En 10-åring lär deltagarna fingervirka på egen session bland webbfolk och nördar! Vi följde tråden..

och där var hon. Och där virkades det. Jag livesände.

Det är sådant som kan hända på en knytkonferens som Webcoast. En knytkonferens, eller en unconference, är ett ställe där deltagarna själva skapar innehållet genom att sätta upp vad de vill prata om på en grid, ett rutnät av lappar som visar vart man ska ta vägen och när. Ungefär så.

Det är inte många skolmänniskor här, däremot webbutvecklare, mediafolk och sådana som bara har en stor kärlek för vad man kan göra med hjälp av webben. Att vara i ett sådant sammanhang ger mig mycket. Förlåt alla skolmänniskor, jag tycker om er också – lovar! Men det är här och på Sweden Social Web Camp som jag hittar de riktigt djupa kunskaperna om webb som jag har nytta av i mitt arbete. Sådant jag kan överföra på min arbetsvardag och koppla till skolans styrdokument. Det är i sådana sammanhang jag kan diskutera med andra utanför min vanliga sfär och få andras perspektiv som berikar. Jag har absolut inget emot rena skolkonferenser. Men jag kan fundera över det här med att åka dit år efter år utan att hitta till andra sammanhang där man pratar om lite andra saker. Kanske är man rädd att vara den som ingen känner igen? Att hamna utanför tryggheten? Nu behöver naturligtvis inte alla tycka som jag. Alla kanske inte heller vill lägga sin fritid på att göra något så roligt som Webcoast. Så kan det vara.

Så vad ska jag rapportera härifrån? Inte så mycket och så ingående, tror jag. Konferenser innebär möten som måste upplevas på plats. Men en kort sammanfattning:

En bra grej som jag lyssnade på var det här med ryktessperidning på nätet. Lukasz Lindell berättade om hur ryktet med felaktiga iPhoneskruvar fick spridning och hur alla länkade tillbaka till en enda felaktig ursprungskälla. Och hur ryktet om likheten mellan Lincoln och Kennedy är galet, men sprids ändå. Intressant och viktigt att ta upp som exempel i skolan med elever som är så gamla att det rör dem. Utifrån det kan vi prata viktigt lärande om källkritik i dag. Sonen, som går på gymnasiet och som till och från var med och filmade som någon slags frivillig praktikant till Falkevik & Danehav, rankade hans session högt. Det var helt enkelt intressant. Länk kommer senare.

Deeped pratade om Klout och vill du veta vad det är kan du följa sändningen här (Länk kommer senare).

Han och Sarah Larsson Bernhardh pratade också om sociala medier och trender. De tog också upp vad som ligger bakom varför vi delar i sociala nätverk: Vi vill verka smarta, vi vill vara en del av en grupp (tummen upp för dem som ingår i de rätta sammanhangen), vi vill skratta i grupp (dela roligheter) och vi vill säkerställa vår sociala ställning. De pratade om lifelogging och vad det kan innebära och de pratade om vad second screen innebär, detta att vi ser på TV på en skärm medan vi samtidigt är uppkopplade på mobil eller annat. Något att tänka på för dem som ansvarar för webb i skolor och kommuner inte minst. Responsiva webbplatser är viktiga. Det är viktigt för användarna och därmed eleverna (min reflektion). (Även här kommer det att komma en länk.)

Tomas Linderoth och Livia Norström från Högskolan Väst pratade om hur de arbetar med öppenhet i sina kurser. De har märkt att studenterna når mycket bättre resultat om de som examination måste dela sina kunskaper och ge feedback till varandra, än om de ska examineras i en tentaform där ingen mer än läraren ser eller kan ge feedback. De menar också att studenter har stor nytta av att lära sig nätverka genom att använda webbverktyg som till exempel WordPress istället för att bara använda stängda lärplattformar. När de går vidare i livet har de inte särskilt mycket hjälp av de gamla lärplattformarna..

Malin och Stanley Ekelund pratade om hur man eventuellt kan påverka genom sociala medier. Vad är vardagsdemokrati idag? De använde konkreta exempel och öppnade för diskussion. Ingen inspelning finns från denna session.

Jag höll en visning av webbplatsen som vi arbetar med i min klass. Det blev en bra diskussion med input från olika yrkeskategorier och det tackar jag för. Via tweetsen förstod jag att flera av samtalsdeltagarna fick ut en hel del av sessionen – bra om vi kan få inspirera varandra.

