Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.

Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.

Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.

Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.

De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.

Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.

Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.

Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.

Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.

Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.

Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.