Om du vill får du hänga på. Bara du är snäll.
Så skriver Mia Skäringer i Avig Maria. Jag läser min julklappsbok och tänker, ja, just så. Bara du är snäll.
Det senaste halvåret har jag kastat mig ut. Sagt tack och hej till mitt jobb men behållit min livlina, tjänstledigheten. Gjort ett val. Ingen har tagit mig i handen och gett mig ett lönekuvert varje månad. Jag är stor nu. Jag måste vara stark. Tre barn, man, Volvo, villa och en lekstuga med trasigt tak. Fula golv som behöver bytas.
Då borde man välja lönekuvertet.
Varför välja det otrygga? Är det att få stå på en scen, att få tala om för andra hur man ska göra, att få vara den som folk vill hälsa på efter en föreläsning – är det det? Jag tror att man kan bestämma sig för att det är det om man betraktar mig från sidan av. Om man bestämmer sig för att det måste vara så. För att få ihop det.
En gång avslöjade jag vad det var som fick mig att bli så innerligt glad över en förfrågan om att vara huvudtalare vid en konferens. Att det kändes som att bestiga berg. Jag som aldrig har tyckt om att stå i rampljuset, som har blivit röd om kinderna av att prata inför folk, kände att det var en otrolig utmaning. Jag förberedde mig genom att läsa böcker om retorik, jag rådfrågade min föreläsarvän om hur man gjorde och jag lärde mig. Jag prövade. Det bar. En jäkla kick. Inte av att stå på scen, utan att se att den tysta flickan kunde. Att hon kunde klippa banden och tillåta sig.
Någon trodde på mig när jag berättade om vad som drev mig, en annan inte. Jag tänkte att huvudsaken är att jag tror på mig själv när jag säger att min drivkraft ligger i någonting annat än ett strålkastarljus i nyllet.
Min C-uppsats på lärarutbildningen handlade om ”tysta elever” – de som inte tar plats i klassrummet, de vars stämma inte hörs så ofta. Min handledare undrade varför jag skrev om dem, hur skulle min uppsats kunna göra skillnad? Jag förstår att frågan var menad som positivt provokativ. Hur tänkte jag? Mitt svar var att det skulle öppna för diskussioner om hur man kan hjälpa alla elever att få en röst. Att det skulle diskuteras i lärarrummen. Handledarens skepticism gjorde kanske att jag under mina lärarår bar med mig en vilja att årstadkomma förändring.
Med åren visade det sig svårt att hålla de pedagogsika samtalen vid liv. Det var först i och med bloggen som de blossade upp igen. Blev en inkörsport till vidare samtal på andra håll. Det var 2007. Få lärare bloggade. Nu 2011 har någonting hänt. En expolosion av lärar- och elevbloggar och många lärare på Twitter. Jag behöver inte hålla fanan högt, inte alltid leta de senaste resurserna när vi är många om att dela. Det handlar inte om mig.
Under min tjänstlediga höst har jag fått åka till Malmö och Luleå, från öst till väst. Och tillbaka igen. Jag har fått prata spelutveckling och elevutveckling. Jag har fått prata om att lyfta elever med drömmar och att väcka drömmar till liv. Jag har fått prata lärande. Allt vill jag förankra i styrdokument och forskning, inte i allmänt tyckande. Eller i ”jag känner att..”. Skit i vad jag känner, vi har inte tid med det, eleverna går i skolan nu. Det handlar om döviktig utbildning. Här och nu. Därför är jag extremt tacksam för att jag får vara med vid doktorandernas diskussioner vid Göteborgs universitet. Det ger mig orden och förankringen. De ytterligare frågeställningarna. Jag lyssnar och lär.
Våren är full av inbokade utbildningar och föreläsningar. Jag ser fram emot den med tillförsikt. Min bok ska komma ut i mars. Boken som lyfter fram eleven. Som inte handlar om teknik i skolan där vi kastar oss över senaste häftiga webbtjänsten utan att komma ihåg de pedagogiska tankar vi bär med oss. Som istället lyfter pedagogiken och didaktiken högt för att vi ska kunna använda tekniken utvecklande.
Du ska få läsa den om du vill. Jag höll på att säga, bara du är snäll, för jag gillar uttrycket. Att någon kan säga så. Jag prövar orden. Men sedan tänker jag, snällhet finns som små ljuskorn här och var. Om du läser den i total avsaknad av det och ändå hittar något korn att bygga vidare på; då är det värt det. Kanske för en enda elevs skull.
För att en enda elev ska klippa banden och göra något som för henne eller honom är att bestiga berg. Och att denne elev ska våga uttala orden om sina drömmar no matter what.
Jag är otroligt tacksam för det gångna året. Alla motgångar och medgångar som slipar och utvecklar och ställer på ända. Som väcker upp en med dunder och kabrak. Ett gott kabrak.
Än en gång: Gott nytt år! Jag menar det verkligen.
