Christina Löfving, lärare, bloggen IT-mamman. Så står det om mig i ett programblad för Almedalen i år. IT-mamman, ja just det ja. Det var ett tag sen.

Varför blir det så lite skrivet på bloggen? Det är en ganska viktig fråga, inte för att sätta fokus på mig, utan för att prata om vad vi delar om våra elever. När jag började blogga 2007 trodde jag att jag kunde hålla min identitet hemlig. Jag skrev ganska fritt om allt möjligt. Det räckte med att ett par kollegor kände till min blogg, så var identiteten för evigt röjd.

Under åren har jag blivit mer försiktig med vad jag delar. Alla guldkorn som man hittar i elevers berättelser och tankar, har jag rätt att dela dem vidare hur som helst? Nu när jag läser en master i aktionsforskning har jag fått fundera över vikten av att inhämta godkännande när man ska genomföra en vetenskaplig undersökning. Elever har rätt att säga ja eller nej till att delta i vad jag dokumenterar och delar med världen.

På vår skola har vi text uppsatt om att man gärna får fotografera och filma, men att man ska fråga först. Inte för att det skulle vara något farligt att bli fotograferad eller filmad, utan för att man ska respektera varandras integritet. Det gäller både barn och vuxna.

Om jag då får ett brev av en elev där denne talar om hur mycket jag betyder för hen, är det schyst av mig att lägga ut det för alla att se? Det var ju skrivet till mig. Jag kanske vill boosta mig inför andra, visst, men var det elevens avsikt? Är det det jag ska använda mina kanaler till? Med jämna mellanrum dyker det upp sådana inlägg på facebook och ibland ännu lite mer utlämnande inlägg, och jag funderar på om man alls har frågat barnet/ eleven? Hur har jag själv använt min blogg?

Vi ska kunna dela viktiga saker med varandra, visst ska vi det. Men med eftertanke om hur det påverkar de inblandade. Vi är kanske inte så anonyma som vi tror i ett litet samhälle.

Det var väl upplyftande läsning? Skämt åsido, jag tycker det är viktigt ur ett barn- och elevperspektiv. Om några dagar kanske jag delar något från Almedalen, någon kanske har fått för mycket rosé och någon annan kanske har snubblat på en mikrofonsladd. Men då har jag givetvis frågat om det är okej först.

Äntligen.

Jag lyssnade på bibliotekarien Marika Alneng och hennes föredrag MIK (Medie- och informstionskunnighet) i Bibliotekspraktiken på Bokmässan idag. Och vet ni vad? Jo, hon framhåller vikten av att biblioteket idag får vara en plats där man läser, söker information, lär sig analysera kritiskt, utvecklar spelkunnighet (Hörde ni?), men också förstår mediers roll i samhället på ett djupare plan. Där ingår att skapa, t.ex. genom att programmera.Biblioteket är därför en självklar plats för att ordna kodstugor och Maker spaces. Det handlar bl.a. om att bygga broar, att skapa läs- och skaparintresse på ett sätt som vi kanske inte varit vana vid tidigare. Att ta tillvara ungas nyfikenhet och inte bygga murar. Att lyfta unga besökare. Lyfta. Att få unga att förstå vad som händer när man skapar likväl som hur man tar till sig andras information. En demokratisk uppgift.
Man behöver idag lära sig så mycket: om filterbubblor, om hur man kan granska kritiskt (inte bara ”Akta dig!”) m.m.

Alneng tipsar om MIK-rummet, som ni säkert har hört talas om, för den som behöver uppdatera sig om hur man kan arbeta med MIK. Där finns kortstegskurser att följa samt MIK kopplat till styrdokumenten.

Samma dag blir Anne-Marie Körling utsedd till Sveriges läsambassadör av Kulturrådet.Och vet ni vad? Vet ni varför jag hoppar högt av lycka mer än över att jag har så himla stort förtroende för Körling? Jo, som man kan läsa på kulturradet.se: ”Anne-Marie Körling vill nå utanför cirkeln där de som redan upptäckt litteraturen talar till varandra om hur viktigt och berikande det är att läsa. Hon vill komma bort från alla måsten runt läsning och låta unga möta böckerna på sitt eget sätt.”

Äntligen!

