Nice, 14 juli 2016

Ibland är jag tillbaka i Nice.

För er som inte vet, så var fyra femtedelar av min familj i Nice under attentatet som hände där på Franrikes nationaldag i år.  Vi hade hyrt en lägenhet mitt i Gamla stan vid det lilla torget Place Rosetti. Första gången vi klev in i lägenheten var det fantastiskt att slå upp fönsterluckorna och kliva ut på balkongen. Det var dagarna innan allt hände. Ljudet från serveringarna, katedralens klämtande kyrkklockor – det var så vackert. Men det är inte om det jag ska berätta.

Just den dagen hade vi tagit tåget till Monaco och när vi var på väg tillbaka sökte vi efter information om hur Niceborna firar sin stora dag. Det visade sig att det man gör varje år är att gå till strandpromenaden och se på de mäktiga fyrverkerierna. Därför bestämde vi oss för att också göra det. Vi ville ju vara en del av det hela. I skymningen hade väldigt många samlats, allt ifrån barnfamiljer, ungdomar till gamla. Bredvid oss på stranden satt en barnfamilj som vi fick hjälpa att leta efter en borttappad napp. Några i ett gäng bad vår son att fotografera dem. Det var glädje och en slags fin samhörighet på något vis.

NIce 14 juli 2016

Så släcktes gatubelysningen och det blev riktigt mörkt. Fyrverkerierna startade. Det var mäktigt. Det höll på länge. Folk ohade och ahade, men i övrigt var det tyst.

fyrverkerier Nice 14 juli 2016

Jag tänkte just på den där tystnaden. Hur ingen skränade eller ville förstöra. Hur alla var närvarande i ögonblicket, antingen genom en kameralins eller utan. När allt var över resten sig alla som på kommando och började dra sig bort från stranden och upp mot stan. Vi gjorde likadant, det var inte så mycket annat att välja på med så mycket folk i rörelse åt ett och samma håll. När vi så kom till vårt lilla torg var där så mycket folk att vi struntade i att göra det som vi vanligtvis gjorde på kvällarna, köpa glass eller sätta oss på en uteservering. Vi gick upp till lägenheten istället.

Strax efter att vi kommit upp hörde jag det. Folk skrek där nere. De sprang som för att söka skydd. Jag tittade ut och förväntade mig att se ett skyfall eller en hagelskur. Men det kom inget från himlen. Instinktivt kände jag att något var fel. Jag backade bakåt, släckte och tittade efter, ja vad? En stark, stark rädsla kom över mig. I det läget började jag leta på Twitter efter information. Där kunde jag snart läsa att något allvarligt hänt vid strandpromenaden och lite senare uppmanade borgmästaren alla via Twitter att hålla sig inne. Tidningarna och de stora nyhetskanalerna hade ännu inte lagt ut något.

Torget blev snabbt tomt. Restaurangerna drog in sina utemöbler och stängde till. En ensam moped for iväg medan ambulanserna började köra i skytteltrafik, något de skulle fortsätta med hela natten. Vid den tidpunkten hade det oerhörda sjunkit in. Jag fångade tystnaden, mopeden, sirenerna på film. Inget annat. Inte skriken, inte människorna som sprang. Det kunde jag inte förmå mig att göra. Men jag vill fånga tystnaden. Det tomma torget.

Hela natten sov vi oroligt. Ambulanserna fortsatte att köra i skytteltrafik. Jag tänkte på våra vänner på stranden, dem jag aldrig frågade vad de hette; levde de? Det lilla barnet? Gänget? Och så tanken på vad som hade hänt om vi hade bestämt oss för att fortsätta strandpromenaden en bit bort, istället för att gå hem. Om vi hade gått till det ställe där vi varit kvällen innan.  Alla dessa om.

Dagarna efteråt var overkliga, men ändå så verkliga. Människorna vågade sig ut. Vi gick också ut för att se, känna och göra just det som just vi behövde. Och samtidigt var alla sinnen så oerhört starka. En eftermiddag satt jag på balkongen och såg en kostymklädd man prata i mobil utanför katedralen. Jag såg att något var på gång och kom på mig med att hela tiden ha alla tentakler ute. Återigen blev Twitter min nyhetsförmedlare, det som via en sökning på katedralens namn visade att förre president Sarkozy var på väg dit till en minnesmässa just där och då. I alla hörn dök det snart upp vakter med k-pistar. Och där satt jag med min kaffe och tittade på. Ja, det var overkliga dagar.

När jag löpande skrev om det på facebook var människor vänliga och undrade hur det gick med oss. Med oss gick det bra. Vi hade överlevt. Jag brukar inte tycka om när människor blir smått sensationslystna vid andra människors olycka och ville absolut inte ta på mig någon stackars oss-mantel. Det blev en svår balansgång att rapportera och uttrycka sig utan att ta på sig den där manteln. Jag ville inte bära den. Jag ville bara finnas och vi råkade finnas just där. Det gick inte att blunda.

Nu har det snart gått ett par månader sedan kvällen i Nice, men jag märker att det som hänt gör sig påmint allt som oftast. Ikväll behövde jag skriva om det. Jag kommer på mig själv med att titta på våra barn och känna livet starkt inpå. Jag tänker på vad som kunde ha hänt. Jag tänker på vår äldste son som inte var med. Jag tänker på barnet med nappen, på gänget där på stranden.

Det där livet. Tänk om vi kunde vara lite mer rädda om varandra? Det var allt jag ville få sagt just nu. Just idag väljer jag att inte slå på kommentarerna. Hoppas du förstår. Var rädd om dig och dem du har intill. Livet pågår här och nu. Du väljer vad du vill sprida omkring dig.

Det var det.

Share

Ovan trädtopparna och Undervisningen mellan oss

ovan tradtopparnaPojke 8 år:
”Jag ångrar att jag lärde mig läsa och nu vill jag inte kunna det mer.”

Den gamle mannen, 93 år:
”Min läsning gör att jag, vilket kanske låter konstigt eftersom jag är så gammal, får en vidgad syn på livet.”

Jag läser Ovan trädtopparna av Anne-Marie Körling, en bok fylld av berättelser om läsning där allt från den unge tvååringen delar med sig, likväl som den gamle mannen. Däremellan finns fullt av unika betraktelser om vad läsning är och betyder för just dem som bidragit med sin berättelse till boken.

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

En annan bok jag har läst i sommar med samma författare är Undervisningen mellan oss. I den tar Anne-Marie Körling upp sina erfarenheter kring det praktiska i ett klassrum, kring förhållningssätt och hur man kan komma en bit närmare att få undervisningen att fungera. Den handlar om hur man som lärare kan leda och ta ansvar för att lärandet och relationen till eleverna är sund och god. Det är en bok att samtala kring och lära sig av, både för den nyutexaminerade och för en annan som har arbetat som lärare i över 20 år. Jag tackar för det och för de tankar som väckts.

 

 

Share

PokemonGO som skämmigt intresse

PokemonGO i en park i Maastricht sommaren 2016.
PokemonGO i en park i Maastricht sommaren 2016.

Känner du till Satoshi Tajiri? Han är personen bakom Pokémon. När han var liten älskade han att knalla omkring och fånga insekter. När han blev stor och började klura på vad han skulle kunna skapa för spel, tänkte han på sitt insektssamlarintresse och gjorde ett spel av det. Det blev Pokémon, vilket sommaren 2016 utvecklades till PokémonGO.

Nu kan man ju tänka att det hade varit finare om Satoshi Tajari hade fortsatt samla djur på det gamla vanliga viset istället för via en datamojäng. Då kanske vi hade sett horder av ungdomar i parkerna runt omkring vid olika djurstops. Alla hade haft med sig sin bästa ekoxe till gymmet och tagit en fight med den. Men nu blev det animerade djur som istället råkade fånga vårt intresse sommaren 2016. Det kan förfära en del.

Förfäran över saker verkar ha en viss enande effekt. Vi verkar till och med må bra av att som förståndiga vuxna kunna skaka på huvudet åt det ungdomar ibland fastnar för. Det kallas childism på engelska och juvenism på svenska, och är ganska vanligt förekommande. Och om andra vuxna skulle ha lite otur när de tänkte och råka fastna för PokemonGO de också – låt oss då höja lite diskret på ögonbrynen och titta menande på varandra. Har vi dessutom själva satt igång spelet och fångat en sisådär fem stycken rackare innan vi tröttnade, kan vi alltid säga att vi har prövat, men att det inte gav något. Då gäller naturligtvis den insikten för alla.

Jag är en sån där vuxen som har appen. Jag är en medelålders tant och jag spelar. Jag tycker till och med det är roligt. Jag tycker om att gå promenader med mina barn, stanna till, utbyta tips om vad det finns för Pokemons i faggorna, prata om samma saker som dem och ha ett gemensamt intresse. Jag tycker det är viktigt att prata trafikvett på plats när vi är ute och jagar tillsammans oavsett hur snusförnuftigt det än låter. Jag gillar uppriktigt spänningen och glädjen i att samla på något tillsammans med mina barn.  Jag ska erkänna att det är en aning skämmigt att tycka om det hela, medelålders tant som jag är. Hade jag inte haft barn hade jag antagligen varit lika hooked. Det skulle helt klart kunna vara så.

Det betyder inte att andra behöver tycka samma. Vill någon hellre gå på Friskis och Svettis så har jag inga synpunkter. Vill någon sitta totalt overksam i timmar och kolla EM eller OS, så är det fine. Jag kniper käft. Vill någon cykla över stock och sten och mosa varenda tvestjärt och myra, utan att stanna för att andäktigt betrakta dessa livets små mysterier, så ska jag inte skriva en krönika om det. Men om PokemonGO må vi enas! Det är dåligt. Ja, folk har dött. Livet är farligt. Att vistas ute är farligt. Ibland är det farligt att vara inne. Men orka klaga och se ner på andras till synes onödiga sysselsättningar. Det kallas fritid och den tiden är fri.

När jag är ute på Pokémonjakt känner jag mig ibland lite smålöjlig. Jag tänker på mig själv med andras ögon. Samtidigt tänker jag att det är just så barn och ungdomar till och från får känna sig i mötet med vuxna. Dömandet kring ett starkt intresse är vardagsmat för många. ”Sitta stilla vid en dator!” Och när man börjar röra på sig och använda t.ex virtual reality, så kommer ”Jag ser hellre verkligheten som den är och inte genom en sån där grunka!” som ett brev på posten.

Men det finns hopp. Idag när jag gick och småhukade med min dotter och man i Hålans Pokémontätaste park stod en dam som säkert var tio år äldre än jag, reslig och stolt, alldeles för sig själv och fångade glatt de små animerade odjuren. Sakta ledde en man sin cykel förbi, stannade och frågade plötsligt damen om råd. De pratade om Pokémon. Högt och ljudligt och utan att skämmas.

Snart börjar OS. Ska vi enas om att vi inte utbyter blickar om dem som kommer sitta på sin ända timmar i sträck och stirra på en skärm eller tv? När de pratar resultat, så låter vi dem hållas? Det är ett intresse de har. Kanske inte så produktivt, men låt oss inte förfäras. Ett annat år har deras intresse kanske övergått till att handla om VM eller något annat. Det är okej. Och när skolan börjar i höst och en del av eleverna börjar prata om PokémonGO i korridorerna, kan vi köra samma taktik som med OS? Låta dem få prata och få ha sitt intresse utan att mötas av en dömande attityd? Vi kanske till och med kan sätta oss in i vad deras intresse handlar om och förstå drivkraften bakom. Och pratar de om OS, så är det okej, då har de också rätt att inte drabbas av juvenism. Därför ska jag kolla OS utan att sucka, jag lovar. Jag ger det fler än fem försök.

Share

Inte ett spår, utan många

Jag funderar på att byta namn. Itmamman – så 1800-tal. Fast visst kan man väl dras med fula, töntiga namn? Christina, hur hippt är det?

Men är inte datagrejer synonymt med mig? IT. Egentligen inte. Att jag började blogga om det var för att jag höll på att lära mig mer om det området. Och jag såg en problematisk inställning hos många i bemötandet av elever, när det gällde att tala om och ta sig an just det digitala. Det ville jag utforska och lära mer om. Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag är minst lika involverad i hur vi på min skola ska lägga upp svenska som andraspråksundervisningen, hur vi ska få till ett bra MIK-innehåll i vårt skolbibliotek och hur lerfigurer kan vara en bra grej som kan ena. Jag är liksom insyltad i det mesta som handlar om att skapa en relevant skola för våra elever. Men det som märks utåt råkar handla om vissa av alla de saker jag gör.

