Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle engarera så. Men nu hände det.
För mig är det inte så exotiskt att låta eleverna programmera redan på lågstadiet. I England finns det på schemat och i Finland kommer man igång 2016. I Estland har man varit igång en tid. Här och där sker det i klassrummen även i Sverige. I vår mattebok (Ja, vi har en) finns programmeringstänket med i form av en sköldpadda som ska instrueras med pilar att ta sig vidare i ett rutsystem. Likande appar finns till pekplattan. Eleverna lär sig tänka logiskt och lösa problem, matematik alltså. Och i ämnet teknik ska eleverna utveckla följande:
Jag hade beställt ett bi, en Bee Bot, till skolan. Den kom i torsdags. Jag startade den, körde några vändor på bordet i personalrummet och tänkte att eleverna skulle få prova nästa dag. Eleverna och jag testade först gemensamt, sedan fick de arbeta i par om två. Jag tänkte att risken fanns att biet skulle upplevas som barnsligt och att det inte skulle ske så mycket lärande ändå. Min farhåga. Det blev inte så. Hej, vad de gick igång! De skrev koder, testade och fick testa igen. De flesta upptäckte hur viktigt det är att vara exakt när man skriver kod. Det blev felsökningar åt höger och vänster och diskussioner om vad som skulle förbättras. Vi utvecklade uppgiften till att låta andra testa den kod man skrivit. Skulle de hamna med biet där det var tänkt? Hemlighetsmakeri och så exakta koder som möjligt. Om bilden nedan kunde tala så skulle ni få höra de intressanta diskussioner som uppstod!
Vill du läsa upplägget, som jag skrev ner i efterhand, kan du göra det här.
Att få reda på hur något fungerar och att själv testa i praktiken – det är något jag vill låta mina elever vara med om. I ettan fick de göra enkla spel i Sploder, för att förstå att spel görs av någon. De fick skriva manualer till sina spel för att lära sig göra beskrivningar. På samma sätt fick de intervjua författare, illustratörer, en filmproducent och en skådespelare innan de själva skulle skriva berättelser, göra film och agera. Vi intervjuade spelutvecklare och vi gjorde spel. Nu har vi gått vidare till att i olika grad använda Scratch. Några har nosat på det, några fördjupar sig i det. Vi tittar på koden till spel som andra har gjort, vi kopierar och förfinar den efter våra behov och vi lär oss att bygga upp något från grunden. Häromdagen var det en som ville visa klassen hur hen hade lärt sig programmera Björnen sover i Scratch. En presentation med bildstöd. Matematik, teknik, svenska och musik. (Här kan ni förresten se Scratch-katten i min trädgård och få några bra länkar.)
Måste jag som lärare kunna något av det här? Ja, jag är elevernas lärare. Men jag kan också lära en hel del samtidigt som eleverna. Jag tror inte jag behöver gå en universitetskurs i programmering för att klara det på den här nivån. Det där med Björnen sover var jag i och för sig inte beredd på. Och jag kan inte föreställa mig allt, det kommer hända ändå. Det jag inte kan göra är att säga Sånt där kan inte jag lära mig. Det är inte att vara en förebild som en livslångt lärande varelse. Så jag hamnar i Lärande gropen, jag sliter mitt hår och jag visar eleverna mitt intresse för att lära. Det är inte exotiskt, men nödvändigt.
Nästa vecka ska vi programmera varandra på engelsklektionen: turn right, turn left. Ja, det borde funka.
Ni som vill komma igång på ett enkelt sätt samtidigt som ni känner samhörighet med tusentals andra kodande barn, anmäl er till programmeringstimmen som sker över hela världen vecka 50. Inga förkunskaper krävs för att vara med. Hittas på code.org.