I allt jag gör i mitt arbete som lärare ser jag en liten parvel framför mig. En parvel som har ett intresse för något, kanske något jag inte förstår mig på så bra. I allt försöker jag tänka mig in i hur det är möta skolan utifrån denne lille parvels tankar. Ofta tror jag att parveln tyvärr blir mött av en minsann-mentalitet, t.ex. att spel är dåligt och läsning är bra. En svartvit värld. Ett slag i huvudet. Hela vårt kroppsspråk kanske visar det.

Men idag, idag efter Marika Alnengs föreläsning och utnämnandet av Anne-Marie Körling till läsambassadör, då tror jag att vi har kommit en bra bit på väg. Det är dags att göra läsningen viktigare än att göra den till en mur mellan rätt och fel beteende.

Så jag säger: Äntligen!

Tre år med mina fantastiska elever – nu är det slut. Jamals kompisar ska bli fyror i andra klasskonstellationer. Och jag går vidare till nytt jobb. Det är sorgligt att lämna, men säkert bra att gå vidare. Det brukar vara det.

Att lämna IT-pedagogjobbet för att bli klasslärare igen var en sådan bra grej. Jag har mött så många centralt arbetande människor som sagt att de ”aldrig kan tänka sig att jobba som lärare igen”. Och jag förstår dem även om jag aldrig hållit med. Det är ett svårt jobb. Jag förstår att det kan skrämma. Men det kanske var det som lockade mig.

En viktig sak jag lärt är något jag började fundera på efter att vid ett flertal tillfällen ha fått kommentaren: ”Det måste vara väldigt roligt att gå i din klass!” För visst kunde det se ut så om man tittade in på Jamals kompisar och såg all glädje som fanns där. Men måste det det? Vara roligt? Hela tiden? Jag upplevde att jag inte kunde avkräva eleverna rolighetstyckandet i alla situationer. Visst ville jag att det skulle vara positivt. Men Lisebergsroligt? Vem var jag att kräva det av eleverna. Det var där min aktionsforskning om hur elever kan utveckla sin förmåga att ta sig an lärande kom in. Att vilja vidare, att inte väja för utmanande, kluriga uppgifter som utvecklar. Allt i ett uppmuntrande klimat där man vågar ta sig an det ibland kämpiga lärandet (Vill du veta mer om det, har jag skrivit om det tidigare här). Och som vi har skrattat i de lärande gropar vi hamnat i! Och slitit vårt hår. Det finns plats för skratt i det utmanande.

En annan sak jag lärt är hur man kan föra och delta i viktiga diskussioner som leder framåt. Jag läser en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning och skolutveckling vid Göteborgs universitet vid sidan om. Hallå, vilka proffs de är där! Att lära sig diskutera utifrån pedagogisk litteratur och forskning i ett riktigt lärande samtal. Det är så långt ifrån att försöka bräda varandra med bästa onelinern man kan komma. Jag menar att det är i sådana lärande samtal skolutveckling måste ta sin utgångspunkt. Det går att få till sådana samtal i arbetslagen om ledningen vill.

Det finns så klart massor av fler saker jag lärt, men jag är rädd om mina elevers integritet och outar dem inte hur som helst. Det etiska ansvaret vill jag ta. Så det får stanna vid detta just nu.

Nu lämnar jag min skola och börjar som lärare och utvecklingsledare på en nybyggd kommunal skola i samma kommun. I första hand sökte jag mig dit för att än en gång få en bra chef. Min chef slutade och vi stod utan. Nu kommer min gamla skola få en chef som säkert blir bra, men det visste jag inte då. Och det är inte farligt att saker och ting förändras.

Det var en uppdatering från mig. Kanske hörs vi i höst!

En 10-åring i min närhet brukar säga: ”Forskning säger att..” och så kommer det ena eller andra påståendet, som konstigt nog alltid stämmer överens med vad hen själv tycker är viktigt. Senare läggning på kvällen och sånt. Det är ganska fint. Något vi kan le åt ihop, 10-åringen och jag.

I skolans värld brukar vi säga något liknande. ”Forskning säger att..” och så kommer det ena eller andra påståendet, som konstigt nog nästan alltid stämmer överens med vad vi själva tycker är viktigt.

Jag gillar att prata forskning och tycker det är väldigt intressant med olika studier. Därför läser jag nu vid sidan av mitt lärarjobb en master i pedagogik med inriktning aktionsforskning och skolutveckling. För visst är det viktigt med belägg för än det ena, än det andra. Vi vill ha säkra svar: Fungerar det? Vad säker forskningen?

Ju mer jag läser vetenskapsteori, ju mer ödmjuk blir jag inför begreppet forskningen. Ordet avpersonifieras som det sanningssägande väsen det varit i min tankevärld. Och ändå har det för mig kvar sin fascination och sin viktiga roll i samhället. Forskning behövs. Men vi behöver veta mer om vad forskning är.

Det blir lätt så att vi gärna delar länkar om forskning på Facebook och kanske Twitter. Vi vill verka pålästa. Vi vill visa att det vi tycker är viktigt är det rätta. Vi har kanske andra skäl.

Men tänker vi på hur studien är gjord, på vems uppdrag den har gjorts eller i vilket sammanhang den kom till? Vänta lite, är inte den publicerade forskningen alltid nagelfaren? Jo, oftast. En del studier presenteras som om de vore det och vi köper dem gärna rakt av. Även en nagelfaren studie kan behöva problematiseras. Piagets tankar passade väldigt bra in i den positivistiska traditionen under lång tid i svensk förskola och skola.  Dagens forskning tenderar att passa in i det som gäller här och nu. Det kan vara bra att ha med sig.

Många av oss likställer forskning med den positivistiskt mätbara traditionen som har en given plats inom naturvetenskapen, men som ibland ifrågasätts inom utbildningsvetenskapen. Inte för att det måsta vara svart eller vitt – olika mätmetoder kan stötta och visa olika saker. 

Bland annat kritisk teori har lett fram till andra sätt att ta sig an forskning, till exempel genom aktionsforskning. Det innebär att forskaren finns mitt i praktiken och har som avsikt att påverka praktiken under tiden forskningen genomförs. Dokumentation och diskussion i dialogkonferenser med tydligt strukturerade samtal hjälper till att nagelfara forskningen. Inom aktionsforskning kan naturligtvis också sådana mätmetoder vi ofta hittar inom positivismen finnas . Idag är vi inte så rädda att förena kvalitativt och kvantitativt, som vi kanske var för några decennier sedan, då de olika riktningarna nog slogs för sin sak på ett annat sätt än idag.

Många tänker sig ofta forskaren som en som betraktar praktiken utifrån. En som ska komma fram till en teori, som sedan ska appliceras på praktiken. Vilket det sällan kommer att göra, eftersom praktikerna inte alltid tar till sig teorier om dessa inte passar in i deras eget tankesätt. Uppifrånkommande lösningar får sällan fäste. Därav aktionsforskningens roll med sitt underifrånperspektiv.

Jag tror att vi diskuterar det här lite för lite. Ibland tänker jag att vi dunkar till med en länk till någon som har tolkat en avhandling bara för att stötta våra egna tankar. Inte för att fundera vidare. Kanske vore det dags för mer vetenskapsteori i våra pedagogiska samtal? Aktionsforskande lärare som reflekterar inom sin praktik och driver forskningen framåt. Boken Vetenskapsteori för nybörjare av T. Thurén skulle kunna vara ett sätt att enkelt få en överblick över just vetenskapsteori, för att hjälpa oss reflektera över vad vi delar för länkar och vad innehållet vill säga oss i vår situation. Hjälpa oss att fundera på om det objektiva alltid är så objektivt som vi tror. 

Jag gillar ju som en del vet Carol S. Dweck, vars growth mindset och fixed mindset jag skrivit om i min bok. Jag gillar ju även andra populära forskare. Men jag gillar också att sätta in dem i det sammanhang där de verkar och fundera på ett djupare plan, inte bara köpa rakt av för att de råkar ha samma värderingar som jag. Det är inte farligt. Det farliga, menar jag, är att inte reflektera och vara varandras kritiska vänner. Vi vill ju utveckling för våra elever. 

Forskning kan vara så spännande och berikande, men det kräver att vi vare sig avgudar den eller inte vågar ta den i hand. Jag tycker det är vansinnigt spännande och inser att jag kan så oerhört lite inom området och bara kan lära mer. 

• En Prezi av S. Lundin, Bilder och berättelser om vetenskapen, för den som vill läsa och se mer.
• Tankarna ovan är bland annat kopplade till Becoming critical av W. Carr & S. Kemmis.