6-åringen ska åka till Farmor på Stora Ön och jag ber henne kolla en sak åt mig. Några år innan vår äldste son föddes planterade jag tre björkar på farmors tomt (Ja, jag hade fått lov) och nu har en blivit nedsågad. Så jag vill veta hur många år den var. Vi gissar på att den kan ha varit runt 20. För att ta reda på det där med ett träds ålder pratar vi om årsringar och hur man kan se om den vuxit bra eller dåligt ett visst år. Och så pratar vi om hur mycket en björk kan dricka. Kanske så mycket som hela vårt badkar på en dag! Wow.
Dottern går igång och funderar ut hur hon ska göra för att jag ska få veta allt om björken.
-Farmor har papper och om jag får ett kan jag skriva upp hur många ringar det var. Så jag inte glömmer. Och så kan jag göra en film! Som kan visas på TV!
Inget är för svårt. Allt är möjligt. Hon tittar på filmer från när hennes storebröder var små. Filmer som skickas trådlöst till TV:n från pappas dator på våningen nedanför. Sånt är inget konstigt för en 6-åring. Det är heller inget konstigt att vara ute i naturen och räkna årsringar, fundera på ålder och tid och vattenmängd och att göra något digitalt av det. Inte antingen eller. Bara naturligt synkat. Som livet är synkat vad vi än pysslar med. Inte uppdelat utan i ett sammanhang.
Ungefär som att man kan baka och göra ett TV-program av det. Och att man kan lära sig läsa bara för att man så gärna vill ta reda på vad det står. För att det är viktigt. Inte bara öva lyssna-efter-ljud-i-början-av-ord i enskilda övningar utan i på-riktigt-sammanhang. Som när man bakar bröd, förlåt, chokladbollar.
För att man så gärna vill. Stod inte ni och låtsades vara med i matlagningsprogram någon gång när ni var små? Det gjorde allafall jag. Nu kan man göra det på riktigt!
Varsågoda, ett matlagningsprogram gjort av ett förskoleklassbarn:
Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.
Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”
Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.
Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.
Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:
Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.
Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.
Min vän Anne-Marie medverkade förra veckan i TV-programmet Körlings barn. Som titeln avslöjar, handlade det om henne, hennes elever och barn hon har runt omkring sig. Jag såg, kände igen mig och blev lycklig. Äntligen fungerar klippet och ni kan se det här.
Ska ni se något om lärande och om lärares förhållningssätt till elever och innehåll, ska ni se detta. Jag önskar att ni ser det!
Hon frågar bland annat: ”Skulle du vilja vara elev i din egen klass?” En jätteviktig fråga. Det finns skolor som genomsyras av välkomnande, nyfikenhet och öppenhet. Det finns också skolor där man med en gång känner att här får jag en tillsägelse om jag andas för högt, här skriker vi på varandra och här skäller vi för allt. Bara i fall att, för att vara på den säkra sidan.
Därför är Anne-Maries fråga så viktig och det här programmet så viktigt för lärare att se. Jag önskar att ett arbetslag någonstans i Sverige antar utmaningen att se programmet och sedan diskutera hur man kan jobba vidare på just den skolan. Vågar någon?
Man ska fylla på elever? De ska hällas ur i så fall! Det tycker jag vore ett bättre sätt att se på det. De har så mycket tankar och synpunkter som aldrig får komma ut någonstans
Orden är Anne-Marie Körlings och du kan höra mer om hennes tankar om elevers lärande i den här kortfilmen. En intervju där vi får se en människa med glimten i ögat prata om allvarliga grejer.
Hur som helst, jag får ut så mycket av att prata med Anne-Marie; det är därför jag vill lyfta fram filmen. En lyssnande männsika som delar med sig av sina tankar; hela tiden med fokus på vad som gagnar eleverna, det är vad vi kan se där. Hon klurar på nya idéer och prövar dem på andra, reviderar och engagerar. Utgångspunkten är inte att säga ”Hör om min fantastiska undervisning” för att vi ska se henne själv och hylla hennes duktighet, utan utgångspunkten är att hjälpa barnen att få en meningsfull tillvaro, en där de känner att de ingår i ett sammanhang.
Det finns många lärare som har det förhållningssättet och jag har er alla som förebilder.
Suddig mobilbild från mitt besök i Anne-Maries klassrum.
Programmet Körlings barn sänds torsdagen den 16 sep kl. 20:00.
I online-tjänsten DragOnTape använder man flera YouTube-klipp som man sätter ihop för att kunna se i en följd utan avbrott. Kan vara en bra grej för klasser där elever ska visa upp filmer de gjort. Filmerna ligger kvar på sina ursprungliga platser och man förändrar inget i själva klippen, utan det sker bara en slags länkning dit.
Man letar alltså fram klippen och drar dem till en tidslinje. Därefter måste man spara.
Sedan får man möjlighet att dela länken på Facebook och andra ställen, eller så kan man spara länken och använda den som man vill. Någon bädda-in-funktion finns tyvärr inte.
Lite buggigt verkar det vara, men det kan nog bli bra med tiden. Om ni tittar hur mina två klipp ser ut, märker ni att man får en del skrot framför filmen när man kör igång den. Markören måste vara över helskärmsläget för att det ska bli bra.
Som sagt, här finns möjligheter, men helt snyggt är det inte.
Går du i söka-jobb-tankar? Varför inte spetsa till din ansökan en aning? Det har den här kanadensiske killen, Mitch Moffit, gjort. Han sökte jobb i Australien i en jobbsökartävling kallad ”The Best Job In The World” som en av 35 000 sökanden. Och var bland de 50 mest intressanta personerna för jobbet. Inte dåligt!
Undrar hur folk söker jobb om 10 år? Mejlar de in sin ansökan? Kommer de att sticka ut om de kan presentera sig på andra sätt? Får våra elever öva på det som är viktigt nu och sedan? (Ja, på många håll!)
Varsågoda, här är Mitch ansökan – i skrivande stund visad över 8 300 gånger:
Här bloggar jag, Christina Löfving, om lärande och livet i allmänhet. För lärande är ju en del av livet. Själv är jag en lärare, IT-pedagog och författare som lovar att jag aldrig kommer att bli fullärd. Det finns alltid något mer runt hörnet. Vill du veta mer, läs här.
Senaste kommentarer