Bloggstafetten av lärare om lärare som startades av Anne-Marie Körling och som Camilla Lindskoug hjälpte till att rodda igång har hittat hit. Jag tar över stafettpinnen från Patricia Diaz som skriver om stoltheten över att vara lärare. Och som hon säger: ”Det finns få yrken där man dag efter dag får uppleva känslan av att man gör något viktigt åtta timmar om dagen”. Och jag kan bara hålla med. Nu tar jag pinnen, snubblar till lite men springer vidare. Bry er inte om att jag flåsar och har lite håll i sidan. Det är smällar man får ta som lagom otränad.
Jag längtade efter att bli lärare. Frisör, busschaufför, informationschef och andra yrken hägrade också när jag var yngre, men det var till läraryrket jag sökte mig.
Min bakgrund är ganska typisk många andra lärares; mina föräldrar hade samma yrke. Och de tyckte om sitt arbete. Det märktes tydligt i alla diskussioner hemma. De klurade ofta på hur de skulle utveckla undervisningen. Jag kommer ihåg att min pappa drog igång ett projekt mellan skolan och människor i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder så att en naturstig där klasser fick arbeta konkret blev verklighet. Han deltog aktivt i studier om försurning och såg till att skolan knöts till riktiga projekt. På-riktigt-uppgifter. Mattelektioner skulle inte bara beröra boken, eleverna skulle lära sig att verkligen tänka. Sådant pratade min pappa om. Han skrev böcker och föreläste lite vid sidan av. Det gav honom inspiration. Min mamma tog med sina språkelever utomlands och uppmuntrade till kontakter utanför klassrummet. Det var sådant hon brann för.
Det här påverkade mig. Jag ville också bli en skicklig spanare och stigfinnare.
Alternativa stigar
Blev jag det då? Nja, ibland har jag bemött mina elever bra, ibland mindre bra. Det blir så när beslut ska fattas snabbt och man inte alltid hinner rådgöra och fundera ordentligt. Jag kommer ihåg.. Nej, usch, det var inte bra.. Men jag har lärt mer och mer om hur det är att vara lärare och det har jag gjort tillsammans med kollegor och elever. Tillsammans har vi gjort så gott vi har kunnat. Och jag har lärt mig en urbota viktig grej:
Att inte glömma att dessa elever är någons barn.
De går från ett sammanhang till ett annat. I detta nya är jag den trygga vuxna personen. Den som har ansvar. Mitt uppdrag är att skapa ett tryggt sammanhang för att ge möjlighet till lärande. En parvel som kan slappna av kan lättare våga ta vara på sin nyfikenhet. Och utveckla den. En gänglig tonåring behöver hopp. Han eller hon kanske inte verkar så mottaglig på ytan, men yta är inte allt. Jag vill skapa ett klimat där eleverna inte behöver vara rädda för om de ska göra rätt eller fel när de går över tröskeln. Inte att de ska spana efter hur mitt humör är den dagen. Jag vill vara trygg och signalera den tryggheten oavsett. Det ingår i mitt jobb och kan inte skiljas från de ämneskunskaper jag ska undervisa om. De ämneskunskaper som integrerade med varandra bildar ny förståelse som är så viktig.
Oroliga föräldrar kanske jag en gång i tiden bemötte med tankar om att ”det var värst vad de curlar”. På senare år har jag börjat lyssna mer och ta in – allt för att skapa en helhetsbild. Föräldrar är inget hot och jag vill inte bemöta dem så. Jag kan vara tydlig med min pedagogiska tanke och jag kan välkomna dem att möta mig i den om jag vågar bjuda in dem till att prata om mer än matsäck och badkläder. Vi kan förstå att vi vill barnets bästa allihop. Det tar inte mer tid; tiden omfördelas istället och läggs på andra saker. Oroliga samtal uteblir och konstruktiva samtal tar vid.
Det låter kanske präktigt. Mmm. Jag vill inte att det ska vara präktigt. Jag vill att det ska vara naturligt.
Look both ways
Detta att skapa en helhetsbild där eleven och föräldrarna inte är ett hot eller där jag inte bildar mig uppfattningar om dem grundade på hur livet har färgat eller missfärgat mina tankar – det är något jag jobbar på. Detta att istället skapa ett tryggt lärandeklimat – ja, det är nog en av de viktigaste saker jag har insett sedan jag knallade ut från lärarutbildningen för 20 år sedan. Jag säger inte att jag är klar, men jag jobbar på att utveckla den professionaliteten.
Under senare år har jag slagit in på nya, för mig outforskade, stigar i mitt läraryrke. Jag har fortbildat mig i sådant jag tyckte mig kunna för lite om. Jag har också jobbat några år med att utbilda andra pedagoger. Varit lärare för lärare. Valet har inte gjorts för att komma bort från eleverna utan av nyfikenhet. Det är en utmaning att undervisa så väl elever som lärare.
Till hösten kommer förmodligen att vara klasslärare igen. Att ha provat livet utanför klassrummet gör att jag börjar tro av vi i skolan behöver människor med lärarutbildning men med olika erfarenheter i bagaget. Någon kommer utifrån, någon har alltid funnits på plats. Inget är bättre eller sämre, det är bara olika infallsvinklar och olika sätt att se på saker som gör att vi kan komma närmare en bra lösning av något. Jag skulle vilja att vi välkomnade detta och välkomnade varandra.
Livet är sällan en motorväg. Men allvarligt, hur kul är det att somna bakom ratten medan man forsar fram i 120 km/h?
Jag tycker om mitt yrke. Jag tycker om att vara lärare. Jag vet att vi är många som kämpar, precis som andra yrkeskategorier, och att vi är många som älskar vårt omväxlande arbete. Om vi pratar om vad som gör vårt yrke så utmanande och lustfyllt kanske vi kan smitta av oss vår nyfikenhet till någon som just funderar på att bli lärare. Ännu en som vill finnas där för eleverna. Och vi kan säga: Välkommen, du kommer att bli väl mottagen!
Fler detektivhattar åt folket, fler snåriga stigar, fler uppmuntrande blickar och goda möten. De finns.
Jag tänker på det där med hur vi speglar varandra.
Spegelhuset
Vad väljer vi att bestämma om andra människor i våra möten och hur visar vi dem vad vi tänker om dem? För vuxna finns ofta en liten chans att kunna kliva ur en negativ spegelbild. Vi kan dra. För barn är det svårare.
Att säga nej till en spegelbild som målar in någon i ett fack är inte det lättaste om man inte har ett övertag i en relation. En elev som möts av en grupps blickar eller ord kan, om det vill sig illa, börja tro att spegelbilden är sann. En elev som möts av en lärare som har en bestämd uppfattning om eleven kan ge upp försöken att ta sig ur den. Så ikläder man sig rollen som andra har gett en. ”Du är.” Okej.
Jag läste ett inlägg hos Victoria Qvarnström. Du kan läsa det här. Hon skriver om ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser. Inlägget var viktigt och återigen en ögonöppnare för mig. Under min egen utbildning fick vi lära oss så lite om detta. När jag läser hennes blogg förstår jag mer om hur jag som lärare kan underlätta och hitta vägar för att hjälpa. För det handlar om det. Inte skuldbelägga barnet eller oss själva för att vi ibland gör fel, utan om att uppriktigt hitta vägar som gör skillnad. Och då måste vi kunna ta om någon säger att ”det där funkade inte riktigt”.
Just därför tror jag inte att det bästa för ett barn är att varje ny lärare ska ta emot den som ett oskrivet blad. Bilda sin egen uppfattning. Att varje ny lärare ska göra om samma misstag som den förra för att hitta rätt. Vilket slöseri med tid! Istället önskar jag att jag som lärare kan vara så professionell att jag tar vetskap om svårigheter när det gäller en elev som ett sätt att vilja lösa dessa. För elevens bästa. Om någon bråkar, vad kan jag göra för att saker och ting i omgivningen ska kunna fungera bättre? Vad underlättar? Ett detektivarbete. Jag kan inte ägna mig åt att tycka illa om någon elev, och skulle jag göra det, då får jag jobba på att ändra på det. När jag som lärare befinner mig i en maktposition över eleven så ligger det i mitt ansvar att försöka få till en bra grogrund, en bra relation. Det kan inte läggas enbart på eleven.
