Den där itmamman ser man aldrig nuförtiden

Det har hänt mycket den senaste tiden. Här kommer en uppdatering från mig om vart den där itmamman tog vägen och hur det kunde bli så.

Hallå…?

För är inte det här en IT-mammablogg? I somras bestämde jag att jag skulle, ja inte dö, men byta namn. På Twitter heter jag nu @c_lofving men bloggadressen är kvar, den är ju som den är. Det var under en paneldebatt i Almedalen i somras när vi skulle prata om läsning, som det blev så konstigt. Jag var väl där som IT-mamman kan jag tro. Rickard Olsson som modererade samtalet riktade hela tiden IT-relaterade frågor om läsning till mig och jag tänkte att… Jag är så mycket mer än så. Men det var väl inte så konstigt, folk tror att jag bara har digitala tankar i mitt huvud och där får jag skylla mig själv. Mitt namn har signalerat det. Såklart.

Jag kan liksom inte stå och föreläsa tio år senare och säga onlinern ”Det handlar inte om det digitala, det handlar om pedagogiken bakom” och tro att jag kommer med något nytt. Alla bara: ”Nähä?! Wow!”

Va? Vad är du du säger?!

Att jag pratar pedagogik och att det digitala ryms inom det är för mig inget nähä. När jag började med bloggen rörde tankarna sig mest kring IT eftersom jag behövde utforska det just då. Jag lurar mest på pedagogiska tankar – sådana som tar sig uttryck i didaktiska dito. Och att det digitala är en del av mycket är inte så omvälvande längre. Många pratar om digitaliseringen och bidar till samtalet. Det är bra. Någonting har nog ändå hänt.

Sedan augusti har jag haft ett vikariat på Göteborgs universitet och från och med denna termin kommer jag arbeta som tillsvidareanställd inom rektorsprogrammet, där bland annat handledning ute på skolor ingår i något som kallas Samverkan för bästa skola. Sen blir det rektorsutbildningsinternat, Läslyftshandledarutbildning och utbildning för mellanledare. Ibland hör man kritik riktas mot lärar- och rektorsutbildning i Sverige i stort. Det är OK. Men jag vill inte ställa mig på de klagandes sida bara för att det är enkelt att göra det. Jag vill in och jobba och göra något bra på plats. Det jag har sett av dessa utbildningar vid vårt universitet är att de håller hög kvalité. Även om en grundlärarutbildning inte kan täcka in precis allt man behöver kunna som lärare. Lika lite som en läkarutbildning kan göra det för läkare. Samma sak med en rektorsutbildning. Programmet för rektorer innehåller i grundutförandet 30 högskolepoäng under tre år, där skolutveckling står för tio av dessa poäng. Allt kan inte rymmas där, men det är en start för att få verktyg att kunna utvecklas vidare i sin profession under tiden utbildningen pågår och när den är klar. I en komplex värld kan man inte vara färdig efter en utbildning, men man har skaffat sig verktygen för att ta sig vidare. Och det ska bli väldigt roligt att få vara en del av det hela. Vill du hänga med in i universitetets värld kan det tänkas att det kommer något mer inlägg framöver. Kanske om min aktionsforskning om vad mellanledare (lärare som arbetar både som lärare och som håller i möten där kollegor träffas) brottas med och behöver för utbildning för att klara sitt uppdrag på ett bra sätt. Det tycker jag är väldigt spännande!

Bilden av en universitetsadjunkt? Nä?

De senaste snart fyra åren har jag nämligen pluggat en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning vid sidan av mitt lärarjobb. Jag tycker det har gett mig det där djupet jag saknat i många samtal. Man kanske tror att universitetet består av många stofiler utan verklighetsförankring. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Där finns fullt av kunskapshungriga, öppna människor. Säkert gömmer sig en och annan stofil nånstans som på vilket annat jobb som helst, men mina fördomar har verkligen kommit på skam. En sak jag har lärt mig av att ha fått hänga på universitetet så mycket de senaste åren är att kritik kan vara en hjälp. Om den ges av någon som vill ens arbete väl, en kritisk vän. Det var lite knepigt i början, men nu är det något jag gillar. Att hela tiden få utvecklas ihop med andra, utan att ryggdunkas bara för att man är rädd för att kanske bli utanför. Det har jag hittat där och särskilt inom aktionsforskningen.

I utbildningsplanen för Nordiskt masterprogram i pedagogik med inriktning aktionsforskning (Ja, det är en lång beskrivning, men man kan säga NoMia om det känns enklare) betonas just dialog och respons i alla kurser. Man vill främja det demokratiska samtalet. Och det är ju bra. Jag kan helt klart rekommendera denna halvfartsutbildning om man vill utvecklas inom det. Aktionsforskning är inget man river av lite med vänsterhanden efter att ha läst en bok eller hört en föreläsning om ämnet – utbildning behövs. (Rektorer, se gärna till att kompetensutveckla någon i er personal inom ämnet om ni inte har tid själva. Alla kan inte göra allt, men vi kan hjälpas åt.)

Jag är jag. Och jag finns här. Kanske att vi ses i något utvecklande samtal någon gång. Skyttegravssamtal håller jag mig däremot långt borta ifrån. Och vill du se lite av vad aktionsforskning handlar om: Kom på någon av Göteborgs universitets öppna föreläsningar. Helt gratis dessutom. Välkommen – ingen föranmälan behövs!

Aktionsforskningskollegiets öppna träffar hittar du här.

Share

En reaktion på ”Den där itmamman ser man aldrig nuförtiden

  1. Jag visste ju, både vad du gör och varför IT-etiketten känns lite förenklad. Men intressant att få en glimt av universitetets inre liv. Det finns många konstiga föreställningar om vad man har för sej på lärar- och skolledarutbildning. Folk som rimligen inte har en aning (från helt andra discipliner och yrkesarenor) får stort genomslag i media just nu. Bra om nån balanserar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *