Kategoriarkiv: Sociala medier

Att använda Twitter olika – att vara olika

En gång skrev jag artikeln Fler twittrande lärare behövs. Jag menade det då. Idag skulle artikeln delvis ha sett annorlunda ut.

Att se i backspegeln och färdas framåt.
Att se i backspegeln och färdas framåt.

Låt mig förklara. Året är 2007. Jag känner ensamheten i att utforska hur digitala verktyg skulle kunna användas av elever. Jag bloggar om det, knyter kontakt med andra intresserade och hittar en arena där välmenande, frågvisa kollegor finns. Det blir något annat än samtalen i personalrummet som ofta rör kopiatorns papperstrassel. Jag anar möjligheter, får kraft och en knuff framåt när det gäller att utveckla undervisningen så att den bättre svarar mot elevernas lärandebehov. Jag blir itmamman. Det var aldrig meningen, det bara blev så.

Fortfarande, då 2007, känns det ganska ensamt och jag drömmer om en lärarkår som tar kommando över nätet, drar nytta av fördelarna och hjälper eleverna att lära sig använda digitala verktyg på ett konstruktivt sätt.

Min dröm går några år senare delvis i uppfyllelse. Lärare provar, bloggar om sina erfarenheter och visar på en delakultur full av omtänksamhet. Jag kliver tillbaka från min itmammaroll och känner inte kravet att svara på frågor, föreläsa och finnas till hands lika starkt. Det finns så många som är i framkanten, jag kan ägna mig mer åt mitt. Det är befriande. Twitter fullkomligt exploderar av lärare som kommer dit med buller och bång. De använder det ofta som en chatt, ganska olikt det sätt vi, vad ska man kalla oss, tidiga twitteranvändare har gjort. Vi som mer har kläckt ur oss något, delat en länk, samtalat ganska otvunget en stund, fått kontakt med några nya, spammat Twitter vid På spåret och tja, hängt. Som ett mingelparty där man otvunget går in och ut ur samtal och ingen krampaktigt håller kvar ens arm. Vi har haft tweetups och setts på stan. Men nu är de där, lärarna. Jag jublar.

Så händer något. Det otvungna blir tvingande. En tråd som startar med en fundering vandrar långa krångliga vägar i Twitters utkanter och spårar snart ur. Man avkrävs svar. På något man inte känner igen. Man torkar svetten ur pannan i sina försök att förklara vad man egentligen menade och säger någorlunda försynt att man inte klarar att skriva det på 140 tecken. Twitter har på vissa sätt blivit det ett personalrum kan vara på skolor där möteskulturen handlar om vem som skriker högst. Där lärande samtal är ett konstigt begrepp. Det kravfyllda.

Jag ställer mig vid sidan om. Deltar inte i 140-teckenschattar om jag kan undvika det. Ibland ser jag en tweet om att man fnyser åt sådana som mig, de där som ”inte vill ta en diskussion”. Jag ser också många tweets med omsorgsfulla tips och idéer och uppriktigt menade frågor. Twitter är stort. Det icke kravfyllda.

Jag satsar på att få igång viktiga, uppbyggliga diskussioner på min skola istället. Jag lär mer om hur man kan diskutera på den utbildning jag går. Och jag twittrar. Men utan krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Jag struntar helt enkelt i om jag följer någons mall eller inte. Och jag inser att det jag gör inte är det enda rätta för någon annan. För naturligtvis är det så att de som använder Twitter på ett visst sätt, gör det för att det ger dem något. Det är deras behov, inte någon annans.

Så jag står här vid sidan om och kliver in när jag vill. För Twitter är inte min livsnerv, så som det en gång fick bli. Tiden då jag vann en del priser var ganska ensam rent yrkesmässigt. Jag är inte ensam längre. Kanske tyder det på att jag hamnat i ett riktigt bra sammanhang där jag lever och verkar. Det är en stor befrielse.