”Eleven kan ha ett problem, men det är aldrig han eller hon som är själva problemet.” H, Jenner (2004) Motivation och motivationsarbete i skola och behandling
Hur vi speglar andra får konsekvenser.
Victoria Qvarnström har även skrivit om hur vi kan tänka kring ADHD i bilder. Det kan du läsa här.
Hon har också skrivit om vad lärare behöver känna till om ADHD och hur vi kan bemöta elever med sådan diagnos. Det kan du läsa här.
Vill någon skola höra mer om hennes erfarenheter och anlita henne till skolan så kan jag förmedla kontakt. Jag tror att hon ställer sig positiv till att berätta och jag vet att hon är bra på att göra det.
Jag vet inte var jag ska börja. Det har varit så galet mycket som har hänt den senaste tiden. Fram till releasefesten var det 100 knyck och efter det tog det aldrig slut. Efter utbildningsdagar att hålla i i Skåne var det dags att åka direkt upp till SETT-mässan i Stockholm för att hinna vara med under dag två.
Det var första året mässan hölls och man kan nog säga att det blev en succé. Fredrik Svensson & co lyckades med något stort. Så många bra grejer på en plats. Som alltid i sådana sammanhang brukar jag tycka att det ger mest att träffa folk och prata mellan passen, så i år hade jag bestämt mig för att ta det lugnt med att lyssna på dragningar. Vid ett tillfälle när jag spankulerade runt blev jag haffad av Maria Nordmark och Per Dahlberg på UR som gjorde ett program från mässan. Och då får man vara beredd på att jag fotograferar tillfället:
Men ett pass gick jag på. Det var Joachim Thornströms förevisning av iBook Author där man kan göra egna e-böcker. Joachim är underhållande att lyssna på. Jag tror att han vill att vi ska titta bortom tekniken och inte stanna i pussel-widgets bara för att det är lite wow över det. Vad kan man göra med iBook Author? Jo man kan göra en bok. Som ligger på nätet. Och man kan se film i boken. Och man kan svara på flervalsfrågor. Jag får vissa flashbacks av hur det var när power point kom. Nu kan vi göra lektioner för våra elever som de kan titta på! Läraren gör.
Samtidigt vet vi att det är när eleven är aktiv som det händer grejer. Efter några år med power points började fler och fler låta eleverna göra presentationer i power points och inte bara läraren. Efter ytterligare några år lät man eleverna kommunicera och göra annat vi webben. Kan vi snabbt ta klivet förbi de flashiga widgetarna och använda iBook Author på ett viktigt sätt där elever lär och utvecklas? Det tror jag att Joachim menar och jag tror att vi måste prata om att det är viktigt och hur vi tänker att det skulle kunna gå till. Annars fastnar vi i tekniken och kanske till och med stänger in entreprenörskapet i en låda.
Jag pratade om det på mitt pass. Om hur vi kan hämma eller hjälpa till att utveckla kreativitet och entreprenörskap beroende på vårt sätt att bemöta eleverna och på de uppgifter vi ger. Jag vill inte göra det utifrån ett skuldmedvetet perspektiv utan med ett nyfiket förhållningssätt kring lärande.
Det är läskigt att prata för så många människor. Salen var full och folk satt även i trappan. Det var tur att jag inte såg kön in till salen innan det var dags att börja.
Kön in i föreläsningssalen. Fotograf: Ingela Clarin
Men att prata inför människor som har kommit dit med en vilja att lyssna är tryggt. Det gäller bara att inse det. Och publiken fick mig snabbt att känna mig just trygg. Synd att det sena passet på dagen gjorde att en del var tvungna att gå för att hinna med bussar och tåg hem. Men det är inget man råder över. Det var uppmuntrande att få positiv feed back efteråt. Det betyder mycket. En del kanske tror att man är fullkomligt trygg, att man är världsbäst på det man gör och att feed back inte spelar så stor roll. Tänk inte så. Ingen tror sig vara världsbäst. Inte under ytan och de stora orden. Själv vågade jag knappt prata inför folk för några år sedan, men jag har lärt mig att våga. För att det är viktigt.
