ska jag göra upp med mitt sätt att skicka runt en gnistrande sten när vi sitter i en ring och varje barn ska få säga något. Vissa säger alltid pass, precis som man får göra, och vissa pratar glatt. Nottingham problematiserar just detta sätt, eftersom det inte tar hänsyn till att de med så kallade introverta eller extroverta drag fungerar på olika sätt. Vissa behöver lyssna in andra innan de kan säga något själva, vissa behöver mer betänketid och vissa vill kasta ur sig vad de tänker med en gång. Jag är heller ingen stor anhängare av att alla ska hålla upp olika kort för att visa sin åsikt, eftersom det ofta leder till att en del elever blir osäkra och sneglar på vad andra håller upp för kort, innan de själva väljer samma som någon annan. Det finns knep för att lyckas få med alla, vilket Nottingham ger exempel på och det kommer jag att prova i höst.

Det jag tycker är en aning problematiskt i boken Uppmuntra lärande – så hjälper du ditt barn att lyckas i skolan är det sätt som även Nottingham talar om de barn som är duktiga på vissa saker i skolan i kapitlet Kalla dem inte begåvade. Jag säger vissa saker, eftersom man sällan är duktig på exakt allt och inte heller kan avkrävas det. På senare tid har bland annat psykolog Anita Kullander uppmärksammat särbegåvning som begrepp. Särbegåvning innebär att man kan var begåvad inom ett område och att man kanske tänker djupare och mer komplext än andra kring detta. Dessa barn har ofta bemötts med en fnysning av vuxenvärlden och man kanske har raljerat om att ”de är ju lite nördiga”. Barn känner av det. Och många av dessa barn mår dåligt just på grund av det. Jag skulle önska att Nottingham hade tryckt mer på att en begåvning, oavsett hur den har utvecklats, är en tillgång och att även denna begåvning kan utvecklas om den får näring och uppmuntran. Dessa barn har ofta lärt sig att inte delta aktivt på de lektioner, vars innehåll de redan kan, och blir därmed ofta bemötta som om de vore en belastning. En del är rädda för att säga fel och svarar inte alltid på frågor, eftersom de aldrig har lärt sig att man är tillåten att tänka kreativt. Rätt eller fel svar är istället det som står i centrum. En ond cirkel startas. Men dessa elever bör inte skuldbeläggas. Det är vårt ansvar att hjälpa dem vidare; att se vad de kan, att fascineras över spännande kunskap tillsammans med dem och att utveckla kunskapen vidare. Vi kan tala om begåvning på ett sätt som inte gör det till ett statiskt tillstånd utan till något som kan utvecklas. Vi kan få elever att inte behöva gömma undan det de kan. Jag tror att Nottingham håller med om det – jag hade bara önskat att han hade rett ut begreppen lite mer i sin bok.

Många tankar sätts igång efter att jag har läst den här boken. Nu ska jag gå vidare med Nottinghams Utmanande undervisning i klassrummet. (Om det bara kunde börja regna..)

Den som vill höra mer om Carol S Dwecks forskning kan göra det när hon kommer till Sverige i början av september i år. Annars rekommenderar jag hennes bok Mindset.
Den som vill lära mer om särbegåvning kan göra det i facebookgruppen Filurum Sverige – om särskild begåvning (särbegåvning).

Share

Hur ska vi göra med kompetensutvecklingen på vår skola?

Nu har rapporterna kommit. Digitaliseringskommissionens delbetänkande är tydlig: Man vill bland annat se skärpta digitala kunskapskrav i läroplanerna och ett digitalt kunskapslyft för lärare och rektorer.

Skicka iväg några på kurs?
Skicka iväg några på kurs?
Så vilka ska kunskapslyfta rektorerna och lärarna? Finns kompetensen vid universiteten? Hur ska vi göra för att alla ska få tillgång till kunskapslyftet? Att skicka iväg några på kurs har ju inte visat sig vara särskilt effektivt. Kollegialt lärande är bättre.

- Vi hyr in en som kommer och pratar med hela skolan.

Och som sen åker hem.

Jag har varit en sån där inhyrd person. Inte för att det ger mycket pengar, utan för att det har känts viktigt. Men nuförtiden tackar jag nej till sådana förfrågningar. De kommer då och då, ibland som en panikartad fråga: Snälla, kan du komma? Men jag tror inte på idén att dra en föreläsning på en skola, låta deltagarna prata i grupper och sedan vinka hejdå. Kanske komma tillbaka vid något tillfälle och sedan dra därifrån igen. Kollegialt lärande kan ibland ta slut när den inhyrda personen åker hem. Det behövs så mycket mer om det ska ge någon effekt. En sådan sak är en tydlig vision för skolan och den måste finnas i rektors upplägg för verksamheten och den måste anammas också av lärarna. Den kan man inte säga nej till. Visionen ska genomföras.

Men det är inte lätt. Berner Lindström, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet säger i SvD 12 mars 2014:

”Det finns ett utanförskap bland lärarna som är djupt oroande. Det går inte bara att skeppa ut datorerna. Och definitivt inte att skicka iväg folk på kurs. Det handlar om att skapa en miljö för skolutveckling. Ledningen måste vara drivande, men också få lärarna med sig.

Att använda it i undervisningen är lärarnas skyldighet, det är inte ok att inte vilja, anser Berner Lindström.”

Nej, det är inte okej att inte vilja. Sandra Wissting har skrivit mycket bra och en aning provocerande om det här. Läs gärna hennes inlägg.

Tillbaka till frågan om hur vi ska göra. Jag håller på att tillsammans med rektor driva utveckling på min egen skola, men jag dyker inte gärna upp på andras. Av tidsbrist och av den anledning jag nämnde ovan. Man måste rekrytera eget folk. Man behöver arbeta med utvecklingsfrågor som handlar om så mycket mer än om hur en Powerpoint kan användas. Man måste göra upp med sin syn på elevers intresse för teknik, fotboll och annat och vad det eventuellt kan tillföra lärande av idag. Man måste ta avstamp i läroplanen, i forskning och i den egna praktiken. Det är något man behöver göra tillsammans med sina kollegor. Men framför allt: man måste se till att kliva in och delta i den medieekologi vi lever i idag, inte stå vid sidan om och betrakta. Som Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet säger: Vi behöver vara litterata i denna medieekologi. Vi måste ta det ansvaret – eleverna har rätt att få adekvat utbildning. Och det går inte att lära sig på en endagskurs hur denna medieekologi fungerar. Vi måste leva den.

Det där livet - den där ekologin.
Det där livet – den där ekologin.

Jag har skrivit en hel bok om det här. Om svårigheterna, om frågorna, men framför allt om möjligheterna. Jag har gjort den resan och i mitt lärarjobb fortsätter jag ständigt att leva resan. Boken heter Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och används av en hel del skolor, i några kommuner och i lärarutbildningen på vissa håll i landet. Den finns att låna gratis på bibliotek och vill man stryka under finns den att köpa. Om du vill kan du göra en Powerpoint med det viktigaste från boken och hålla en dragning på din egen skola. Som en start. Ni kan använda den i studiecirkel i arbetslagen – den är upplagd att användas så, med viktiga frågeställningar i slutet av varje kapitel. Det blir inte så dyrt, särskilt inte om ni tar biblioteket till hjälp. Men ni gör förstås som ni vill.

Hur skolan gör är en fråga för rektor. Visionen får inte hamna i en pärm, den måste ständigt vara i fokus, revideras och utvecklas. Hur ni bestämmer er för att gå tillväga är er sak, men fundera igenom er plan ordentligt. Det kan ingen annan göra åt er. Ni är ert sammanhang.

Och viktigast av allt: När visionen/ planen är klar: lev den.

Share

Ståhejet kring barns fritidsaktiviteter

Nu ska vi tycka igen. Tycka till om ifall dataspelande är bra eller dåligt. Svart eller vitt. Tobias Tobé vädjar till föräldrarna att de ska begränsa sina barns speltid till förmån för läxläsning.

Jag blir en aning trött.

Av flera anledningar. En av dem är att livet inte är särskilt svart eller vitt. Forskarna Daniel Kardefelt Winther, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels och Håkan Hydén tar upp det i en debattartikel i DN i dag. Dataspelande är inte en och samma sak för alla. Det finns nyanser där med. I artikeln säger de bland annat:

Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avstånds­tagande från hur unga lever och umgås.

Debattörerna får naturligtvis genast ris och ros av andra på sociala medier, av kreti och pleti likväl som någon forskare som misstycker. Det är som sig bör. Man forskar inom ibland väldigt små områden, vänder och vrider, bemöter och kritiserar – det är det som forskning är till för. Forskning är inte svart eller vit den heller. Precis som livet är svårgreppbart har forskningen inte alla svar. Den spretar. Problemet blir när människor som läser forskares olika utspel tolkar dem utifrån en svartvit syn på livet. ”Jaha, han säger så – alltså är det så. Han är ju en erkänd forskare.” Eller som när en spelforskare varnade mig för att någonsin ge mig in på området spel om jag ville forska vid ett visst lärosäte: ”Du kommer bli krossad. Där finns en forskare där som inte tål att någon hittar något annat än just det hen är ute efter att hitta.” Det är synd.

Jag tycker att debattartikeln idag lyfter fram att det finns nyanser. Allt är inte bra, för mycket av något kan ge positiva saker men också negativa. Jag tänker också att för mycket träning kan vara direkt hälsofarligt, det visar bland annat reportaget om min facebookvän Thereses son. Han sitter just nu i rullstol och hoppas kunna gå igen. Men inte skulle jag säga att all träning är farlig för det. De av mina elever genom åren som inte har gjort sina läxor har ofta hoppat över dem på grund av att de har haft träning. Vi kanske ska prata lite svart-vitt om det? Ett politiskt utspel? Nej, jag tror inte det.

Vad jag däremot tror är att vi behöver möta våra unga som de människor de är. I den värld av olika färger vi lever och verkar i. De behöver inte en klubba i huvudet vare sig de tränar mycket, spelar mycket eller gör något annat vi kan ha svårt att relatera till. De behöver vår hjälp att mötas mitt i det ibland ganska svårnavigerade livet.

Share

Mitt i vårt Storyline-arbete kom det en bok

Det här läsåret har tvåorna på min skola jobbat med storyline. I vår klass har vi gjort det utifrån ett samhälle, Star City, där vi arbetar ämnesövergripande med en mängd olika mål i Lgr11. Ibland hälsar vi på våra parallellklasser Discostaden och Trästaden på deras bloggar och i deras arbete. Och de hälsar på hos oss. En dag blev vi bjudna på disco till Discostaden – det var uppskattat.

Alla elever har fått skapa sin egen karaktär som har fått flytta in i ett hus. Eleverna bygger ut och lägger till nya saker som behövs i ett samhälle – det är samhällsplanering på hög nivå. Senast behövdes en rymdbas – lätt fixat när slöjdläraren är inkopplad. Ibland blir det ett oljeutsläpp som får oss att tänka till över jordens tillgångar och vad vi gör med dem.

olja

Kartor ritas och ritas om, statyer på stadens torg stjäls och berättelser skrivs. Det händer saker när eleverna involveras.

karta

Nu har vi legat lågt ett tag, men snart är det dags för karaktärerna att lägga sig på rygg och spana upp i rymden på stjärnorna (reflexklistermärken och ficklampor kommer att komma väl till pass, mer avslöjar jag inte ifall någon elev letar sig in här).

ParkenKanske var det Eva Gustafsson Marsh som fick in lärarna i de andra två klasserna och mig på idén att arbeta så här. Hon och jag träffades i samband med startskottet för arbetet och Evas uppmuntran och goda idéer var värdefulla. Eva har skrivit några böcker med konkreta upplägg kring Storyline ihop med Ylva Lundin och tillsammans håller de i kurser för lärare. Nu har Ylva kommit ut med ännu en bok: Parken – En storyline med fokus på NO och Teknik.

Det är en bok som jag tror verkligen kan göra nytta. Bland annat därför att jag råkar tro att just teknik och kanske fysik ibland får väldigt lite utrymme i år 1-3, trots Lgr11:s riktlinjer. Man kanske känner osäkerhet som lärare, vad vet jag. I just den här boken tar författaren upp hur man kan arbeta med tyngdkraft, friktion och en mängd andra naturvetenskapliga begrepp, men också hur man kan arbeta ämnesövergripande med tydlig förankring i Lgr11. Du hittar boken här.

Jag läser och läser igen och funderar på hur Parken och Samhället kan förenas. Det är det här som gör arbetet som lärare så roligt! Man blir liksom aldrig klar..

Share

Mina bästa tips om du vill föreläsa

Jag minns det. Skräcken. Det var för några år sedan. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville komma och föreläsa och jag hade hört mig själv svara ja. Vägen till bilden nedan skedde inte utan vånda:
The_star_of_the_day_kalexanderson_CC BY-NC-SA 2.0
Christina Löfving by kalexanderson CC: BY; NC, SA

Anne-Marie Körling blev min räddning. En van föreläsare. En vänlig själ. Hon svarade som alltid på mitt panikmejl med orden: Ring mig!

- Vad är det värsta som kan hända? frågade hon.
- Att tekniken inte kommer funka, att jag står där som ett fån och inte får igång presentationen. Typ det.
- Då är du där i god tid och ser till att det funkar. Mer?

Och så höll vårt samtal på. Det finns alltid lösningar på problem. Hon gav mig också rådet att alltid ha en pappersnäsduk i kavajfickan – mer om det kan du höra i Skolsnack där Fredrik Svensson och jag pratade om denna viktiga detalj när vi träffades på Bett i London.

Nu har det gått några år. Jag har varit runt och föreläst över hela landet, via länk i Finland och så på plats i London några gånger. Jag har föreläst i Kunskapskanalen på TV. Jag har studerat hur andra gör, funderat över vad jag själv kan göra bättre och jag har utvecklats utan att på något vis ha utvecklats färdigt ännu. Nu tycker jag till och med att det där berget, som det kändes som jag skulle bestiga när jag skulle föreläsa, mer känns som en kulle, ibland en liten sandhög. Och då tänker jag att det är dags att låta andra kliva fram – få ta på sig klätterutrustningen och känna kittlandet i magen. Jag vill fortsätta utmanas och ge mig på farligheter, men göra sådant som också ger mig själv nya insikter. Paneldebatter är utmanande! Men att föreläsa? Jag kommer göra det igen, men det måste få gå ett tag mellan varje gång. Så jag inte tröttnar på min röst och mina egna tankar.

Nu delar jag istället med mig av mina tips till dig, så att du kan ta tjuren vid hornen och kliva upp på scenen! Brasklapp: Mina tips kanske inte passar dig. Det kan finnas mycket bättre tips på annat håll, men om du har googlat dig hit, får du fortsätta läsa om du vill.

Tips nr 1. Förbered dig. Och förbered dig igen. Åhörarna kan ha rest långväga för att höra dig. De vill inte mötas av: ”När jag började förbereda den här föreläsningen kl. 03.00 i natt, så kom jag på..” De vill känna att du tar dem på allvar. Därför har du tagit reda på vilken målgrupp det är som ska lyssna och du har anpassat ditt material just för dem. Kör igenom din föreläsning någon dag innan. Tänk igenom den tyst för dig själv. Det gör att du ser om tiden håller, du kan känna dig lugn och du kan improvisera mer på själva föreläsningen om du skulle vilja det. Men förbered dig.

Tips nr. 2. Använd hängsle och livrem. Ta backup på något smart sätt. USB-minne kan vara grejen om uppkopplingen fallerar i salen med tjocka betongväggar. En skärmdump på en webbsida som du vill visa kan funka om uppkopplingen inte gör det. Långväga gäster ska inte ha åkt 30 mil förgäves – de måste få något. Om datorn går sönder ska det gå att köra presentationen på någon annans. Jag tar alltid med extra minihögtalare om jag har ljud i min presentation. Och ja, jag har fått låna ut dem till andra föreläsare som hamnat i klistret. Det är inte överambitiöst, nej då.

Tips nr 3. Var på plats i god tid. Testa tekniken. Spana in rummet. Varva ner. När åhörarna kommer in, välkomna dem. Du bjuder in att lyssna även om ni är på deras hemmaplan.

Tips nr 4. Tyck att det är roligt att möta åhörarna. Om du inte tycker det, jobba på det. De ska känna att du gillar vad du gör. De har bjudit dit dig, de vill höra vad du har att säga – det är ju fantastiskt roligt! Det är skönare att lyssna på en glad, engagerad människa än en som är butter och oengagerad. Simple as that.

Tips nr 5. Om något strular – ta kommandot över situationen. ”Nähä, nu kom inte den som skulle ha.. så då får väl jag..” är ingen bra inledning. Det gör att åhörarna får känna sig obekväma till ingen nytta. Gnissla lite tänder om du vill innan du går upp på scenen, men lägg det sedan åt sidan. Ring ett förargat telefonsamtal efteråt till den ansvarige om det behövs. Men åhörarna ska inte behöva ta det. En gång var jag med om att min inskickade presentation, som skulle ligga klar, inte fanns. (Den gången var det dåligt bevänt med livrem..) Jag hade åkt 50 mil. Vad göra? Jag vinkade till publiken för att de inte skulle känna katastrofen närma sig, sa till arrangören som ursäktade sig inför publiken att det absolut inte var någon fara och var beredd att köra utan presentation. Då fick arrangören plötsligt fram keynoten och jag körde. Allt går. Det är innehållet som är det viktiga.

Tips nr. 6. Våga köra utan presentation, våga testa något annat om det kan få budskapet att gå fram på ett bättre sätt. Jag inledningstalade förra året tillsammans med några andra på Framtidens lärande på Stockholm Waterfront inför mer människor än jag någonsin gjort förut. Utan slides. Men till det tillfället hade jag också med en film på mina elever. Den startade när jag ropade på deras hjälp. De fick prata. Det funkade bättre än slides just då. Vi gjorde det tillsammans.

Tips nr 7. Om du ändå måste ha en presentation (Jag har oftast det), öka typsnittet. Inget under 32 i storlek. Det går inte att se. Använd ett tydligt typsnitt, inget snirkligt som inte gör sig för dem som glömt glasögonen hemma. Använd hellre en bild som förstärker det du ska säga än att ha en massa text. Om åhörarna ska sitta och läsa samtidigt som du pratar blir det inte bra. Skala bort. Jag är rätt dålig på det själv och tror att alla mina bilder är viktiga. Det är de inte. Jag ska jobba mer på det.

Jag vet att många vill föreläsa. Man kan lockas av att få åka runt och bo på hotell, casha in pengar och knappt lyfta ett finger. För visst är det så det är att föreläsa? Nja, inte för mig. Hotell är roligt at bo på någon gång ibland, om det inte blir för ofta. Och casha in? Det vanligaste är att beställaren säger i en bisats: ”Och förresten har vi inte riktigt ekonomi för att betala för så mycket mer än din resa, men du får se det som att det kan ge nya uppdrag.” Den är bra. Kostnaden finns alltid. Den läggs ofta på föreläsaren. Så du kommer inte bli rik. Men du kommer lära dig så oerhört mycket om det ämne du fördjupar dig i. Om det handlar om att berätta om din undervisning, kommer du att lära dig reflektera än mer över den. Det gagnar dina elever och det gagnar dig i din profession. Så våga!

Och du, vänta inte på att bli hittad, delta och bidra på det sätt du kan. Säg: Här är jag, jag vill hjälpa till. Det kommer tacksamt tas emot.

Share