James Paul Gee, spelforskare som kan sägas angripa forskning om spel från ett annat håll än spelforskaren Jonas Linderoth, menar att om vi ska förstå vad spel kan ha med lärande att göra så kan vi inte bara titta på spelet i sig. Enligt Gee pågår det så många olika saker runt omkring spel som gör att vi lär och utvecklas. Tittar vi enbart på vad som händer inuti själva spelet, kommer vi inte åt allt det andra som handlar om lärande. Så vad händer runt omkring spel?
I många onlinespel måste man spela ihop med andra på något sätt. De flesta spel är inte ensamspel. I World of Warcraft behöver man kopplas ihop med andra spelare, vars avatarer (personer i spelet) har andra färdigheter än ens egen avatar har. Man måste vara expert på sitt område, men också förstå de andra avatarernas styrka. Vilket liknar vissa saker i arbetslivet på sätt och vis.
Men spelet är som sagt bara en liten del av allt som händer. Spelarna letar sig ut på andra sidor på internet, de läser om spelet, de uppdaterar spelwikis och diskuterar i forum. En del gör skärminspelningar. En del tittar på andras. De blir experter på att använda fackspråk som handlar om spelet. De blir bra på att se bilder av sådant de läser. Manualer får liv eftersom de är vana att röra sig i olika spelmiljörer.
Gee problematiserar hur skolan och den fritid många upplever kring spel skiljer sig åt. I spel läser man manualer men utför också hela tiden saker. Man läser inte manulen till ett spel i flera år för att sedan spela. Som Gee menar att vi ofta gör i skolan. Vi förbereder oss för vuxenlivet men kommer sällan bortom manualen. Skolan behöver lära vad som engagerar kring spel och se till att eleverna får börja leva sitt lärande även i skolan. Manualer behövs, men frågan är när och om eleverna får dyka in i de spännande händelserna? Får de ta kontakt med andra och lösa viktiga problem? Får de leva i en värld full av kemi och matematik?
Jag hoppas att vi inte suckar tungt och tänker att det var då självaste den att man aldrig kan få känna att det vi gör i skolan är toppen. Det finns massor av bra saker som händer där! Men jag tror att vi måste lära oss att skolan hela tiden omformas i takt med tiden. Det tyder inte på misslyckande att den måste utvecklas, utan det tyder på att även skolan är en spännande plats. Så ser jag på det.
Du har så otroligt intressant och tänkvärda inlägg på din blogg.
Att barn och ungdomar lär sig många kompetenser i spelen som de har nytta av i arbetslivet. Barn i de yngre skolåldrarna som sitter med online spelet LOL på engelska men får ofta vänta med engelska i skolan till år 2/3 i skolan. Det jag har funderat mycket kring är när det lärandet som du pratar om ska komma med i bedömningen så att den bli rättvis? Allt för många kunskaper eleverna besitter kommer inte fram i dagens IUP:er. Självklart får inte allt handla om spelen men visst skulle det kunnande då och då också komma in i skolans värld ur vår pedagogiska perspektiv vilket skulle även öppna ögonen på barnen och ungdomarna kring vad de faktiskt kan.
Det har du helt rätt i, visst är det lite märkligt. Kanske får man tänka till kring det där med engelskan framöver när utvecklingen gör att många barn tidigt rör sig i en global värld. Och kommer deras kunskaper fram i skolan? Det är en svår nöt att knäcka, men som jag ser det en spännande sådan. Tack för att du kommenterade! Tänkvärd blogg du har du med!
När jag läste kursen ”Datorspel och lärande” i Umeå var James Paul Gees bok ”What video games have to teach us about learning and literacy” central kurslitteratur. Han har många intressanta reflektioner runt spel och den mångfacetterade kultur som skapas. Det är så spännande med kopplingarna han gör till hur skolan kan använda den nyfikenhet och envishet som spelen skapar. Jag tror att skolan använda den kraften positivt och spinna vidare på spelens förtrollning i lärande syfte.
Det finns så mycket spännande vi göra och ta in i klassrumsmiljön med barnen. Barnen som kommer in efter rasten och pratar om sina dataspel, att istället för att hyssa frågade jag om de visste vilken siffra som stod där. Det satte igång en av de bästa samlingar jag någonsin haft, vi pratade matematik, åldersgränser, barnförbjudet, varför då? Ko m in på etik, värderingar, ur ett vuxen och barnperspektiv. De fick sedan gå hem och titta vilka siffror som stod på spelen, 3, 7,12,15,18 hur många år är det?
Hur många år är de? 6 år. Vad i nebär det? får man spela 15 års spel med brorsan? varför inte då? vad kan hända om man gör det? Samtal som forsatte under många dagar. Inte att säga ajabaja och fy utan för att ge dem egna tankar för att själva kunna ta ställningstagande. Vi gjorde diagram vilka spel använde de, vilka åldersgränser hade de, vad var bra i dem. ifrågasättande av kollegorna, så kan man inte göra, varför lyfta in spel i samtalen, tänk på att alla barn inte spelar, detta väcker bara mer nyfikenhet att ha de spelen, nu går de hem och tjatar på sina föräldrar. Eller?! Skulle vi kunna se det lärande som ägde rum, nära vardagsmatematik som berörde dem, stora antal över tiokompisarna, diagram, stapel, cirkel, engarerade barn, delaktiga i samtal, nyfikna, intresserade, mmotiverade. Även om många kritiserar mig vill jag vara en lärare som tänker utanför boxen och släpper min egen planering när sådana här lysande lärartillfällen dyker upp från barnen själva.
Och nu läste jag era kommentarer, Britt och Tessan! Tack! Det är problem med mejlnotifikationerna så jag hade missat dem tyvärr.
Verkligen roligt att läsa om hur du gjorde, Tessan. Hur du byggde vidare på och pratade med barnen utifrån deras erfarenheter och intressen. Tack för att du delade med dig – nu fick jag mer att fundera på..