Äntligen, efter så lång tid, rullar nu boken Digitala verktyg och sociala medier i skolan – Så skapar vi en relevant skola utifrån Lgr11 ut. Det finns en lång tacklista i boken och alla nämnda där ska ha var sitt exemplar. Själv har jag bara ett fåtal att dela ut, annars hade jag gladeligen skänkt den till både höger och vänster. Är du sugen på att provläsa den kan du göra det här och vill du beställa kan du göra det här och här och här.

Nu när allt är över inser jag hur lite jag visste om hur det är att författa något. Och ändå trodde jag att jag hade koll på hur det gick till; min pappa var ju författare.

Så nu tänker jag sammanfatta lite om hur det faktiskt var. För mig.

Anne-Marie Körling, som själv har skrivit flertalet böcker, pratade ofta om att hon tyckte att jag skulle skriva en bok. Mja, sa jag, kanske det. Jo, sa hon. Men inte ska väl jag, sa jag.

Så kom då frågan. Det var Liber som hörde av sig. Just då passade det inte alls särskilt bra in i livet, men när passar egentligen något? Jag gick med på att träffa en förläggare på ett hotell i Göteborg. Där spånade vi fram en idé. Så kom uppdraget att göra ett upplägg och att skriva ett provkapitel. Det var strax innan jul 2010.

Förlaget gav mig klartecken och avtal skrevs.

Sedan följde en hektisk tid. Jag skrev varje ledig stund. Under tolv timmars bilresa från fjällen, varje helg och, som det kändes, varje minut. Det fanns inte många i min närhet, förutom min man, att bolla idéer med under den här tiden, däremot många vänner på avstånd, redo att lyssna. Men jag ville inte bolla allt. Inte trötta ut människor. Så jag lämnade bitar av kapitel till folk här och var, rådfrågade och skrev om. På så vis kom tacklistan i boken att bli väldigt lång.

Under den här tiden hade min förläggare och jag avstämningsträffar via telefon. Hon läste, bad mig fundera på om jag kunde flytta text in i andra kapitel, föreslog att jag skulle stryka och lägga till. Jag visste att det var så här det gick till. Det roliga var att min förläggare alltid förberedde mig på responsen: ”Nu kommer det att kännas jobbigt, men jag måste ta upp..” Och det kändes inte jobbigt. Jag var bara så oerhört glad att någon tog sig an min text. Att någon hade min texts bästa för ögonen.

Senare i processen kom min redaktör in i bilden. Han förberedde mig på samma sätt som förläggaren: ”Det här kommer att kännas jobbigt, men..”  När jag fick tillbaka texten från honom stod det frågor vid så gott som varje mening: ”Hur menar du? Förtydliga! Alla vet inte vad en avatar är, beskriv.”

Helt fantastiskt.

Ibland blev jag faktiskt riktigt irriterad och det kändes bra det också. Det var ju så jag förväntades känna. Ha, jag är normal, tänkte jag.

Ibland höll jag med om ändringar, ibland inte. Texten diskuterades fram. När jag har berättat om det här för någon har denne undrat: ”Men är det verkligen din text nu? Om den har ändrats så mycket?” Ja, det är verkligen min text. En text som nu är så mycket bättre. Som är nedskuren, förtydligad och som jag har skrivit med hjälp både av Liber men också av människor i min närhet. När jag hade kommit så här långt lät jag nämligen min syster som är journalist, min mamma som har varit lärare och alltid bollade pappas texter med honom, min mammas man som har varit skolledare och har koll på mycket inom skolan, att läsa och komma med synpunkter. Var och en av dem hade olika tankar. Allt ändrade jag inte, men allt övervägdes. Ytterligare några lusläste korta bitar av boken.

Därefter kom korrekturläsningen. Och indexfixandet.

Jag lärde mig mycket. Det är en fortbildning inom svenska som jag har svårt att se att jag hade kunnat hitta någon annanstans. Tyvärr har det också gjort att jag vänder och vrider på andras texter, dock utan att man har bett mig om det. Och då säger jag naturligtvis ingenting.

För det här med att ta emot respons, det verkar vara läskigt. Vi vill vara talanger från början. Vara duktiga. Inte hela tiden utvecklas. Under skrivandet har jag trängt djupare in i just det. Om olika inställning till lärande. Talanginställning eller steg-för-steg-inställning. Vilken inställning vi besitter formar oss. Tyvärr ser jag ofantligt mycket talanginställning i världen. Med en sådan inställning kommer det bli svårt att utveckla läroplanens intention om entreprenörskap. För vem vill kasta loss och se saker ur olika perspektiv om det är farligt att ha fel. Om det nu bara finns två lägen: rätt och fel, då gäller det att dölja att man eventuellt har fel och då är det bäst att inte komma med nya idéer. Och kommer någon annan på en idé kan jag känna mig hotad eftersom det inte var jag som kom på den. Hade jag fel tidigare då som höll fast vid något annat?

Jag jobbar ständigt med min egen inställning till lärande. Just nu är det läskigt att inte veta vad folk kommer att tycka om boken. Kanske kommer några att leta just fel. Men jag vet att man också kommer att läsa och se om man kan hitta korn av något som kan utveckla ens tänkande. Bibliotekstjänst (BTJ) skrev en väldigt fin recension och det är jag glad för. Det betyder mycket.

Jag utmanade mig själv genom att skriva boken och genom att bli bedömd. Det var nog första gången jag på allvar utsattes för formativ bedömning. Det har jag inte ångrat.

Det har varit en lång resa och det känns konstigt att det hela är över. Nu lämnar jag orden till dig. Om du vill. Gör vad du vill med dem och införliva och omvandla dem tillsammans med ditt och dina kollegors tänk. Det är då det blir bäst.