En sådan sak ska jag berätta om nu. Jo, jag fick något att blogga om! För ett tag sedan var jag med i UR:s Lärlabbet. Först hade jag tackat nej, jag brukar göra det. Men så bar det sig inte bättre än att jag satt där i sminkstolen.

FullSizeRender 2
”Kan man få be om extra allt?”

Ibland blir nej till ja utan att jag vet hur det hände. Jag valde att se det som ett praotillfälle. Alla kameror, promtar, lampor, programledarens öronsnäcka – åh, vad jag älskar att få se och ta in!

Vi pratade om datalogiskt tänkande. Jag vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Sedan blev det eftersnack.

Och på det kom ett blogginlägg, som kan läsas här.

Att just jag blev tillfrågad tillsammans med Fredrik Heinz och Karin Nygårds beror nog på den lärarhandledning om programmering jag skrivit. Betyder det att jag är en programmeringsguru? Inte alls. Förhoppningsvis är jag en som undersöker hur eleverna och jag själv kan utvecklas vidare. För mig kan det handla om skapandet av en skolgårdslabyrint eller något annat. Jag är inte ett spår. Läroplanen är så stor. Det är mycket att vara involverad i och lärarjobbet är spännande. Jag känner tillförsikt. Vi hörs!

Med vänlig hälsning, itmamman

Share

Att använda Twitter olika – att vara olika

En gång skrev jag artikeln Fler twittrande lärare behövs. Jag menade det då. Idag skulle artikeln delvis ha sett annorlunda ut.

Att se i backspegeln och färdas framåt.
Att se i backspegeln och färdas framåt.

Låt mig förklara. Året är 2007. Jag känner ensamheten i att utforska hur digitala verktyg skulle kunna användas av elever. Jag bloggar om det, knyter kontakt med andra intresserade och hittar en arena där välmenande, frågvisa kollegor finns. Det blir något annat än samtalen i personalrummet som ofta rör kopiatorns papperstrassel. Jag anar möjligheter, får kraft och en knuff framåt när det gäller att utveckla undervisningen så att den bättre svarar mot elevernas lärandebehov. Jag blir itmamman. Det var aldrig meningen, det bara blev så.

Fortfarande, då 2007, känns det ganska ensamt och jag drömmer om en lärarkår som tar kommando över nätet, drar nytta av fördelarna och hjälper eleverna att lära sig använda digitala verktyg på ett konstruktivt sätt.

Min dröm går några år senare delvis i uppfyllelse. Lärare provar, bloggar om sina erfarenheter och visar på en delakultur full av omtänksamhet. Jag kliver tillbaka från min itmammaroll och känner inte kravet att svara på frågor, föreläsa och finnas till hands lika starkt. Det finns så många som är i framkanten, jag kan ägna mig mer åt mitt. Det är befriande. Twitter fullkomligt exploderar av lärare som kommer dit med buller och bång. De använder det ofta som en chatt, ganska olikt det sätt vi, vad ska man kalla oss, tidiga twitteranvändare har gjort. Vi som mer har kläckt ur oss något, delat en länk, samtalat ganska otvunget en stund, fått kontakt med några nya, spammat Twitter vid På spåret och tja, hängt. Som ett mingelparty där man otvunget går in och ut ur samtal och ingen krampaktigt håller kvar ens arm. Vi har haft tweetups och setts på stan. Men nu är de där, lärarna. Jag jublar.

Så händer något. Det otvungna blir tvingande. En tråd som startar med en fundering vandrar långa krångliga vägar i Twitters utkanter och spårar snart ur. Man avkrävs svar. På något man inte känner igen. Man torkar svetten ur pannan i sina försök att förklara vad man egentligen menade och säger någorlunda försynt att man inte klarar att skriva det på 140 tecken. Twitter har på vissa sätt blivit det ett personalrum kan vara på skolor där möteskulturen handlar om vem som skriker högst. Där lärande samtal är ett konstigt begrepp. Det kravfyllda.

Jag ställer mig vid sidan om. Deltar inte i 140-teckenschattar om jag kan undvika det. Ibland ser jag en tweet om att man fnyser åt sådana som mig, de där som ”inte vill ta en diskussion”. Jag ser också många tweets med omsorgsfulla tips och idéer och uppriktigt menade frågor. Twitter är stort. Det icke kravfyllda.

Jag satsar på att få igång viktiga, uppbyggliga diskussioner på min skola istället. Jag lär mer om hur man kan diskutera på den utbildning jag går. Och jag twittrar. Men utan krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Jag struntar helt enkelt i om jag följer någons mall eller inte. Och jag inser att det jag gör inte är det enda rätta för någon annan. För naturligtvis är det så att de som använder Twitter på ett visst sätt, gör det för att det ger dem något. Det är deras behov, inte någon annans.

Så jag står här vid sidan om och kliver in när jag vill. För Twitter är inte min livsnerv, så som det en gång fick bli. Tiden då jag vann en del priser var ganska ensam rent yrkesmässigt. Jag är inte ensam längre. Kanske tyder det på att jag hamnat i ett riktigt bra sammanhang där jag lever och verkar. Det är en stor befrielse.

En hälsning från mig om att stå för det du önskar göra, fortsätta förbättra innehållet i skolan för eleverna och inte bli orolig om inte andra gör precis på samma sätt som du.

Share

Bokmässan 2015 – äntligen rivs murar

Äntligen.

imageJag lyssnade på bibliotekarien Marika Alneng och hennes föredrag MIK (Medie- och informstionskunnighet) i Bibliotekspraktiken på Bokmässan idag. Och vet ni vad? Jo, hon framhåller vikten av att biblioteket idag får vara en plats där man läser, söker information, lär sig analysera kritiskt, utvecklar spelkunnighet (Hörde ni?), men också förstår mediers roll i samhället på ett djupare plan. Där ingår att skapa, t.ex. genom att programmera.Biblioteket är därför en självklar plats för att ordna kodstugor och Maker spaces. Det handlar bl.a. om att bygga broar, att skapa läs- och skaparintresse på ett sätt som vi kanske inte varit vana vid tidigare. Att ta tillvara ungas nyfikenhet och inte bygga murar. Att lyfta unga besökare. Lyfta. Att få unga att förstå vad som händer när man skapar likväl som hur man tar till sig andras information. En demokratisk uppgift.
Man behöver idag lära sig så mycket: om filterbubblor, om hur man kan granska kritiskt (inte bara ”Akta dig!”) m.m.

Alneng tipsar om MIK-rummet, som ni säkert har hört talas om, för den som behöver uppdatera sig om hur man kan arbeta med MIK. Där finns kortstegskurser att följa samt MIK kopplat till styrdokumenten.

AnneMarieKSamma dag blir Anne-Marie Körling utsedd till Sveriges läsambassadör av Kulturrådet.Och vet ni vad? Vet ni varför jag hoppar högt av lycka mer än över att jag har så himla stort förtroende för Körling? Jo, som man kan läsa på kulturradet.se: ”Anne-Marie Körling vill nå utanför cirkeln där de som redan upptäckt litteraturen talar till varandra om hur viktigt och berikande det är att läsa. Hon vill komma bort från alla måsten runt läsning och låta unga möta böckerna på sitt eget sätt.”

Äntligen!

I allt jag gör i mitt arbete som lärare ser jag en liten parvel framför mig. En parvel som har ett intresse för något, kanske något jag inte förstår mig på så bra. I allt försöker jag tänka mig in i hur det är möta skolan utifrån denne lille parvels tankar. Ofta tror jag att parveln tyvärr blir mött av en minsann-mentalitet, t.ex. att spel är dåligt och läsning är bra. En svartvit värld. Ett slag i huvudet. Hela vårt kroppsspråk kanske visar det.

Men idag, idag efter Marika Alnengs föreläsning och utnämnandet av Anne-Marie Körling till läsambassadör, då tror jag att vi har kommit en bra bit på väg. Det är dags att göra läsningen viktigare än att göra den till en mur mellan rätt och fel beteende.

Så jag säger: Äntligen!

 

Share