Jag intresserar mig mycket för hur man kan få elever att vilja och våga utvecklas. Teknik i sig, som burk eller låda fylld med kretskort och annat, kan säkerligen inte frigöra och hjälpa människor rakt av, men kanske kan det använt på ett bra sätt hjälpa oss att utveckla förmågor? Jag skulle vilja undersöka detta mer.
Vad vi kan vara rätt säkra på är att samtalsklimatet är A och O i ett klassrum. Forskning av bland annat Hodgson och Pyle har visat det. Hur ska man våga uttrycka tankar i en diskussion om man inte känner sig trygg? Att stärka elever måste man arbeta aktivt med. I det arbetet behöver eleverna få möta olika sätt att diskutera. Ibland i storgrupp, men inte enbart. Ett alternativ där de som inte så gärna pratar högt inför andra kan få komma till tals är Solvr.
I Solvr skriver man in ett problem. Elever kan sedan svara på problemet i, förslagsvis, par om två. De kan välja att kommentera frågan och eller andras svar i en underliggande tråd som i sin tur kan innehålla en kommentar eller ett ifrågasättande av en kommentar. På så vis växer ett träd fram där diskussionen ibland kan gå tillbaka till tidigare reflektioner och där man kan komma med förslag på lösning. Här får man öva att bemöta varandra väl. Ifrågasättande ska inte vara likställt med att såga varandra som personer.
Solvr kräver ingen inloggning utan ligger öppet på nätet. Den som skriver in första frågan får en unik webbadress som man kan dela ut till andra.
Jag vet inte om det här skulle kunna vara användbart. Men det skulle vara intressant att se hur ett sådant verktyg skulle kunna fungera i en klass där man samtidigt aktivt arbetar med samtalsklimatet och där man försöker stärka eleverna att våga uttrycka tankar.
Det kommer fler och fler visualiseringstjänster. En sådan tjänst som är en söktjänst är Search-cube.
Jag sökte på ordet China och fick upp mängder av förslag. Ofta ser man bara cirka tio stycken i taget och det man ser är text. I Search-cube får man en bild från sajten och håller man muspekaren över bilden kommer en förklaring upp vid sidan om kuben. Vill man se de andra sidorna av kuben sköter man det via piltangenterna eller musen.
En grupp som söker tillsammans kan diskutera sig fram till vad man vill fördjupa sig i genom att skumma igenom de olika alternativen. Valmöjligheterna kan bli överblickbara och det kan gå lättare att sålla än om man måste klicka sig in på varje textlänk för att se deras relevans.
Jag fick ett mejl för ett tag sedan. Kunde jag tänka mig att pusha för SO-rummet, en ny tjänst för elever och pedagoger inom grund- och gymnasieskolan? Jo då, det kunde jag. Egentligen är jag inte jätteglad över sådana förfrågningar. Inte när det gäller att göra reklam. Jag tänker att var och en som vill uttrycka sig gör det på sin egen yta. Men samtidigt vill jag hjälpa till att sprida det som verkar vara bra. Jag hade dessutom redan kikat in på sajten och lagt det som bokmärke och tänkte kolla upp den när tid fanns.
SO-rummet verkar vara en bra resurs. Man kan söka på sajten utan att vara medlem, men om man registrerar sig kan man spara länkar och kategorier, diskutera och rangordna. Den som känner sig hågad kan ta kontakt med sajtens upphovsman och vara med och bidra.
Påhittade statusuppdateringar för historiska personer är något jag har skrivit om tidigare. Men inte förrän nu har jag hittat ett enkelt sätt att själv kunna berätta vad en historisk person skulle kunna ha sagt. Eller en fejkad person som Kapten Krok. Jag gjorde ett försök på Fakebook på ClassTools:
Bilderna kom fram automatiskt. Jag hade kunnat välja egna, men lät programmet göra det åt mig.
Varför skulle man kunna vilja använda det här i skolan?
Kanske för att det är ett sätt att tänka i andra banor kring en person. Vad skulle den ha sagt i en viss situation? Vem skulle ha svarat? Vem skulle ha gjort tummen upp? Det sätter igång fantasin. Därför. I ett sammanhang. För att det är roligt.
