I veckan var jag på Skolforum och föreläste om hur det kan se ut i en lågstadieklass när man går in för att eleverna ska kunna reflektera över hur de gör när de lär. Inte att de ska nischa in sig i fasta lärprofiler, som jag snarare tycker kan hämma än hjälpa dem att våga ta nya kliv. Nej, hur man kan prata om utmaningar och hur vi faktiskt alla ibland hamnar i lärande gropar, som vi kan hjälpa varandra att ta oss upp ifrån. Om hur vi kan leta efter utmaningar och se det spännande i att lära mer.
Efteråt kom det fram en åhörare som bad att få använda en modell jag hade visat. Jag har haft med den på bloggen tidigare, men postar igen för att göra den aktuell ifall nya besökare kommer in här. Den täcker inte på något sätt allt det komplexa i att lära, men jag ville förenkla och visa på några viktiga komponenter. Ett sätt att göra det greppbart i samtal med yngre barn.
Mina elever har modellen på sina målböcker. Eftersom vi inte har 1-1 (var sitt digitalt verktyg) kan de inte hålla sina individuella mål särskilt levande om de måste vänta på att en dator ska bli ledig för att kunna se vilka mål de har bestämt sig för att särskilt jobba mot. Därför har de målen i utvärderingshäften som de kan bära med sig och på framsidan sitter denna modell klistrad. Den är modifierad efter James Nottinghams modell. Många av de saker som finns i utvecklingsväg tenderar att vända sig till äldre elever. Det jag vill göra är att tidigt prata viktiga saker med mina lågstadieelever och då måste man ibland anpassa materialet. Har du yngre elever får du gärna använda VIA-modellen (fritt enligt Creative Commons-licens). Det vore spännande att få veta vilka samtal den kan ge er!
Jag ska ge mig själv ett löfte (Om du läser längre ner, kommer du förstå varför).
Here we go. Jag lovar :
att se föräldrar som en tillgång, inte ett nödvändigt ont.
att vara tydlig redan från början med på vilket sätt föräldrarna och jag kan ha kontakt.
att berätta om vilka arbetsområden vi kommer ha, men också hur och varför vi kommer att arbeta så som vi gör. Så föräldrar kan stötta hemma efter bästa förmåga – de är ju en tillgång.
att om jag träffar en förälder i affären och denna ser det som ett utvecklingssamtal, så kan jag säga att jag har tystnadsplikt och inte kan prata om hur det går för eleverna där det finns andra som kan höra. Jag kan helt enkelt bli tydligare.
att tänka på mina elever som någons barn. Det finns antagligen en vuxen som just nu tänker på det där magknipet barnet hade när den gick till skolan, någon som undrar och kanske oroar sig. Jag kan ta två djupa andetag om denna förälder hör av sig och andas oro. Jag kan ha ett mentaliserat förhållningssätt. Det är något himla bra och avhjälper många tråkiga krockar, jag lovar. Läs gärna mer om det här. Artikeln går snabbt att läsa och handlar om hur vi som lärare kan anta ett professionellt förhållningssätt till både elever och föräldrar. Jag övar på det. Jag gör fel ibland, men det är ingen fara, för jag kan rätta till saker och ting. Det innebär att jag slipper en massa frustration, att jag inte tar på mig en offerroll, utan vet att jag har ett fantastiskt viktigt jobb.
Tydlig kommunikation mellan lärare och elever hittat i Anne-Marie Körlings klassrum.
Det delas just nu en artikel på facebook, ofta med tillägget ”Så sant!”. Det handlar om att föräldrar ska lita på sina barns lärare och inte lägga sig i allt och inget. Artikeln inleds med:
Föräldrar, förvänta er inte att vi ska uppfostra era barn. Mejla inte hela tiden. Ifrågasätt inte allt vi gör. Lita på oss. Vi vet vad vi gör.
Vi vet vad vi gör. Förvisso. Oftast. Ingen människa är dock ofelbar.
Jag är lärare. Jag har själv barn. Jag har sett både det ena och det andra under mina dryga 20 år inom skolan. Och jag vill aldrig, aldrig få föräldrar att känna att de inte får ställa en fråga eller ta kontakt. Om det blir överdriven kontakt från någon kring saker vi inte behöver ha kontakt om – då har jag antagligen inte varit tydlig med vilka vägar för kommunikation vi kan ha. Jag har gjort sådana tabbar som lärare. Jag har lärt mig att bli tydligare. Lgr11, kapitel 1:
Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan.
