6-åringen ska åka till Farmor på Stora Ön och jag ber henne kolla en sak åt mig. Några år innan vår äldste son föddes planterade jag tre björkar på farmors tomt (Ja, jag hade fått lov) och nu har en blivit nedsågad. Så jag vill veta hur många år den var. Vi gissar på att den kan ha varit runt 20. För att ta reda på det där med ett träds ålder pratar vi om årsringar och hur man kan se om den vuxit bra eller dåligt ett visst år. Och så pratar vi om hur mycket en björk kan dricka. Kanske så mycket som hela vårt badkar på en dag! Wow.

Dottern går igång och funderar ut hur hon ska göra för att jag ska få veta allt om björken.

-Farmor har papper och om jag får ett kan jag skriva upp hur många ringar det var. Så jag inte glömmer. Och så kan jag göra en film! Som kan visas på TV!

Inget är för svårt. Allt är möjligt. Hon tittar på filmer från när hennes storebröder var små. Filmer som skickas trådlöst till TV:n från pappas dator på våningen nedanför. Sånt är inget konstigt för en 6-åring. Det är heller inget konstigt att vara ute i naturen och räkna årsringar, fundera på ålder och tid och vattenmängd och att göra något digitalt av det. Inte antingen eller. Bara naturligt synkat. Som livet är synkat vad vi än pysslar med. Inte uppdelat utan i ett sammanhang.

Ungefär som att man kan baka och göra ett TV-program av det. Och att man kan lära sig läsa bara för att man så gärna vill ta reda på vad det står. För att det är viktigt. Inte bara öva lyssna-efter-ljud-i-början-av-ord i enskilda övningar utan i på-riktigt-sammanhang. Som när man bakar bröd, förlåt, chokladbollar.

För att man så gärna vill. Stod inte ni och låtsades vara med i matlagningsprogram någon gång när ni var små? Det gjorde allafall  jag. Nu kan man göra det på riktigt!
Varsågoda, ett matlagningsprogram gjort av ett förskoleklassbarn: