Kategoriarkiv: Annat

Ovan trädtopparna och Undervisningen mellan oss

ovan tradtopparnaPojke 8 år:
”Jag ångrar att jag lärde mig läsa och nu vill jag inte kunna det mer.”

Den gamle mannen, 93 år:
”Min läsning gör att jag, vilket kanske låter konstigt eftersom jag är så gammal, får en vidgad syn på livet.”

Jag läser Ovan trädtopparna av Anne-Marie Körling, en bok fylld av berättelser om läsning där allt från den unge tvååringen delar med sig, likväl som den gamle mannen. Däremellan finns fullt av unika betraktelser om vad läsning är och betyder för just dem som bidragit med sin berättelse till boken.

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

En annan bok jag har läst i sommar med samma författare är Undervisningen mellan oss. I den tar Anne-Marie Körling upp sina erfarenheter kring det praktiska i ett klassrum, kring förhållningssätt och hur man kan komma en bit närmare att få undervisningen att fungera. Den handlar om hur man som lärare kan leda och ta ansvar för att lärandet och relationen till eleverna är sund och god. Det är en bok att samtala kring och lära sig av, både för den nyutexaminerade och för en annan som har arbetat som lärare i över 20 år. Jag tackar för det och för de tankar som väckts.

 

 

Share

Inte ett spår, utan många

Jag funderar på att byta namn. Itmamman – så 1800-tal. Fast visst kan man väl dras med fula, töntiga namn? Christina, hur hippt är det?

Men är inte datagrejer synonymt med mig? IT. Egentligen inte. Att jag började blogga om det var för att jag höll på att lära mig mer om det området. Och jag såg en problematisk inställning hos många i bemötandet av elever, när det gällde att tala om och ta sig an just det digitala. Det ville jag utforska och lära mer om. Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag är minst lika involverad i hur vi på min skola ska lägga upp svenska som andraspråksundervisningen, hur vi ska få till ett bra MIK-innehåll i vårt skolbibliotek och hur lerfigurer kan vara en bra grej som kan ena. Jag är liksom insyltad i det mesta som handlar om att skapa en relevant skola för våra elever. Men det som märks utåt råkar handla om vissa av alla de saker jag gör.

En sådan sak ska jag berätta om nu. Jo, jag fick något att blogga om! För ett tag sedan var jag med i UR:s Lärlabbet. Först hade jag tackat nej, jag brukar göra det. Men så bar det sig inte bättre än att jag satt där i sminkstolen.

FullSizeRender 2
”Kan man få be om extra allt?”

Ibland blir nej till ja utan att jag vet hur det hände. Jag valde att se det som ett praotillfälle. Alla kameror, promtar, lampor, programledarens öronsnäcka – åh, vad jag älskar att få se och ta in!

Vi pratade om datalogiskt tänkande. Jag vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Sedan blev det eftersnack.

Och på det kom ett blogginlägg, som kan läsas här.

Att just jag blev tillfrågad tillsammans med Fredrik Heinz och Karin Nygårds beror nog på den lärarhandledning om programmering jag skrivit. Betyder det att jag är en programmeringsguru? Inte alls. Förhoppningsvis är jag en som undersöker hur eleverna och jag själv kan utvecklas vidare. För mig kan det handla om skapandet av en skolgårdslabyrint eller något annat. Jag är inte ett spår. Läroplanen är så stor. Det är mycket att vara involverad i och lärarjobbet är spännande. Jag känner tillförsikt. Vi hörs!

Med vänlig hälsning, itmamman

Share

Tipspromenad med GeoQuiz – tipsrundor

Skärmavbild 2014-08-08 kl. 12.23.29Jag har letat efter en fungerande tipspromenadsapp och hittade en som  som heter GeoQuiz – tipsrundor (funkar på iPhone, iPad och iPad touch). Det som jag tycker är bra med den är att man får se frågan först när man är tillräckligt nära kartnålen – man måste alltså trava runt och ta de olika kontrollerna. Att vara cirka 25-30 meter ifrån frågan tror jag funkar för att kunna se den, men när jag som nu befinner mig 8737 meter från den kan jag absolut inte få tag i den. Bra, det är liksom inte meningen! avstand Man behöver inte gå runt banan åt ett visst håll, utan kan svara på frågorna i vilken ordning man vill. Hur det har gått i tipspromenaden får man reda på först när alla frågor är besvarade. En annan grej som är bra är att den som gör tipspromenaden kan sitta hemma vid sin dator för att göra den. Man placerar ut kartnålar, skriver in svarsalternativ och så är det hela klart. Tänk på att inte placera ut kartnålarna för tätt, så man inte missar poängen med att få gå runt. Quizet är sedan i gång en vecka, om man inte har betalat för en uppgradering.  De som knatar runt banan och svarar på frågorna kan ha stor hjälp av att klicka på ”hybrid” på kartan i sin telefon. Då ser man träd, hus och buskar. Har man en äldre modell funkar inte det och då får man mer gå på känsla för att följa nålen. Men det går.

