Att använda Twitter olika – att vara olika

En gång skrev jag artikeln Fler twittrande lärare behövs. Jag menade det då. Idag skulle artikeln delvis ha sett annorlunda ut.

Att se i backspegeln och färdas framåt.
Att se i backspegeln och färdas framåt.

Låt mig förklara. Året är 2007. Jag känner ensamheten i att utforska hur digitala verktyg skulle kunna användas av elever. Jag bloggar om det, knyter kontakt med andra intresserade och hittar en arena där välmenande, frågvisa kollegor finns. Det blir något annat än samtalen i personalrummet som ofta rör kopiatorns papperstrassel. Jag anar möjligheter, får kraft och en knuff framåt när det gäller att utveckla undervisningen så att den bättre svarar mot elevernas lärandebehov. Jag blir itmamman. Det var aldrig meningen, det bara blev så.

Fortfarande, då 2007, känns det ganska ensamt och jag drömmer om en lärarkår som tar kommando över nätet, drar nytta av fördelarna och hjälper eleverna att lära sig använda digitala verktyg på ett konstruktivt sätt.

Min dröm går några år senare delvis i uppfyllelse. Lärare provar, bloggar om sina erfarenheter och visar på en delakultur full av omtänksamhet. Jag kliver tillbaka från min itmammaroll och känner inte kravet att svara på frågor, föreläsa och finnas till hands lika starkt. Det finns så många som är i framkanten, jag kan ägna mig mer åt mitt. Det är befriande. Twitter fullkomligt exploderar av lärare som kommer dit med buller och bång. De använder det ofta som en chatt, ganska olikt det sätt vi, vad ska man kalla oss, tidiga twitteranvändare har gjort. Vi som mer har kläckt ur oss något, delat en länk, samtalat ganska otvunget en stund, fått kontakt med några nya, spammat Twitter vid På spåret och tja, hängt. Som ett mingelparty där man otvunget går in och ut ur samtal och ingen krampaktigt håller kvar ens arm. Vi har haft tweetups och setts på stan. Men nu är de där, lärarna. Jag jublar.

Så händer något. Det otvungna blir tvingande. En tråd som startar med en fundering vandrar långa krångliga vägar i Twitters utkanter och spårar snart ur. Man avkrävs svar. På något man inte känner igen. Man torkar svetten ur pannan i sina försök att förklara vad man egentligen menade och säger någorlunda försynt att man inte klarar att skriva det på 140 tecken. Twitter har på vissa sätt blivit det ett personalrum kan vara på skolor där möteskulturen handlar om vem som skriker högst. Där lärande samtal är ett konstigt begrepp. Det kravfyllda.

Jag ställer mig vid sidan om. Deltar inte i 140-teckenschattar om jag kan undvika det. Ibland ser jag en tweet om att man fnyser åt sådana som mig, de där som ”inte vill ta en diskussion”. Jag ser också många tweets med omsorgsfulla tips och idéer och uppriktigt menade frågor. Twitter är stort. Det icke kravfyllda.

Jag satsar på att få igång viktiga, uppbyggliga diskussioner på min skola istället. Jag lär mer om hur man kan diskutera på den utbildning jag går. Och jag twittrar. Men utan krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Jag struntar helt enkelt i om jag följer någons mall eller inte. Och jag inser att det jag gör inte är det enda rätta för någon annan. För naturligtvis är det så att de som använder Twitter på ett visst sätt, gör det för att det ger dem något. Det är deras behov, inte någon annans.

Så jag står här vid sidan om och kliver in när jag vill. För Twitter är inte min livsnerv, så som det en gång fick bli. Tiden då jag vann en del priser var ganska ensam rent yrkesmässigt. Jag är inte ensam längre. Kanske tyder det på att jag hamnat i ett riktigt bra sammanhang där jag lever och verkar. Det är en stor befrielse.

En hälsning från mig om att stå för det du önskar göra, fortsätta förbättra innehållet i skolan för eleverna och inte bli orolig om inte andra gör precis på samma sätt som du.

Share

Bokmässan 2015 – äntligen rivs murar

Äntligen.

imageJag lyssnade på bibliotekarien Marika Alneng och hennes föredrag MIK (Medie- och informstionskunnighet) i Bibliotekspraktiken på Bokmässan idag. Och vet ni vad? Jo, hon framhåller vikten av att biblioteket idag får vara en plats där man läser, söker information, lär sig analysera kritiskt, utvecklar spelkunnighet (Hörde ni?), men också förstår mediers roll i samhället på ett djupare plan. Där ingår att skapa, t.ex. genom att programmera.Biblioteket är därför en självklar plats för att ordna kodstugor och Maker spaces. Det handlar bl.a. om att bygga broar, att skapa läs- och skaparintresse på ett sätt som vi kanske inte varit vana vid tidigare. Att ta tillvara ungas nyfikenhet och inte bygga murar. Att lyfta unga besökare. Lyfta. Att få unga att förstå vad som händer när man skapar likväl som hur man tar till sig andras information. En demokratisk uppgift.
Man behöver idag lära sig så mycket: om filterbubblor, om hur man kan granska kritiskt (inte bara ”Akta dig!”) m.m.

Alneng tipsar om MIK-rummet, som ni säkert har hört talas om, för den som behöver uppdatera sig om hur man kan arbeta med MIK. Där finns kortstegskurser att följa samt MIK kopplat till styrdokumenten.

AnneMarieKSamma dag blir Anne-Marie Körling utsedd till Sveriges läsambassadör av Kulturrådet.Och vet ni vad? Vet ni varför jag hoppar högt av lycka mer än över att jag har så himla stort förtroende för Körling? Jo, som man kan läsa på kulturradet.se: ”Anne-Marie Körling vill nå utanför cirkeln där de som redan upptäckt litteraturen talar till varandra om hur viktigt och berikande det är att läsa. Hon vill komma bort från alla måsten runt läsning och låta unga möta böckerna på sitt eget sätt.”

Äntligen!

I allt jag gör i mitt arbete som lärare ser jag en liten parvel framför mig. En parvel som har ett intresse för något, kanske något jag inte förstår mig på så bra. I allt försöker jag tänka mig in i hur det är möta skolan utifrån denne lille parvels tankar. Ofta tror jag att parveln tyvärr blir mött av en minsann-mentalitet, t.ex. att spel är dåligt och läsning är bra. En svartvit värld. Ett slag i huvudet. Hela vårt kroppsspråk kanske visar det.

Men idag, idag efter Marika Alnengs föreläsning och utnämnandet av Anne-Marie Körling till läsambassadör, då tror jag att vi har kommit en bra bit på väg. Det är dags att göra läsningen viktigare än att göra den till en mur mellan rätt och fel beteende.

Så jag säger: Äntligen!

 

Share

Jamals kompisar tar avsked och vi drar vidare

Skärmavbild 2013-04-21 kl. 09.21.33Tre år med mina fantastiska elever – nu är det slut. Jamals kompisar ska bli fyror i andra klasskonstellationer. Och jag går vidare till nytt jobb. Det är sorgligt att lämna, men säkert bra att gå vidare. Det brukar vara det.

Att lämna IT-pedagogjobbet för att bli klasslärare igen var en sådan bra grej. Jag har mött så många centralt arbetande människor som sagt att de ”aldrig kan tänka sig att jobba som lärare igen”. Och jag förstår dem även om jag aldrig hållit med. Det är ett svårt jobb. Jag förstår att det kan skrämma. Men det kanske var det som lockade mig.

En viktig sak jag lärt är något jag började fundera på efter att vid ett flertal tillfällen ha fått kommentaren: ”Det måste vara väldigt roligt att gå i din klass!” För visst kunde det se ut så om man tittade in på Jamals kompisar och såg all glädje som fanns där. Men måste det det? Vara roligt? Hela tiden? Jag upplevde att jag inte kunde avkräva eleverna rolighetstyckandet i alla situationer. Visst ville jag att det skulle vara positivt. Men Lisebergsroligt? Vem var jag att kräva det av eleverna. Det var där min aktionsforskning om hur elever kan utveckla sin förmåga att ta sig an lärande kom in. Att vilja vidare, att inte väja för utmanande, kluriga uppgifter som utvecklar. Allt i ett uppmuntrande klimat där man vågar ta sig an det ibland kämpiga lärandet (Vill du veta mer om det, har jag skrivit om det tidigare här). Och som vi har skrattat i de lärande gropar vi hamnat i! Och slitit vårt hår. Det finns plats för skratt i det utmanande.

En annan sak jag lärt är hur man kan föra och delta i viktiga diskussioner som leder framåt. Jag läser en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning och skolutveckling vid Göteborgs universitet vid sidan om. Hallå, vilka proffs de är där! Att lära sig diskutera utifrån pedagogisk litteratur och forskning i ett riktigt lärande samtal. Det är så långt ifrån att försöka bräda varandra med bästa onelinern man kan komma. Jag menar att det är i sådana lärande samtal skolutveckling måste ta sin utgångspunkt. Det går att få till sådana samtal i arbetslagen om ledningen vill.