Förra inlägget skrev jag om respons. Här följer ännu ett om vad respons kan leda till. I inlägget om lärarinnan Albertina Andersson bad jag om hjälp att komma på andra historiska personer som finns på facebook. Scary Mary gav mig flera länkar och jag tackar ödmjukast för dem:
Läs historia, vänd och vrid på det du får veta, sätt in det i ett sammanhang och fundera vidare. Om facebookuppdateringar kan hjälpa dig att fundera på hur personer som levde förr tänkte, kan det här vara ett sätt. I annat fall, läs bara för underhållningsvärdet!
Det var ett av det mest trista ord jag visste under min skoltid. Det dök upp ibland och var alltid lika grått, trist och eländigt. Bilderna i boken förstärkte känslan. Jag pluggade snabbt in årtalen och namnen och så hoppades jag slippa den stackars Spinning Jenny-maskinen ett tag.
Så dök det upp i veckan igen. Sonen hade prov och bad mig förhöra. ”Men bara på de sidor jag säger, inte på en massa snack runt omkring!” Han känner mig. Så jag frågar på texten och får bannor så fort jag går utanför. Slinter ibland och vill dra paralleller, men dras snabbt tillbaka av sonen. ”Fråga på texten!”
Jag frågar på texten. Men börjar ändå fundera. Jag hade glömt att snubben som uppfann Flygande skytteln (ett annat av de ord jag hade på trista-listan under min skoltid) liksom uppfinnaren till Spinning Jenny fick fly hals över huvud för att folk retade upp sig så på dem eftersom de i och med sina uppfinningar tog jobben ifrån andra. Folk slog sönder deras hus och Flygande-skytteln-uppfinnaren, John Kay, tvingades i landsflykt. Vart flydde han? Till Frankrike. Ett land som några år senare skulle få uppleva Franska revolutionen. Var det så smart att fly dit? Jag bara frågar. Det skulle han ha tänkt på.
Vad hände med honom där då? Jag börjar fantisera och tänka mig in i hur han blir vän med några aristokrater för att sedan bli jagad av den uppretade pöbeln. ”Nej, inte nu igen!” Stackars krake. Eller så hann han dö innan allt satte igång igen, han borde ju ha varit ganska gammal då.
Industriella revolutionen och Franska revolutionen börjar få ljus igen. Mr Kay hjälper mig att binda dem samman. Jag skulle vilja vara elev igen och låta Mr Kay traska genom historien. Berätta den genom honom. Jag skulle vilja kunna välja mellan att filma hans berättelse, antingen med hjälp av kompisskådisar eller med bilder från Unlockning archives (Just nu verkar flera av deras sidor ligga nere, men jag hoppas det bara är tillfälligt) eller andra bilder som blivit fria att använda för att upphovsmannen sedan länge är död. Kanske lägga in dem i Pikistrips och göra en berättande serie. Jag skulle vilja intervjua Mr Kay. Göra en inspelning och kanske lägga ut som podcast. Om han vill prata med mig alltså.
Jag kanske gör en Glogster om honom och hämtar inspiration från den som redan har gjort en. Om någon annan har intresserat sig för min Kay före mig, kan det kasta ljus över det jag vill veta. Jag tackar och tar emot!
Kanske tar jag reda på mer genom Qwiki som både berättar och visar bilder om olika historiska händelser, platser och annat. Om jag har registrerat mig för att få en invite alltså. Tycker det är lite synd att man inte kan bidra till Qwiki själv utan bara titta på andras material, men det lämnar vi så länge.
Min tidslinje som jag gör på Timetoast hjälper mig att strukturera. Där kan jag länka vidare till andra ställen på webben och där kan jag lägga upp bilder. Med hjälp av embed-koden lägger jag in den här på bloggen:
Jag funderar på paralleller mellan vår tid och industriella revolutionen. Det står nämligen i läroboken att ett barn som föddes kring sekelskiftet 1800 i Storbritannien fick uppleva fler förändringar än någon tidigare fått göra under hela sin levnad. Är det samma sak nu? I den kommunikativa revolutionen. Framkallar det också känslor, fast av ett annat slag? Allt detta nya.
Jag går och sätter på mer kaffe. Mr Kay följer med mig ut i köket. Nu lämnar han mig inte.
Här bloggar jag, Christina Löfving, om lärande och livet i allmänhet. För lärande är ju en del av livet. Själv är jag en lärare, IT-pedagog och författare som lovar att jag aldrig kommer att bli fullärd. Det finns alltid något mer runt hörnet. Vill du veta mer, läs här.
Senaste kommentarer