En återkoppling jag fick lät så här:
Jag lyssnade på dig igår på SETT. Ville bara säga att det var den bästa föreläsningen på SETT. Mycket intressanta tankar kring motivation. känner att man kan har stor glädje av detta även som förälder, kollega eller annat.
Camilla Hagblom
Jag har fått lov att lägga ut det. Och jag gör det inte för att upphöja mig själv till skyarna – jag tror ständigt att det finns saker att förbättra och övar hela tiden på att kunna ta till mig fina välmenande ord. Och jag fattar ju att alla inte kan tycka att allt är bra, vi är olika och tycker olika. Men orden är viktiga och jag tackar för dem.
Som avslutning får ni ett av klippen som fanns med i Joachims presentation där han skojade om att istället för Att skriva sig till läsning så har man nu i Ystad övergått till Att rista sig till läsning. Ja, det är på skoj:
Och så några fler bilder:
Fredrik Svensson pratar med Ulf Larsson, bandmedlem i The Dodge
Johan Lantz och Linda Larsson, Karlbergsskolan i Köping
Skriva sig till läsning drar fram som en stormvind över landet. Jag tittar nyfiket på och har själv varit med att dra igång arbetssättet i min kommun. Jag har sett lusten och glädjen hos eleverna.
Men samtidigt ställer jag mig lite frågande till det hela som ett helt nytt fenomen. Som om det vore en ”grej” ingen vill missa. Det är som om många nu kastar sig in i något utan att reflektera över själva kärnan i lärandet: hur eleverna faktiskt lär. Metoden blir viktigare än allt annat. Fundamentet man vilar sina tankar på verkar ostadigt för en del men stadigare för andra, för visst finns det de som grundar vad de gör i en pedagogik som de kan ta ansvar för. Självklart.
Så missförstå mig inte, jag har jobbat med att låta elever skriva sig till läsning sedan 1993. Då tyckte många att det var konstigt. Jag valde att arbeta så i kombination med andra sätt efter att ha haft fantastiska pedagoger på min lärarutbildning, bland annat Inger Björneloo och Maj Björk. De som visade hur barn ofta närmar sig krumelurer genom att själva pröva. Om de tillåts. Inte med fördel i ensamhet utan med en stöttande vuxen. De som visade på hur mycket som händer i barns språkliga medvetande om barnen själva får smaka på orden och bokstäverna inne i sitt huvud och pröva att skriva dem. Hur mycket enklare det är att göra så än att uttyda vad någon annan har skrivit. I själva prövandet och smakandet på orden genereras sedan en förståelse för att uttyda text som andra har skrivit. Man känner igen de där bokstäverna som man själv har vänt och vridit på. Därför skrev mina elever från dag 1. Jag grabbade sällan pennan och skrev åt dem som i LTG-metoden (läsning på talets grund). Det var de som skulle lära.
Du som har barn i din närhet har kanske märkt att om barn får tillåtelse och uppmuntran så skriver de gärna själva hemliga små meddelanden på papperslappar som strös omkring. Bokstäverna hamnar ibland bak och fram, vilket inte är konstigare för barnet än att en stol kan ställas åt olika håll och fortfarande vara en stol. Det blir tokgalet ibland, men det är en början till att treva sig in i skriftspråket.
Vem kan svara på den här kluriga gåtan?
De barn som börjar årskurs ett och skriver siffror och bokstäver på rad efter rad, kommer också att vända på bokstäverna ibland. Trots att man kunde skriva bokstaven K åt rätt håll förra veckan och nu har gått vidare till bokstaven G. Det kommer att hända. Och det är inte farligt. I takt med att man använder språket mer kommer man att skriva bokstaven åt rätt håll. När man är 15 år kan man se tillbaka på tiden i årskurs ett och se att det som såg ut som misstag då, var ett steg att lära sig nytt. Risken är att om man skriver bokstav på bokstav i rader men aldrig hamnar i de spännande äventyren redan i början av sin skolgång, då tappar man några av barnen längs vägen. Motivationen tryter. Var det så här det vara att börja skolan? ”Jag trodde man skulle få lära sig läsa och skriva, inte jobba med bokstäver!” Bokstäver som man dessutom ofta har jobbat med i förskolekalss. En bokstav i en vecka. Sedan en ny.