Det som står ovan ska vi göra. Det ingår i våra arbetsuppgifter. Men det görs inte alltid. Det finns lärare som skickar ut veckobrev vecka efter vecka där det står att man jobbar vidare med svenska och matte, glöm inte idrott på tisdag och matsäck på torsdag. Ingenting om varför man arbetar med det man gör eller hur föräldrar kan stötta inför kommande arbetsområden. Ingenstans går det att läsa sig till, hur man än letar. Och då ska man som lärare få frågor om det. Det finns hela ämnen som ibland glöms bort i skolan. Ingen fysik, kemi eller teknik på lågstadiet trots att läroplanen är tydlig med vilket innehåll som ska finnas inom dessa ämnen. Överlag är det säkert inte så, men det händer. Då måste en förälder få ställa frågan, utan att mötas av en suck, eller som i artikeln, en anda av att det en lärare gör inte ska ifrågasättas:
Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?
Det finns en hel del i artikeln som jag håller med om. Föräldrar bör prata positivt om skolan hemma, stötta sitt barn och uppfostra efter bästa förmåga. Absolut. De kan fråga varandra om saker de glömt. Det går. Om det förväntas bli ett problem tar vi upp det.
Tack för att du läst. Du behöver inte dela med ett ”Så sant”. Vi kan få tycka olika. Det blir antagligen ingen viral spridning som kvällstidningarna nappar på, men det gör inget. Jag fortsätter högakta lärares arbete när det är gott och utvecklande och jag kommer fortsätta värna elevernas rätt till den bästa av utbildningar. Jag kommer däremot aldrig uppmana föräldrar att stå med mössan i hand och vackert se på, skrapa med foten och inte våga skicka ett mejl med en fråga om vad som händer, ifall tystnaden från mig är total. Ifall något verkar vara galet och ingen förklaring har kommit. Men det får stå för mig. Nu önskar jag dig ett gott läsår!
Som grädde på moset kom Aftonbladet nyss med krönika om föräldrar som ostyrig, förfärlig mobb. Den kan säkert konkurrera med Expressens alla klick inom genren inom en snar framtid. Grattis Aftonbladet!
Jag har letat efter en fungerande tipspromenadsapp och hittade en som som heter GeoQuiz – tipsrundor (funkar på iPhone, iPad och iPad touch). Det som jag tycker är bra med den är att man får se frågan först när man är tillräckligt nära kartnålen – man måste alltså trava runt och ta de olika kontrollerna. Att vara cirka 25-30 meter ifrån frågan tror jag funkar för att kunna se den, men när jag som nu befinner mig 8737 meter från den kan jag absolut inte få tag i den. Bra, det är liksom inte meningen! Man behöver inte gå runt banan åt ett visst håll, utan kan svara på frågorna i vilken ordning man vill. Hur det har gått i tipspromenaden får man reda på först när alla frågor är besvarade. En annan grej som är bra är att den som gör tipspromenaden kan sitta hemma vid sin dator för att göra den. Man placerar ut kartnålar, skriver in svarsalternativ och så är det hela klart. Tänk på att inte placera ut kartnålarna för tätt, så man inte missar poängen med att få gå runt. Quizet är sedan i gång en vecka, om man inte har betalat för en uppgradering. De som knatar runt banan och svarar på frågorna kan ha stor hjälp av att klicka på ”hybrid” på kartan i sin telefon. Då ser man träd, hus och buskar. Har man en äldre modell funkar inte det och då får man mer gå på känsla för att följa nålen. Men det går.
Vad tror ni, är det någon som kommer testa detta med sina elever? Eller kollegor? Jag kommer ha de senare som försökskaniner. Vi får se hur det går.
Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham kan vara en av de bästa böcker jag läst i pedagogisk väg. Aha, är den full av IT? Inte alls. Och ändå öppnar den för mig att tänka in var digital teknik kan fungera i min undervisning.