Det finns så klart massor av fler saker jag lärt, men jag är rädd om mina elevers integritet och outar dem inte hur som helst. Det etiska ansvaret vill jag ta. Så det får stanna vid detta just nu.

Nu lämnar jag min skola och börjar som lärare och utvecklingsledare på en nybyggd kommunal skola i samma kommun. I första hand sökte jag mig dit för att än en gång få en bra chef. Min chef slutade och vi stod utan. Nu kommer min gamla skola få en chef som säkert blir bra, men det visste jag inte då. Och det är inte farligt att saker och ting förändras.

Det var en uppdatering från mig. Kanske hörs vi i höst!

Share

Lärarhandledning i programmering på gång

Scratch_1Under läsåret har jag haft chansen att följa och delta i klassens arbete med programmering. Jag har även fått vara med och introducera andra 8- och 9-åringar i just programmering. Vilken ära!

Eftersom jag samtidigt studerar aktionsforskning vid Göteborgs universitet har jag inte kunnat låta bli att analysera och vidareutveckla vårt arbete under tidens gång. En yrkesskada, om man så vill. Utifrån våra erfarenheter skriver jag nu en lärarhandledning i programmering för årskurs 1-6 på uppdrag av Stiftelsen för Internetinfrastruktur, .SE/ Webbstjärnan. En lärarhandledning som kommer att vara gratis att ladda ner. (Det går att få en påminnelse när den är klar.)

Jag tänkte berätta lite om den för den som är nyfiken, så varsågod och läs vidare om du vill. Handledningen kommer att vara koncentrerad till programmeringsverktyget Scratch. Varför då? Är det inte ett väldigt begränsande verktyg? Jag har hört det sägas. Det trodde jag också tills jag började använda det på riktigt. Att handledningen koncentrerar sig på ett verktyg är helt enkelt för att det ska vara överblickbart. Man behöver börja någonstans. Ett annat skäl är att det är gratis. Det underlättar för skolor som vill prova på, utan att behöva köpa in dyra kit som kanske bara den superteknikfrälste på skolan vågar sätta tänderna i. Jag tror vi måste hjälpa alla lärare, åtminstone dem som undervisar så gott som alla ämnen för yngre åldrar, att hitta vägar in i programmering. En fundering är att häftiga blinkande programmeringsprylar kanske inte är enda vägen, även om vi kan få en fantastisk kick av dem. Om vi gör programmering för exklusivt och koncentrerar det till några få temadagar är jag rädd att det inte inlemmas som den naturliga del det kan vara i undervisningen. Sedan kan bananer och coola kit få vara med också, jag vill inte diskriminera någon. Men ni kanske förstår min poäng? Enkelheten och tillgängligheten, jag värnar den.

Det jag har sett i vårt arbete är att eleverna utvecklar sin förmåga att lösa problem när de arbetar i Scratch. De studerar händelseblock, funderar på vad kommandot kan ge för effekt, ändrar, löser problem och omformulerar. De skapar musik, funderar på om takten är rätt, om de ska lägga in pauser och hur låten ska fortsätta. De sjunger, de nynnar.

IMG_7926

De skapar med ritverktyget, de programmerar så att olika nyanser ska framträda, så att bilderna ska få liv. De skapar berättelser till sina verk som de publicerar på bloggen tillsammans med det som de har programmerat. De animerar egna berättelser. De upptäcker x- och y-axeln och förstår hur matematiken hänger ihop. De löser tekniska problem.  De skapar spel som andra får tillgång till. De lär sig att det är okej att dela med sig, att remixa andras arbeten i den delakultur som omger oss. De jobbar för att uppnå kunskapskraven och jag ser att de växer. I nästa (tror jag) Lärarnas Tidning finns ett reportage från vår klass och då får ni veta mer.

Till sommaren kan du få ta del av handledningen. Innan dess håller jag några kurser (kostar noll) för lärare i Göteborg, Kungälv och Stenungsund. Webbstjärnan håller kurser i Stockholm. Du är välkommen om du vill! För även om det börjar komma fler och fler viktiga programmeringsinitiativ för eleverna på deras fritid, har skolan ett uppdrag att hjälpa eleverna vidare i deras lärande. Oavsett hur elevernas ekonomi ser ut eller deras chans att delta i fritidsaktiviteter. Vi har också ett viktigt uppdrag ur ett genusperspektiv och ur ett demokratiskt perspektiv. Att förstå och kunna använda. Jag hoppas du vill vara med på en egen läranderesa likväl som på dina elevers fantastiska läranderesa! Min pågår för fullt.