När datorn eller pekplattan kommer in i skolan finns det flera positiva effekter.
Otroligt viktigt! Annars kan ju katten dö..
Barnen skriver ofta längre texter än de orkar knåpa ihop med pennan. De både ljudar och ser helord. Tangenterna visar versaler men när man trycker på tangenten H så kan man få se h som gemen. Det ger ett visuellt stöd som en del barn kan behöva.
I den allmänna debatten om pekplattor, datorer och om Att skriva sig till läsning är bra eller inte, skulle jag vilja att vi lyfte blicken en aning. Tittar på hur barnen lär. Upptäcka att de lär olika men att man som pedagog kan locka fram och leka fram lärande som både utvecklar och är motiverande. Ett barn kan rita och skriva bokstäver, ord och rafflande sagor på papper eller på pekplatta. Får hon eller han dessutom skriva gåtor vid datorn eller gåtor på papper så utvecklas förmågan att även läsa vad andra har skrivit. Att vara språkligt aktiv och inte bara konsumera språk som andra har producerat är framgångsrikt i lärandet av just språk. Under min vidareutbildning i svenska som andraspråk läste vi många referenser till studier som visade det (Gibbons m.fl.). Skriftspråk är ett nytt språk för barn som växer upp.
Om man inte diskuterar språkforskning och studier av hur elever närmar sig både läsning och skrivning, tror jag vi kommer att se en negativ trend. Tyvärr. Om vi bara frågar efter första bästa gratisapp till pekplattan eller var länken finns till skojigaste programmet, då riskerar vi att inte se när 60-talspedagogiken ramlar över oss igen. Applåderna när man skrev TÅG på pekplattan eller datorn blir plötsligt helt fantastiskt för en pedagog. Samtidigt kanske vi fnyser åt Äppel-, Päppel-böckerna där man också skriver TÅG, NOS och RIS i korsord och på rader vid bilder. Jag vill att vi ska se vad som händer. Var vilar vår pedagogik? Är det Skinners tankar om rätt och fel och betingelse av beteende som är förhärskande, ja då tar vi ansvar för det. Men om vi säger oss grunda vår pedagogik i till exempel Vygotskijs sociokulturella lärande, då tar vi ansvar för det. Tittar vi på vår läroplan kan vi se att den drar mycket mer åt Vygotskij än åt Skinner.
Jag menar att det finns fantastiskt mycket bra som man kan använda en pekplatta eller dator till, särskilt när man börjar läsa och skriva. Men jag tror att samma prylar också kan användas för att skolifiera eleverna in i ett rätt- och feltänk som gör att de sedan inte får svängrum att vara kreativa. När man börjar tala om entreprenörskap och ”tänk utanför boxen”, då är det inte alltid så lätt. Inte om skolan inte har hjälpt eleverna vidare i att våga tänka kreativt. Jag skulle verkligen vilja veta hur applåderingsapparna påverkar våra elever i det långa loppet. Kan det vara så att om man istället använder de kreativa appar och verktyg som tekniken kan ge, kan vi då få elever som vågar ta ut svängarna i sitt lärande? Eller vågar vi inte få sådana elever i våra klassrum? Jag vet att det är provocerande att säga så, men jag tror vi behöver fundera på det på allvar.
Jag önskar att elever får använda digital teknik, att de får måla och kladda på papper, leka, hamra på tangentbord, skriva med och tugga på penna, rita och skriva på pekplatta och vara allmänt produktiva i sitt lärande. Jag önskar dem det. Jag önskar att vi pratar pedagogik och utifrån det vågar se alla möjligheter men även svårigheter som vi som skickliga pedagoger kan lösa.