Framförallt fokuserar Nottingham på hur man bemöter elever och ger dem tillfälle att utveckla sin vilja att lära. Han bygger mycket av sina pedagogiska idéer på Carol S Dwecks forskning om vad utvecklande tankesätt och statiskt tankesätt kan göra för att antingen utveckla eller hämma vårt lärande. Jag beskriver samma tankesätt med begreppen steg-för-steg-inställning (att utvecklas åt olika håll en bit i taget) och talanginställning (att tro sig vara en färdig talang som inte kan utvecklas mycket mer) i min bok Digitala verktyg och sociala medier, men jag tycker kanske ännu bättre om sättet Nottingham beskriver dem på. För det är viktiga begrepp.
Nottingham visar på vilka utmanande frågor vi kan ställa till våra elever och hur vi kan locka fram utmanande frågor av dem. Helt enkelt hur vi kan få undervisningen att gå på djupet. Han talar om ”den lärande gropen”, ett uttryck som myntades på 1990-talet av Jim Butler och John Edwards. Vad det handlar om är att lärande ibland är svårt och ska få tillåtas vara det. Vi kan inte tro att vi ska halka runt på ett bananskal och fånga kunskap i bara farten. Reflektion kräver sin grop. Men då måste vi också prata med eleverna om hur det är att lära och att hamna i den där gropen.
Jag brukar ofta prata med mina elever om hur jag lär. De ska få bli bekanta med att livet är en enda lång utmanande läranderesa. Ibland lär de mig något och då vill jag våga utbrista i ett: ”Wow, det hade jag inte en aning om! Nu lärde jag mig det.” Det är inte att förlora sin auktoritet (den har jag i min ledarroll) – det är att visa på lärande.
Nottingham har utarbetat en bra och viktig modell för att kunna samtala om lärande och ha som hjälp när elever och lärare utvärderar hur lärandet går till. Han gör det i FFK-modellen, där förkortningen står för förhållningssätt, färdighet, kunskap. Under läsandets gång har jag tänkt mycket på hur jag ska kunna använda modellen med mina lågstadieelever. Jag tycker begreppet färdighet är svårt. Även förhållningssätt. Visst kan jag förklara innebörden, men det är inte ord som direkt ligger nära dem. Jag har istället gjort en annan modell, VIA, som jag kan ta mig an bättre och därför kanske har större möjlighet att använda aktivt med mina elever. Orden (Ja, de hamnar inte ens i en och samma ordklass, jag vet) står för veta (fakta och begrepp vi känner till), inställning (vår vilja att ta oss an utmaningar, att lära av misstag och att hamna i den lärande gropen. Vi kan alltid skruva på kugghjulet i vår inställning.) och använda (att kunna använda det vi lärt i olika sammanhang, att diskutera med andra, att dela med oss och att lära om och lära nytt efter att vi har fått nya infallsvinklar.)
Kanske passar FFK-modelen dig och dina elever bättre. Annars får du gärna använda den här modellen. Det är ett första tankeutkast och jag tänkte utveckla det hela tillsammans med mina elever så att vi får till något bra.
Utmanande undervisning i klassrummet är en bok fullspäckad av tips på hur man konkret kan få till en utmanande undervisning och jag kan varmt rekommendera den. Mitt förra boktips gällde Nottinghams Uppmuntra lärande, vilken jag skulle vilja säga är en lightvariant av boken Utmanande undervisning. Uppmuntra lärande kan med fördel läsas av föräldrar och naturligtvis pedagoger, medan den här boken är tänkt för pedagoger i första hand.
Jag välkomnar Nottinghams elevsyn, en syn som jag ibland tycker försvinner när vi jagar de bästa IT-tipsen och när vi vill säga de klokaste sakerna. Den dag jag blev en IT-mamma var det för att möta eleverna med respekt för deras person. IT är en viktig del för att kunna delta som en demokratisk medborgare. För många är användandet av IT ett sätt att må bra och få kontakt med andra. Men IT är aldrig särskilt viktig som den häftiga prylen eller appen den är i sig. Det tycker jag glöms bort mer och mer. Även om vi säger att det inte är så. En rökeffekt i en film kan vara viktig på djupet, absolut, men den kan också vara så ytligt att det blir skrämmande pinsamt hur ytlig vår pedagogiska förankring och elevsyn är.