Share

Forskning säger att

BildcriticalEn 10-åring i min närhet brukar säga: ”Forskning säger att..” och så kommer det ena eller andra påståendet, som konstigt nog alltid stämmer överens med vad hen själv tycker är viktigt. Senare läggning på kvällen och sånt. Det är ganska fint. Något vi kan le åt ihop, 10-åringen och jag.

I skolans värld brukar vi säga något liknande. ”Forskning säger att..” och så kommer det ena eller andra påståendet, som konstigt nog nästan alltid stämmer överens med vad vi själva tycker är viktigt.

Jag gillar att prata forskning och tycker det är väldigt intressant med olika studier. Därför läser jag nu vid sidan av mitt lärarjobb en master i pedagogik med inriktning aktionsforskning och skolutveckling. För visst är det viktigt med belägg för än det ena, än det andra. Vi vill ha säkra svar: Fungerar det? Vad säker forskningen?

Ju mer jag läser vetenskapsteori, ju mer ödmjuk blir jag inför begreppet forskningen. Ordet avpersonifieras som det sanningssägande väsen det varit i min tankevärld. Och ändå har det för mig kvar sin fascination och sin viktiga roll i samhället. Forskning behövs. Men vi behöver veta mer om vad forskning är.

Det blir lätt så att vi gärna delar länkar om forskning på Facebook och kanske Twitter. Vi vill verka pålästa. Vi vill visa att det vi tycker är viktigt är det rätta. Vi har kanske andra skäl.

Men tänker vi på hur studien är gjord, på vems uppdrag den har gjorts eller i vilket sammanhang den kom till? Vänta lite, är inte den publicerade forskningen alltid nagelfaren? Jo, oftast. En del studier presenteras som om de vore det och vi köper dem gärna rakt av. Även en nagelfaren studie kan behöva problematiseras. Piagets tankar passade väldigt bra in i den positivistiska traditionen under lång tid i svensk förskola och skola.  Dagens forskning tenderar att passa in i det som gäller här och nu. Det kan vara bra att ha med sig.

Många av oss likställer forskning med den positivistiskt mätbara traditionen som har en given plats inom naturvetenskapen, men som ibland ifrågasätts inom utbildningsvetenskapen. Inte för att det måsta vara svart eller vitt – olika mätmetoder kan stötta och visa olika saker. 

Bland annat kritisk teori har lett fram till andra sätt att ta sig an forskning, till exempel genom aktionsforskning. Det innebär att forskaren finns mitt i praktiken och har som avsikt att påverka praktiken under tiden forskningen genomförs. Dokumentation och diskussion i dialogkonferenser med tydligt strukturerade samtal hjälper till att nagelfara forskningen. Inom aktionsforskning kan naturligtvis också sådana mätmetoder vi ofta hittar inom positivismen finnas . Idag är vi inte så rädda att förena kvalitativt och kvantitativt, som vi kanske var för några decennier sedan, då de olika riktningarna nog slogs för sin sak på ett annat sätt än idag.

Många tänker sig ofta forskaren som en som betraktar praktiken utifrån. En som ska komma fram till en teori, som sedan ska appliceras på praktiken. Vilket det sällan kommer att göra, eftersom praktikerna inte alltid tar till sig teorier om dessa inte passar in i deras eget tankesätt. Uppifrånkommande lösningar får sällan fäste. Därav aktionsforskningens roll med sitt underifrånperspektiv.

Jag tror att vi diskuterar det här lite för lite. Ibland tänker jag att vi dunkar till med en länk till någon som har tolkat en avhandling bara för att stötta våra egna tankar. Inte för att fundera vidare. Kanske vore det dags för mer vetenskapsteori i våra pedagogiska samtal? Aktionsforskande lärare som reflekterar inom sin praktik och driver forskningen framåt. Boken Vetenskapsteori för nybörjare av T. Thurén skulle kunna vara ett sätt att enkelt få en överblick över just vetenskapsteori, för att hjälpa oss reflektera över vad vi delar för länkar och vad innehållet vill säga oss i vår situation. Hjälpa oss att fundera på om det objektiva alltid är så objektivt som vi tror. 

Jag gillar ju som en del vet Carol S. Dweck, vars growth mindset och fixed mindset jag skrivit om i min bok. Jag gillar ju även andra populära forskare. Men jag gillar också att sätta in dem i det sammanhang där de verkar och fundera på ett djupare plan, inte bara köpa rakt av för att de råkar ha samma värderingar som jag. Det är inte farligt. Det farliga, menar jag, är att inte reflektera och vara varandras kritiska vänner. Vi vill ju utveckling för våra elever. 

Forskning kan vara så spännande och berikande, men det kräver att vi vare sig avgudar den eller inte vågar ta den i hand. Jag tycker det är vansinnigt spännande och inser att jag kan så oerhört lite inom området och bara kan lära mer. 

Share

Programmering på lågstadiet

beebotJag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle engarera så.  Men nu hände det.

För mig är det inte så exotiskt att låta eleverna programmera redan på lågstadiet. I England finns det på schemat och i Finland kommer man igång 2016.  I Estland har man varit igång en tid. Här och där sker det i klassrummen även i Sverige. I vår mattebok (Ja, vi har en) finns programmeringstänket med i form av en sköldpadda som ska instrueras med pilar att ta sig vidare i ett rutsystem. Likande appar finns till pekplattan. Eleverna lär sig tänka logiskt och lösa problem, matematik alltså.  Och i ämnet teknik ska eleverna utveckla följande:

Undervisningen i ämnet teknik ska syfta till att eleverna utvecklar sitt tekniska kunnande och sin tekniska medvetenhet så att de kan orientera sig och agera i en teknikintensiv värld. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar intresse för teknik och förmåga att ta sig an tekniska utmaningar på ett medvetet och innovativt sätt. (Lgr11, s.269)

Jag hade beställt ett bi, en Bee Bot, till skolan. Den kom i torsdags. Jag startade den, körde några vändor på bordet i personalrummet och tänkte att eleverna skulle få prova nästa dag. Eleverna och jag testade först gemensamt, sedan fick de arbeta i par om två. Jag tänkte att risken fanns att biet skulle upplevas som barnsligt och att det inte skulle ske så mycket lärande ändå. Min farhåga. Det blev inte så. Hej, vad de gick igång! De skrev koder, testade och fick testa igen. De flesta upptäckte hur viktigt det är att vara exakt när man skriver kod. Det blev felsökningar åt höger och vänster och diskussioner om vad som skulle förbättras. Vi utvecklade uppgiften till att låta andra testa den kod man skrivit. Skulle de hamna med biet där det var tänkt? Hemlighetsmakeri och så exakta koder som möjligt.  Om bilden nedan kunde tala så skulle ni få höra de intressanta diskussioner som uppstod!

beebot_samarbete

Vill du läsa upplägget, som jag skrev ner i efterhand, kan du göra det här.

Att få reda på hur något fungerar och att själv testa i praktiken – det är något jag vill låta mina elever vara med om. I ettan fick de göra enkla spel i Sploder, för att förstå att spel görs av någon. De fick skriva manualer till sina  spel för att lära sig göra beskrivningar.  På samma sätt fick de intervjua författare, illustratörer, en filmproducent och en skådespelare innan de själva skulle skriva berättelser, göra film och agera. Vi intervjuade spelutvecklare och vi gjorde spel. Nu har vi gått vidare till att i olika grad använda Scratch. Några har nosat på det, några fördjupar sig i det. Vi tittar på koden till spel som andra har gjort, vi kopierar och förfinar den efter våra behov och vi lär oss att bygga upp något från grunden. Häromdagen var det en som ville visa klassen hur hen hade lärt sig programmera Björnen sover i Scratch.  En presentation med bildstöd. Matematik, teknik, svenska och musik. (Här kan ni förresten se Scratch-katten i min trädgård och få några bra länkar.)

Måste jag som lärare kunna något av det här? Ja, jag är elevernas lärare. Men jag kan också lära en hel del samtidigt som eleverna. Jag tror inte jag behöver gå en universitetskurs i programmering för att klara det på den här nivån. Det där med Björnen sover var jag i och för sig inte beredd på. Och jag kan inte föreställa mig allt, det kommer hända ändå. Det jag inte kan göra är att säga Sånt där kan inte jag lära mig. Det är inte att vara en förebild som en livslångt lärande varelse. Så jag hamnar i Lärande gropen, jag sliter mitt hår och jag visar eleverna mitt intresse för att lära. Det är inte exotiskt, men nödvändigt.

Nästa vecka ska vi programmera varandra på engelsklektionen: turn right, turn left. Ja, det borde funka.

Ni som vill komma igång på ett enkelt sätt samtidigt som ni känner samhörighet med tusentals andra kodande barn, anmäl er till programmeringstimmen som sker över hela världen vecka 50. Inga förkunskaper krävs för att vara med. Hittas på code.org.

Share