Slutligen höll Stellan Löfving en dragning om hur han och David Stark har crowdsourcat fram en bok: Skum kanin med ananassmak. Personligen ligger det mig varmt om hjärtat. Varsågoda:

Det var Webcoast för mig i år. Ljus, rök, hög musik och quiz ingick också, precis som det ska göra på en knytkonferens, men det – det får ni själva uppleva på plats nästa år om ni vill.

Bett-mässan är över för i år, alltså den stora utbildningsmässan som hålls i London varje år och dit mängder av svenskar åker. Jag fick åka dit för Datorn i utbildningens räkning tack vare Guldäpplejuryns särskilda pris som jag fick 2012. Tackar för det. På plats höll jag två föreläsningar i Lärarförbundets regi som handlade om hur vi arbetar med webbpublicering i vår klass. Fast egentligen inte.

Egentligen handlar allt om förhållningssätt till lärande och om hur vi som pedagoger kan hjälpa elever att utveckla en nyfikenhet att lära. Att komma vidare. Det handlar om hur vi möter eleverna där de är, utifrån de styrdokument vi har. Om att hjälpa eleverna att skapa viktiga lärtillfällen där deras arbete kan berikas av och berika andra. Jag kan inte säga att jag är en superlärare, äpplepris till trots, utan jag lär, gör misstag och lär igen. I detta måste jag lägga bort en eventuell talanginställning och visa på det livslånga lärandet, allt för att kunna delta i ett fördjupat lärande och inte bara ett ytligt. Eleverna måste få se det. Ja, om detta handlade föreläsningen tillsammans och hopbakat med datorer, pekplattor och sådant som underlättar vissa saker, men förhoppningsvis utan apphysteri och quick fixes.

Jag lyssnade också på Ulrika Ryan, vinnare av Guldäpplet 2012, som föreläste om hur man kan arbeta med matematik i år F-3. Riktigt bra och intressant. Det jag särskilt tar med mig från föreläsningen är hur man kan låta eleverna filma varandra när de berättar om problemlösning i olika situationer. De använder i förväg bestämda begrepp och förklarar samtidigt som de visar en lösning. Jag har ibland filmat mina elever när de har diskuterat matematik, för att kunna lyssna på resonemanget i efterhand, men självklart kan eleverna själva göra det. Ulrika berättade om hur hennes elever övade respons och utvecklande av resonemang på det viset.

Vi två höll några guidade turer på själva mässan. Lite roligt var att Stephen Heppell dök upp i vårt lämmeltåg och lät sig fotograferas.

De montrar vi visade kommer vi att skriva om i Datorn i utbildningen, så jag gör inget dubbeljobb och drar det här också. Texten är inte skriven ännu. Men det är kanske inte mässan som egentligen ger mest, utan alla möten runt omkring. Och de var många och har lett till nya samarbeten och infallsvinklar. Det är ju så med möten.

Jo, så lyssnade jag på Sir Ken Robinsson också. Han som med hjälp av stand up pratar om kreativitet och att lärare måste möta sina elever och ta vara på deras talanger. Där hade jag velat höra mer om hur man kan utveckla så kallade talanger. Jag tror nämligen stenhårt på att det går att göra det och inte på att vi alltid måste vara talanger inom något från början. Det är aldrig kört. Jag har läst hans senaste bok, nyutgåvan av Out of our Minds och sett hans Ted Talks, så jag drogs kanske inte med i väckelsemötets starkaste andevindar. Han har tagit upp det han sa under föreläsningen tidigare. Men han har viktiga saker att säga. Fast kanske, kanske att vi som satt är redan hade koll på vikten av hans budskap.

Kanske att det är dags att gå vidare och diskutera djupare. En tanke. Men det var en bra show.

Stephen Heppell, han som gick vår guidade tur ni vet, var med och talade på Diu Scandinavian Session där representanter från de nordiska länderna deltog. Jag hann inte lyssna så mycket, men jag hann höra Heppell säga: We can mend this world with learning. But we must seduce them. Med det menade han att om barn ska lockas av att vilja lära, måste vi ha något viktigt att erbjuda dem. Vi kan inte trava på i gamla hjulspår utan glöd och engagemang. Han pratade också om vikten av att de nordiska länderna förändrar lärarutbildningen så att den passar vår tid, om ändamålsenliga lokaler och om att föräldrar, elever och lärare engageras och involveras i lärandet.

Engagemang alltså. Jag skulle vilja att vi kunde börja jobba med det ordentligt.

Nu tar jag med mig de införskaffade badges-hållarna från Bettmässan, som eleverna ska ha på sina viktiga uppdrag.

Jag tar också med mig min nya gula rastvärdscape , åker hem och funderar på hur jag kan utveckla mitt rastvärdskap och annat viktigt. För jag längtar efter dem nu, de som skolan är till för – eleverna.

”Man måste arbeta i klass för att kunna prata om skola på ett trovärdigt sätt.”

”Har du provat det i en klass och sett att det har fungerat?”

”Alla pratar om att lära med verkliga uppdrag, men så lämnar man det där och säger inte exakt hur!”

Dessa uttalanden är för mig en aning problematiska. Och faktiskt inte så lite.

Efter att under fyra år på olika sätt ha arbetat med att handleda lärare när det gäller IT, arbetar jag nu som lärare för elever igen. Det är oftast fantastiskt roligt. Jag får ju prova olika saker utifrån läroplanen tillsammans med mina elever. Tro nu inte att de är försökskaniner som jag testar knasiga saker på. Jag har rätt lång erfarenhet av att arbeta som lärare. Alla lärdomar vidareutvecklas, omprövas och vidareutvecklas igen. Det handlar om att tillvarata forskningsrön och beprövad erfarenhet samtidigt som man vågar vara lite äventyrlig i vissa stunder och vila i annat vid andra tillfällen.

Men varför är då citaten problematiska?

Trevor Dolan, forskare vid Stockholms universitet, satte ord på det under Rundabordsamtalet med olika forskare och erfarna pedagoger som hölls för några dagar sedan i TänkOms regi. Han menade att vi behöver mål för att hjälpa kreativiteten, men att uppfattningen att det finns ett sätt, en metod, som får det hela att hända, är farlig. Vi jagar ofta den där ”lösningen” och ”svaret” med stort S, men det finns inte. Tyvärr. Vi bör därför vara försiktiga med att definiera den bästa uppgiften som funkar i alla lägen. I en klass finns alltid en grupp individer. Läraren är också en individ. Det finns ingen metod som fungerar likadant för alla lärare. Inte heller för alla elever. Det kan vara en metod som fungerar just här och nu – i det här sammanhanget. Men inte i ett annat. Dolan menade istället att vi måste skapa en miljö i klassrummet där elever vågar ta risker, där det är okej att verkligen lära sig saker. Han menade också att vi måste uppmuntra lärare att våga ta risker. Det är då verkligt lärande kan ske. (Kolla klippet från samtalet 21 minuter in i filmen.)

Därför blir jag smått beklämd av tankarna om att enbart saker som har prövats i ett klassrum är värda att lyssna på. Eller att enbart de som just för stunden arbetar som lärare kan prata lärande.

Under mina år som pedagog utan klass tänkte jag ofta högt tillsammans med andra. Jag tror att det var till nytta för några. Nu arbetar jag som lärare och tänker fortfarande högt. Men jag anser mig inte vara mer trovärdig nu är tidigare. Vissa saker jag gör fungerar, andra kommer inte att göra det. Antagligen kommer jag inte att arbeta likadant som vi gör nu när det om några år är dags att få en ny etta. Elevernas uppdrag som nu bland annat handlar om att intervjua författare och journalister för att komma något på spåren, att göra egna spel som andra kan spela, eller att via klassens webbplats be andra elever komma med förslag på innehåll till det vi arbetar med kan mycket väl ha blivit helt andra uppdrag, som passar mycket bättre just där och då.

Metoder kan inspirera, men väldigt sällan plankas rakt av.

Låt oss fortsätta inspireras av andra. Men låt oss inte stirra oss blinda på om något har gjorts tidigare eller inte. För om vi gör det, tror jag att vi är på väg bort från det läroplanen, Lgr11, säger om att ta vara på varje barns tänkande och erfarenheter och skapa något utifrån det.

Det här är mina tankar och reflektioner utifrån vad jag har träffat på. Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte bli stött eller känna dig mindre värd om du har jagat svaret med stort S. Men det kanske är dags att kunna prata om det. För elevernas skull. För att våga ge sig ut på oprövad mark. Tillsammans.