Alltså, Nottinghams bok är inte full av IT, och ändå är den full av både det och allt annat i och med att det pedagogiska tänkandet sätter fart. Ett innehåll att samlas kring och att diskutera. För att det i slutänden ska gagna eleverna.
Min sommarläsning är, förutom boken Sköldpaddans långsamma vals, Uppmuntra lärande – så hjälper du barn att lyckas i skolan av James Nottingham.
Några kollegor och jag hörde Nottingham föreläsa i Varberg förra året och jag blev alldeles lycklig av att höra någon prata konkret om hur man kan hjälpa elever att utveckla lärande. Om hur man kan hjälpa alla elever att utveckla detta oavsett var de befinner sig – om de redan kan mycket om ett ämne eller om de kan lite.
Nottingham har samarbetat en del med Carol S Dweck, vars forskning jag kom i kontakt med när jag gjorde research inför skrivandet av min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Och precis som Dweck, framhåller Nottingham vikten av att få elever att våga släppa greppet om att tro sig vara färdiga talanger som inte kan utvecklas mer. Han beskriver hur man kan tala om lärande med sina elever för att antingen få dem att sluta sig och inte våga visa att de inte kan (Jo, vi kan få fram det hos dem..), men han visar också på ett annat sätt: Hur vi kan ta upp frågeställningar som utmanar, hur vi kan berömma på ett sätt som inte hämmar – helt enkelt hur vi kan lära elever att lära.
Jag använder mycket av det Dweck har kommit fram till i sin forskning i min egen undervisning. Nu ska jag även inlemma vissa av bitarna ur Nottinghams bok. Främst ska jag göra upp med mitt sätt att skicka runt en gnistrande sten när vi sitter i en ring och varje barn ska få säga något. Vissa säger alltid pass, precis som man får göra, och vissa pratar glatt. Nottingham problematiserar just detta sätt, eftersom det inte tar hänsyn till att de med så kallade introverta eller extroverta drag fungerar på olika sätt. Vissa behöver lyssna in andra innan de kan säga något själva, vissa behöver mer betänketid och vissa vill kasta ur sig vad de tänker med en gång. Jag är heller ingen stor anhängare av att alla ska hålla upp olika kort för att visa sin åsikt, eftersom det ofta leder till att en del elever blir osäkra och sneglar på vad andra håller upp för kort, innan de själva väljer samma som någon annan. Det finns knep för att lyckas få med alla, vilket Nottingham ger exempel på och det kommer jag att prova i höst.
Det jag tycker är en aning problematiskt i boken Uppmuntra lärande – så hjälper du ditt barn att lyckas i skolan är det sätt som även Nottingham talar om de barn som är duktiga på vissa saker i skolan i kapitlet Kalla dem inte begåvade. Jag säger vissa saker, eftersom man sällan är duktig på exakt allt och inte heller kan avkrävas det. På senare tid har bland annat psykolog Anita Kullander uppmärksammat särbegåvning som begrepp. Särbegåvning innebär att man kan var begåvad inom ett område och att man kanske tänker djupare och mer komplext än andra kring detta. Dessa barn har ofta bemötts med en fnysning av vuxenvärlden och man kanske har raljerat om att ”de är ju lite nördiga”. Barn känner av det. Och många av dessa barn mår dåligt just på grund av det. Jag skulle önska att Nottingham hade tryckt mer på att en begåvning, oavsett hur den har utvecklats, är en tillgång och att även denna begåvning kan utvecklas om den får näring och uppmuntran. Dessa barn har ofta lärt sig att inte delta aktivt på de lektioner, vars innehåll de redan kan, och blir därmed ofta bemötta som om de vore en belastning. En del är rädda för att säga fel och svarar inte alltid på frågor, eftersom de aldrig har lärt sig att man är tillåten att tänka kreativt. Rätt eller fel svar är istället det som står i centrum. En ond cirkel startas. Men dessa elever bör inte skuldbeläggas. Det är vårt ansvar att hjälpa dem vidare; att se vad de kan, att fascineras över spännande kunskap tillsammans med dem och att utveckla kunskapen vidare. Vi kan tala om begåvning på ett sätt som inte gör det till ett statiskt tillstånd utan till något som kan utvecklas. Vi kan få elever att inte behöva gömma undan det de kan. Jag tror att Nottingham håller med om det – jag hade bara önskat att han hade rett ut begreppen lite mer i sin bok.