En hälsning från mig om att stå för det du önskar göra, fortsätta förbättra innehållet i skolan för eleverna och inte bli orolig om inte andra gör precis på samma sätt som du.

Share

Internetdagarna 2013 och skolans arbete med integritet

Internetdagarna 2013. Ett ställe med det mesta om Internet via olika spår för olika inriktningar. Jag var på skolspåret och lyssnade till sådant som vi sällan talar om på de stora skolkonferenserna, kanske av rädsla för att skrämma iväg någon,  men som är sådant vi måste börja tala om. Bland annat integritet.

Vet dina elever vilka möjligheter men också risker det finns med att befinna sig på nätet? Mer än att man ska vara vänlig, alltså? Vet de till exempel hur Google använder den information de lämnar ut och inte lämnar ut (lyssna på Kristina Alexanderssons session, så förstår ni vad jag menar)? Det borde de få veta.

Hur hanterar skolan åldersgränser på nätet? Får eleverna ingå egna avtal? Är man tvingad att lägga ut de djupaste dikterna som skolarbeten eller kan man välja något annat? Vad händer med skolbloggen när läraren har slutat på skolan, eleverna vuxit upp och ingen kommer ihåg lösenordet längre? Ligger den kvar och skvalpar?

För mig är det frågor som inte skrämmer bort. Det är viktiga frågor som man ställer om skolarbetet på webben är värdefullt arbete. Viktigt arbete. Nästa år hoppas jag att några fler med ansvar för den övergripande skol-IT-satsningen i kommunerna kommer på Internetdagarna. Även om det innebär att man får välja bort att åka på en konferens som man åker på så gott som varje år.

Förutom Kristina Alexanderson talade också David Mothander från Google. Mycket intressant. Och så pratade Dylan och hans pappa Roger om hur ett barn och hans pappa tänker kring integritet. Lyssna gärna!

Och här kan ni lyssna på sju talare som berättar i fem minuter var om hur de arbetar med integritet i sina klassrum. Varsågoda: Ignite-talks!

Share

Är det självklart att använda Facebook som intranät i skolan?

För några år sedan: ”Nä, ungdomarna är inte på Facebook. Det är ett ställe för vuxna.”

Senare: ”Oj, nu har ungdomarna hittat till Facebook. Vad bra, då kan vi samsas där.”

Och så hände det sig att vuxna skulle nätvandra på Facebook, lärare skulle bli Facebookvänner med elever (med ett lärarkonto alltså, för vem vill egentligen vara vän med sina elever?!) och skolan skulle skicka meddelanden via kanalen. Allt var vuxenbra. Allt var rätt. Man fanns till hands.

Det låter så bra och jag har tyckt att det har verkat fint. Men jag vill att man vågar kika närmare på saker och inte kopplar bort förmågan att se efter om de verkligen är vad de verkar vara. Så därför har jag börjat fundera på några saker. Det är bara några ofarliga funderingar. Lovar.

Några ungdomar berättar att.. (Nu kommer det!).. de inte orkar med Facebook längre.

Det handlar ändå bara om att få så många likes som möjligt. Vadå? Jo, de berättar om hur bilder läggs upp och hur användaren sedan efter ett tag taggar sig själv i bilen för att den ska synas så många gånger som möjligt. Allt för att få optimalt med likes. Om du inte får likes är du nämligen en loser. Så en del har slutat lägga ut något för att slippa bli utan tillräckligt många likes.

Det är den här kanalen många skolor använder för att nå elever med snabb information eftersom det är ”där eleverna är”. (Uppdaterat: Ofta har skolorna även andra kanaler så som lärplattformar för inlämningsuppgifter och annat. Facebook kan vara en liten del i det stora hela, men jag vill ändå fundera över det.)