Vad tror ni, är det någon som kommer testa detta med sina elever? Eller kollegor? Jag kommer ha de senare som försökskaniner. Vi får se hur det går.

Share

Mina bästa tips om du vill föreläsa

Jag minns det. Skräcken. Det var för några år sedan. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville komma och föreläsa och jag hade hört mig själv svara ja. Vägen till bilden nedan skedde inte utan vånda:
The_star_of_the_day_kalexanderson_CC BY-NC-SA 2.0
Christina Löfving by kalexanderson CC: BY; NC, SA

Anne-Marie Körling blev min räddning. En van föreläsare. En vänlig själ. Hon svarade som alltid på mitt panikmejl med orden: Ring mig!

– Vad är det värsta som kan hända? frågade hon.
– Att tekniken inte kommer funka, att jag står där som ett fån och inte får igång presentationen. Typ det.
– Då är du där i god tid och ser till att det funkar. Mer?

Och så höll vårt samtal på. Det finns alltid lösningar på problem. Hon gav mig också rådet att alltid ha en pappersnäsduk i kavajfickan – mer om det kan du höra i Skolsnack där Fredrik Svensson och jag pratade om denna viktiga detalj när vi träffades på Bett i London.

Nu har det gått några år. Jag har varit runt och föreläst över hela landet, via länk i Finland och så på plats i London några gånger. Jag har föreläst i Kunskapskanalen på TV. Jag har studerat hur andra gör, funderat över vad jag själv kan göra bättre och jag har utvecklats utan att på något vis ha utvecklats färdigt ännu. Nu tycker jag till och med att det där berget, som det kändes som jag skulle bestiga när jag skulle föreläsa, mer känns som en kulle, ibland en liten sandhög. Och då tänker jag att det är dags att låta andra kliva fram – få ta på sig klätterutrustningen och känna kittlandet i magen. Jag vill fortsätta utmanas och ge mig på farligheter, men göra sådant som också ger mig själv nya insikter. Paneldebatter är utmanande! Men att föreläsa? Jag kommer göra det igen, men det måste få gå ett tag mellan varje gång. Så jag inte tröttnar på min röst och mina egna tankar.

Nu delar jag istället med mig av mina tips till dig, så att du kan ta tjuren vid hornen och kliva upp på scenen! Brasklapp: Mina tips kanske inte passar dig. Det kan finnas mycket bättre tips på annat håll, men om du har googlat dig hit, får du fortsätta läsa om du vill.

Tips nr 1. Förbered dig. Och förbered dig igen. Åhörarna kan ha rest långväga för att höra dig. De vill inte mötas av: ”När jag började förbereda den här föreläsningen kl. 03.00 i natt, så kom jag på..” De vill känna att du tar dem på allvar. Därför har du tagit reda på vilken målgrupp det är som ska lyssna och du har anpassat ditt material just för dem. Kör igenom din föreläsning någon dag innan. Tänk igenom den tyst för dig själv. Det gör att du ser om tiden håller, du kan känna dig lugn och du kan improvisera mer på själva föreläsningen om du skulle vilja det. Men förbered dig.

Tips nr. 2. Använd hängsle och livrem. Ta backup på något smart sätt. USB-minne kan vara grejen om uppkopplingen fallerar i salen med tjocka betongväggar. En skärmdump på en webbsida som du vill visa kan funka om uppkopplingen inte gör det. Långväga gäster ska inte ha åkt 30 mil förgäves – de måste få något. Om datorn går sönder ska det gå att köra presentationen på någon annans. Jag tar alltid med extra minihögtalare om jag har ljud i min presentation. Och ja, jag har fått låna ut dem till andra föreläsare som hamnat i klistret. Det är inte överambitiöst, nej då.

Tips nr 3. Var på plats i god tid. Testa tekniken. Spana in rummet. Varva ner. När åhörarna kommer in, välkomna dem. Du bjuder in att lyssna även om ni är på deras hemmaplan.

Tips nr 4. Tyck att det är roligt att möta åhörarna. Om du inte tycker det, jobba på det. De ska känna att du gillar vad du gör. De har bjudit dit dig, de vill höra vad du har att säga – det är ju fantastiskt roligt! Det är skönare att lyssna på en glad, engagerad människa än en som är butter och oengagerad. Simple as that.

Tips nr 5. Om något strular – ta kommandot över situationen. ”Nähä, nu kom inte den som skulle ha.. så då får väl jag..” är ingen bra inledning. Det gör att åhörarna får känna sig obekväma till ingen nytta. Gnissla lite tänder om du vill innan du går upp på scenen, men lägg det sedan åt sidan. Ring ett förargat telefonsamtal efteråt till den ansvarige om det behövs. Men åhörarna ska inte behöva ta det. En gång var jag med om att min inskickade presentation, som skulle ligga klar, inte fanns. (Den gången var det dåligt bevänt med livrem..) Jag hade åkt 50 mil. Vad göra? Jag vinkade till publiken för att de inte skulle känna katastrofen närma sig, sa till arrangören som ursäktade sig inför publiken att det absolut inte var någon fara och var beredd att köra utan presentation. Då fick arrangören plötsligt fram keynoten och jag körde. Allt går. Det är innehållet som är det viktiga.