Många tankar sätts igång efter att jag har läst den här boken. Nu ska jag gå vidare med Nottinghams Utmanande undervisning i klassrummet. (Om det bara kunde börja regna..)
Skicka iväg några på kurs?Så vilka ska kunskapslyfta rektorerna och lärarna? Finns kompetensen vid universiteten? Hur ska vi göra för att alla ska få tillgång till kunskapslyftet? Att skicka iväg några på kurs har ju inte visat sig vara särskilt effektivt. Kollegialt lärande är bättre.
– Vi hyr in en som kommer och pratar med hela skolan.
Och som sen åker hem.
Jag har varit en sån där inhyrd person. Inte för att det ger mycket pengar, utan för att det har känts viktigt. Men nuförtiden tackar jag nej till sådana förfrågningar. De kommer då och då, ibland som en panikartad fråga: Snälla, kan du komma? Men jag tror inte på idén att dra en föreläsning på en skola, låta deltagarna prata i grupper och sedan vinka hejdå. Kanske komma tillbaka vid något tillfälle och sedan dra därifrån igen. Kollegialt lärande kan ibland ta slut när den inhyrda personen åker hem. Det behövs så mycket mer om det ska ge någon effekt. En sådan sak är en tydlig vision för skolan och den måste finnas i rektors upplägg för verksamheten och den måste anammas också av lärarna. Den kan man inte säga nej till. Visionen ska genomföras.
Men det är inte lätt. Berner Lindström, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet säger i SvD 12 mars 2014:
”Det finns ett utanförskap bland lärarna som är djupt oroande. Det går inte bara att skeppa ut datorerna. Och definitivt inte att skicka iväg folk på kurs. Det handlar om att skapa en miljö för skolutveckling. Ledningen måste vara drivande, men också få lärarna med sig.
Att använda it i undervisningen är lärarnas skyldighet, det är inte ok att inte vilja, anser Berner Lindström.”
Tillbaka till frågan om hur vi ska göra. Jag håller på att tillsammans med rektor driva utveckling på min egen skola, men jag dyker inte gärna upp på andras. Av tidsbrist och av den anledning jag nämnde ovan. Man måste rekrytera eget folk. Man behöver arbeta med utvecklingsfrågor som handlar om så mycket mer än om hur en Powerpoint kan användas. Man måste göra upp med sin syn på elevers intresse för teknik, fotboll och annat och vad det eventuellt kan tillföra lärande av idag. Man måste ta avstamp i läroplanen, i forskning och i den egna praktiken. Det är något man behöver göra tillsammans med sina kollegor. Men framför allt: man måste se till att kliva in och delta i den medieekologi vi lever i idag, inte stå vid sidan om och betrakta. Som Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet säger: Vi behöver vara litterata i denna medieekologi. Vi måste ta det ansvaret – eleverna har rätt att få adekvat utbildning. Och det går inte att lära sig på en endagskurs hur denna medieekologi fungerar. Vi måste leva den.
Det där livet – den där ekologin.
Jag har skrivit en hel bok om det här. Om svårigheterna, om frågorna, men framför allt om möjligheterna. Jag har gjort den resan och i mitt lärarjobb fortsätter jag ständigt att leva resan. Boken heter Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och används av en hel del skolor, i några kommuner och i lärarutbildningen på vissa håll i landet. Den finns att låna gratis på bibliotek och vill man stryka under finns den att köpa. Om du vill kan du göra en Powerpoint med det viktigaste från boken och hålla en dragning på din egen skola. Som en start. Ni kan använda den i studiecirkel i arbetslagen – den är upplagd att användas så, med viktiga frågeställningar i slutet av varje kapitel. Det blir inte så dyrt, särskilt inte om ni tar biblioteket till hjälp. Men ni gör förstås som ni vill.
Hur skolan gör är en fråga för rektor. Visionen får inte hamna i en pärm, den måste ständigt vara i fokus, revideras och utvecklas. Hur ni bestämmer er för att gå tillväga är er sak, men fundera igenom er plan ordentligt. Det kan ingen annan göra åt er. Ni är ert sammanhang.
Och viktigast av allt: När visionen/ planen är klar: lev den.