En del skapar som sagt lärarkonto för att skilja på privatliv och lärarliv. Man vill ju inte att eleverna ska få veta allt om en. Då kommer frågan: Har man funderat på om eleverna vill att läraren ska veta allt om dem? Jo, jag vet att en del gärna vill det. Men de som inte vill? Ni vet, vi är olika. Då skapar en del skolor istället Facebookgrupper där information läggs ut. I en sådan grupp kan man dela information utan att vara Facebookvän med varandra. Om man vill vara på Facebook. Om det inte är en pina att gå in på communityn och se alla obefintliga likes.

Men om vuxna nätvandrar och tvingar barnen att vara Facebookvän med en själv, så att man kan se att alla uppträder juste? Då borde det väl funka? Om man kollar så att de har ett vårdat språk och inte mobbar? Jag tror det kan ge en falsk trygghet. Har du koll på det där med bilder som läggs upp och sedan taggas och sedan..? Allt för att öka mängden likes? Syns det subtila i att frysa ut någon och aldrig ge likes? I att ignorera? Nej, det är svårt. Det blir en falsk trygghet som möjligen stillar vuxnas oro.

Jo, men på vår skola funkar det! Vi har frågat eleverna och de tycker det är okej att använda Facebook i undervisningen. 92% svarade det. Jaha. Roligt för dem. Tråkigt för de andra.

Under sommaren har jag kommit i kontakt med flera föräldrar som berättar att deras barn hatar Facebook och går in där så lite som möjligt.

Det har fått mig att börja fundera på om det är rätt att använda kanalen för information om läxor, uteblivna lektioner och annat i skolan. Om det är naivt. Eleverna kommer inte själva att dra läraren i skjortan och be hen om en annan kanal. Men om man använder skolans intranät eller en ren skoltjänst som Edmodo eller liknande, kommer eleverna använda den då? ”Det var ju så dåligt med inloggningar från elevernas sida där innan vi började använda Facebook”. Mm. Kanske för att allt även delades ut på papper? För att de inte fick ansvaret att logga in? För att man hade en krånglig tjänst? Som lärare kanske man inte är medveten om att det kan vara minst lika svårt att nå en del användare på Facebook. Man kan nämligen stänga av möjligheten att se uppdateringar som görs i Facebookgruppen på sin startsida. Som lärare kanske man inte har koll på att detta stängs av automatiskt om man varit inaktiv i Facebookgruppen under en viss tid. Då får man inte reda på vad som skrivs i gruppen om man inte aktivt klickar sig in där för att se om någonting har hänt.

Det där som verkar coolt och smart med vuxenglasögon – kanske bör vi se över det. Gå lite på djupet. För elevernas skull.

Så där, det var min fundering. Du har rätt till din. Ingen fara. Bara det funderas. Hej!

Share

Länklista

I min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen finns en del länkar.
De är bara en liten del i det stora hela, men jag lovar i boken att jag ska försöka hålla dem uppdaterade här på bloggen. Nu har det gått en tid sedan boken skrevs och en del länkar har slocknat, andra har bytts ut. Därför finns en någorlunda uppdaterad lista under fliken Boken. Varsågoda!

Share

Twittercensus visar Twitteranvändandet

För några år sedan trodde man att Twitter hade nått sin kulmen och att intresset nu skulle dala. Det visade sig vara fel.

Men att ha fel är inte farligt, och Hampus Brynolf, som tidigare förutspått Twitters tillbakagång, erkände sitt misstag när han nu presenterade kommunikationsföretaget Intellectas undersökning, kallad Twittercensus, om svenskarnas twittervanor. No big deal.