Jag tror på att skriva sig till läsning. Jag tror också på att läsa sig till skrivning. Jag tror på att ju fler möjligheter vi ger barnen desto lättare hittar vi vad som utvecklar var och en. Jag tror att barn lär väldigt olika och att vi nu kan låta våra elever verkligen få tillgång till 100 språk istället för ett fåtal. Att de inte bara får skriva samma bokstav på rad efter rad för att det passar läraren bäst att låta eleverna göra så. Jag välkomnar att skriva sig till läsning äntligen har kommit i ropet. Konstigt att det skulle ta så lång tid. Låt oss nu göra något bra av det och verkligen titta på hur barnen lär. Låt oss prata varför och inte bara hur. Då kan vi ta vara på alla möjligheter som finns.
Just nu pågår knytkonferensen Webcoast i Göteborg. En knytkonferens, eller unconference, innebär att människor delar med sig av sina kunskaper. Det finns inga inhyrda talare, utan den som vill dela, den delar. Jag har skrivit om det förut här och här om du vill veta mer. Knytkonferenser behöver inte vara gratis, lokaler och mat brukar kosta, och kostar det ingenting så är det alltid någon som betalar någonstans i form av sponsring. Ingenting är någonsin gratis. Men de som delar med sig och de som arrangerar får inga pengar för sitt jobb.
Terese Raymond och jag pratade spelifiering utifrån det projekt Terese samordnar och leder med medel från .SE och där jag och flera andra ingår. Spelifiering innebär inte att vi automatiskt ska slänga in en massa spel i skolan, även om det visst finns spel som kan användas, utan det handlar om att dra nytta av de mekaniskmer som finns i spel. Eller att undvika de mekanismer som inte är så lyckade att använda. Du kan se vad vi pratade om här:
Jag brukar försöka sprida information om knytkonferenser som Sweden Social Web Camp (SSWC) och Webcoast till folk även inom skolan. Detta för att jag själv tycker att det ger så otroligt mycket att prata lärande med människor som arbetar inom andra områden och som kan berika hur jag tänker. Kanske att någon av alla dem som åker på stora skolkonferenser år efter år kan vilja hitta något annat någon gång? Man kanske längtar efter just det.
När jag twittrade ut: ”Reflektion från #webcoast : Vad bra om fler från skolan var här. Fruktbart menar jag. Vet att det är helg o att man betalar själv, men ändå.” önskade jag nämligen att folk skulle bli nyfikna och undersöka om Webcoast eller SSWC eller liknande kan vara något inför ett annat år. Ganska snart kom ett lagom surt svar: ”Säkert. Men jag har aldrig hört talas om det. Har inbjudan gått ut till oss som arb i skolan? Platsar vux. utbildare?”
Och någon som undrade vem som skulle ta hand om hans fotbollslag om han kom.
Nej, knytkonferenser skickas inte ut till skolor via broschyrer eller mejl. Arrangörerna jobbar gratis och har sällan pengar att trycka sådant eller göra massutskick på egen hand. Det är därför det sprids i sociala nätverk. Om man missar informationen så är det tråkigt, men då kanske man inte ska bli förnärmad utan se det som att ”Det hade jag ingen aning om! Vad spännande att ta reda på mer, nu när jag har fått nys om saken!” Bara en tanke. Eller så har man inte behov av att träffas i sådana sammanhang. Ingen fara.
Själv kunde jag bara vara med en dag av tre på Webcoast. Jag hade inget fotbollslag att ta hand om, men väl än hel massa andra grejer. Så är livet. Och jag väljer att titta på solen som nu skiner, vara glad över alla de människor som berikade mig i går på knytkonferensen och mina barn som kommer att fylla min dag i dag med en hel massa saker. Nästa år kanske jag inte kan åka på Webcoast, vem vet. Världen går inte under om jag väljer något annat. Men jag fortsätter hoppas att några fler från skolan kommer dit och blandar och ger ihop med övriga deltagare. Det är en önskan som jag vågar skriva så där försiktigt i hopp om att inte kränka någon som läser mina tankar. Vet man om det så är det lite lättare att kunna anmäla sig.
Ha en bra dag idag, även om solen inte skiner just där du är! Du kan göra världen vackrare bara genom att komma med en idé eller en hälsning till någon i din närhet. Svårare behöver det inte vara.
Martin Rydehn, Amnesty, som har varit med och tagit fram Alternate Reality Games (ARG)-spelen om Omid och Shameless för gymnasiet satt liksom jag i soffan och pratade. Martin tog bland annat upp vikten av att de som utvecklar spel tar till sig skolans synpunkter. Spelen ska fungera ihop med läroplaner och lektionstänk, menade han.
Martin Rydehn
Spelforskaren Liselott Fritzdorf hade tyvärr blivit sjuk, så vi var en man kort. Men publiken var villiga att debattera och jag tycker att det blev ett helbra samtal.
Jag tar gärna upp det där om många vuxnas föreställningar kring spel. Att man kan ha ganska så noll koll men ändå tycka så mycket. Men bara genom att börja försöka förstå och att ta reda på mer kan man komma vidare. Till de goda mötena. Vi kanske inte alltid ska slänga in skolspel (som ofta skiljer sig markant från de spel eleverna spelar i vardagen) i undervisningen och tro att de fixar biffen. Vi kanske istället ska utnyttja det som många unga tycker är det som gör ett spel till ett lyckat spel; att man kan få känna sig utmanad, att man kan få kommunicera och ta sig fram till lösningar tillsammans med andra. Vi kanske kan börja med att sluta att enbart tala om hur lång tid någon sitter vid en dator och istället prata om innehåll? Som en början?
En av dem som debatterade från publiken, och som jag senare fick prata mer med, var Adrian Löwander från Spelkultur i Skåne. Han är processledare för en förstudie där man vill undersöka hur spel och spelande kan användas som en katalysator för demokrati och delaktighet. Målet är att ta fram metoder för hur spelkultur ska främja möten, organisering och utveckling. Detta utifrån ungas intresse för kultur, demokrati och deltagande. I deras informationsfolder kan man läsa:
Diskussionen om spelandets eventuella possitiva och negativa konsekvenser har fått väldigt stort utrymme i media, samtidigt som sättet på vilket dagens unga väljer att umgås, verka och organisera sig verkar ha gått nästan alla förbi. Spel är inte bara en fritidssysselsättning utan ett sätt att leva.
Andrian Löwander ordnade tillsammans med Thom Kiraly och Chris Jonasson m.fl. The Zomie Game på spelkaféet som hade upprättats där på Victoriateatern.
Det gick ut på att några deltagare skulle ta sig över till andra sidan av ett rutnät på golvet genom att gå tre steg i taget. Vartannat drag fick zombiesarna gå, fast endast två steg i taget. Blev man ”träffad” av en zombie var man ute ur spelet. För varje nytt spel, eller ny nivå, infördes ytterligare ett moment som försvårade resan över rutnätet.
Adrian Löwander pratade mycket om att spel inte alls behöver vara bara datorspel eller mobiltelefonspel. Det kan lika gärna vara brädspel eller spel där man möts i den så kallade verkligheten. Att tänka strategiskt och att utmanas, det kan man göra på olika sätt. Därför var det kul att det fanns ett bord fullt av brädspel där på teatern i ett Brädspelets hackspace.
Där pratade man om vad som skulle hända om man till exempel blandade olika spel och hittade på nya moment. Hur mixa monopol och alfapet? En uppgift värd att lösa. För att utveckla spel behöver man ta reda på hemskt många olika saker. Man behöver ha överblick över händelseförlopp och bakgrundsfakta.
Det är Studiefrämjandet i Skåne och Blekinge i samarbete med Sveroks södra kulturdistrikt och Region Skåne som har inlett förstudien Spelkultur i Skåne. Är du nyfiken på att höra mer om projektet och vad som mer är på gång? Kontakta Adrian Löwander på fornamn.efternamn snabel-a studieframjandet.se.
Här bloggar jag, Christina Löfving, om lärande och livet i allmänhet. För lärande är ju en del av livet. Själv är jag en lärare, IT-pedagog och författare som lovar att jag aldrig kommer att bli fullärd. Det finns alltid något mer runt hörnet. Vill du veta mer, läs här.
Senaste kommentarer