Tips nr. 6. Våga köra utan presentation, våga testa något annat om det kan få budskapet att gå fram på ett bättre sätt. Jag inledningstalade förra året tillsammans med några andra på Framtidens lärande på Stockholm Waterfront inför mer människor än jag någonsin gjort förut. Utan slides. Men till det tillfället hade jag också med en film på mina elever. Den startade när jag ropade på deras hjälp. De fick prata. Det funkade bättre än slides just då. Vi gjorde det tillsammans.

Tips nr 7. Om du ändå måste ha en presentation (Jag har oftast det), öka typsnittet. Inget under 32 i storlek. Det går inte att se. Använd ett tydligt typsnitt, inget snirkligt som inte gör sig för dem som glömt glasögonen hemma. Använd hellre en bild som förstärker det du ska säga än att ha en massa text. Om åhörarna ska sitta och läsa samtidigt som du pratar blir det inte bra. Skala bort. Jag är rätt dålig på det själv och tror att alla mina bilder är viktiga. Det är de inte. Jag ska jobba mer på det.

Jag vet att många vill föreläsa. Man kan lockas av att få åka runt och bo på hotell, casha in pengar och knappt lyfta ett finger. För visst är det så det är att föreläsa? Nja, inte för mig. Hotell är roligt at bo på någon gång ibland, om det inte blir för ofta. Och casha in? Det vanligaste är att beställaren säger i en bisats: ”Och förresten har vi inte riktigt ekonomi för att betala för så mycket mer än din resa, men du får se det som att det kan ge nya uppdrag.” Den är bra. Kostnaden finns alltid. Den läggs ofta på föreläsaren. Så du kommer inte bli rik. Men du kommer lära dig så oerhört mycket om det ämne du fördjupar dig i. Om det handlar om att berätta om din undervisning, kommer du att lära dig reflektera än mer över den. Det gagnar dina elever och det gagnar dig i din profession. Så våga!

Och du, vänta inte på att bli hittad, delta och bidra på det sätt du kan. Säg: Här är jag, jag vill hjälpa till. Det kommer tacksamt tas emot.

Share

John Hattie och hur man kan läsa hans studie

John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

  • Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
  • Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
  • Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
  • När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
  • Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade.  Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
  • Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.

Share

Lite om vad som är på gång hos oss skolåret 2013/ 2014

Nytt skolår. Nya saker att ta tag i.

Förra läsåret blev jag lärare för en etta, efter ett upphåll på några år som IT-pedagog, författare och frilansande utbildare. Det var ett år när jag började känna mig levande igen. Att gå vidare (inte att gå tillbaka) var lite läskigt, jag erkänner det, men nödvändigt.  Och det blev ganska bra. Jag fick under året Guldäpplejuryns särskilda pris och klassen vann guld i Webbstjärnan. Jo, det var galet underbart! Det stod i tidningen, efter att en elev läckt uppgiften på vår blogg :), att jag grät av lycka och.. det var sant. Jag önskade så att mina elever skulle få känna att de hade bidragit till något stort. För det hade de. Du kan läsa om det här.

Det här skolåret kommer jag att ha samma klass, som nu är tvåor. Vi ska fortsätta att arbeta med vår sajt för barn av barn, Jamals kompisar, för det vill eleverna absolut. Men vi ska också arbeta nära de två andra tvåorna i ett viktigt arbete.  Det kommer att handla om ämnesintegrerad undervisning där vi tar vår utgångspunkt i en berättelse som eleverna är medskapare till. Jag kommer säkert att skriva mer om det senare.

I år arbetar jag också som utvecklingsledare på min skola på uppdrag av rektorn. Vi  höll i en studiedag och en träff i våras där vi körde igång med utvecklingsfrågor kopplade till hur vi vill se vår skola. Nu har vi en mängd utvecklingsområden att arbeta med och ett sådant är digitala ytor. Alla klasser samt fritids kommer nu att ha sin egen blogg och alla ligger på skolans domän. Vi tar tag i det här med att läraren inte ensam står för uppgiftshantering, vilket annars kan vara vanskligt om läraren slutar sin tjänst och allt lämnas vind för våg. Det är viktiga grejer vi sysslar med. Utifrån våra bloggar kommer vi att arbeta fördjupat med källkritik och upphovsrättsfrågor. Alla kommer att delta i Webbstjärnan och kan på så sätt få både support och kontakt med andra skolor den vägen. Jag är full av tillförsikt! Vi ska hjälpa varandra, bolla idéer med varandra och heja på varandra. Vi ska ha ett fantastiskt skolår! Om vi själva vill. Och det önskar jag dig med!

Share