Det man nu kunde visa på var statistik som visar en ökning av användarkonton och deltagande på Twitter. 299 000 svenska konton har man hittat. 171 000 av dessa har twittrat de senaste 30 dagarna och kan kallas aktiva. Fortfarande står alltså en mindre del av befolkningen för det mest intensiva användandet. Man kan och bör kanske fråga sig vad det får för konsekvenser. Och när frågan är ställd kan man ta tag i svaret. Om Twitter är en del av samhället just nu, kanske inte om tio år, men just nu, då kan vi behöva känna till lite om hur det fungerar. Så vi vet om vi ska använda tjänsten i något sammanhang någon gång. Precis som vi vet hur buss, tåg, flyg och skateboard funkar på ett ungefär och har ett hum om hur vi ska använda dessa kommunikationsmedel om situationen skulle kräva det.

Jag tittar på själva grafen och ser uppdelningen i kategorierna skola, kändisar, sport, media,”bubblan” m.m.

Själv får jag vara blå som är skolfolkets färg, men jag finns med i periferin av media-/bubblanfolket.

Bubblanfolket fanns med redan på den tiden då folk hittade till Bloggy, den svenska mikrobloggtjänsten som många häckade på innan de gick över till Twitter. Främst utgjordes den av tidiga sociala medier-användare som mediefolk. Att jag hamnar där var ungefär som jag trodde, jag pratar nog en hel del med folk utanför skolan. Att hitta till andra yrkeskategorier och ta med mig tankar som utväxlas där in i mitt yrke och att kanske få berika andra med tankar från skolan, har alltid gett mig mycket. Men alla är olika och inget är bättre eller sämre, vi hämtar bara inspiration på olika ställen. No big deal, det med.

Vill du hitta dig själv i grafen, kolla då in här och skriv in ditt namn eller Twitternamn i den blå rutan under grafen. Det kan vara intressant, men är egentligen ingen big deal, det heller. Livet snurrar vidare ändå, med eller utan grafer. Men de kan vara vackra och de kan vara ganska intressanta.

 

Share

Andra sätt att dela med sig – här om iPads och lärande

I fredags ordnades en nationell unconference, eller knytkonferens, om iPads och lärande i Nacka stadshus. Behovet att få träffas och prata pedagogiska tankar runt detta relativt nya verktyg hade visat sig finnas.

Jag har pratat unconference förr och önskat få in detta även bland pedagoger. I planerandet av denna icke-konferens tillsammans med Nackafolket Lena Gällhagen och Sandra Wissting samt Södertäljefolket Ulrika Jonson och Malin Fölster kom tankarna från SSWC och Webcoast väl till pass. Man lär av andra sammanhang. Och man kan få lära mer av andra i trevliga sammanhang. Man kan få skratta ihop. Inte bara sätta sig och konsumera som man kanske gör under en vanlig konferensdag. Unconferenses involverar i högsta grad deltagarna. Förhoppningen är att denna dela-kultur även kan spridas till arbetslag och mindre sammanhang där pedagoger dagligen träffar varandra.

Filmen nedan får visa glimtar från dagen och hur en unconference kan gå till.

Snart kan du läsa mer i Datorn i utbildningen som gjorde reportage. Men redan nu kan du  få en glimt av träffen i Nacka Värmdö Posten.

Vi uppmanade deltagarna att själva dokumentera och twittra under #paddagogik under dagen. En del använde webb-tv-tjänsten Bambuser. När man skriver samma hashtag (#) i rubrikraden i Bambuser samlas alla klipp på ett ställe. Där går det lätt att i efterhand leta fram de olika klippen. Glöm bara inte att man måste bestämma sig för versal eller gemen i början av ordet, annars hamnar klippen under olika länkar. På Bambuser hittar du klippen under #paddagogik.

Tack alla som gjorde dagen till vad den blev!

Du som vill uppleva en unconference där både skolfolk, webbfolk och andra folk träffas under en helg under roliga former (vilket är viktigt i knytkonferenstanken), kan gör det på Webcoast i Göteborg den 16-18 mars. I så fall ses vi!
Eller så kan vi ses på Learning is the Shit i Ronneby brunnspark den 17-19 juni i år. Det kommer att bli väldigt annorlunda och oerhört bra! 

Share