Skriva sig till läsning drar fram som en stormvind över landet. Jag tittar nyfiket på och har själv varit med att dra igång arbetssättet i min kommun. Jag har sett lusten och glädjen hos eleverna.

Men samtidigt ställer jag mig lite frågande till det hela som ett helt nytt fenomen. Som om det vore en ”grej” ingen vill missa. Det är som om många nu kastar sig in i något utan att reflektera över själva kärnan i lärandet: hur eleverna faktiskt lär. Metoden blir viktigare än allt annat. Fundamentet man vilar sina tankar på verkar ostadigt för en del men stadigare för andra, för visst finns det de som grundar vad de gör i en pedagogik som de kan ta ansvar för. Självklart.

Så missförstå mig inte, jag har jobbat med att låta elever skriva sig till läsning sedan 1993. Då tyckte många att det var konstigt. Jag valde att arbeta så i kombination med andra sätt efter att ha haft fantastiska pedagoger på min lärarutbildning, bland annat Inger Björneloo och Maj Björk. De som visade hur barn ofta närmar sig krumelurer genom att själva pröva. Om de tillåts. Inte med fördel i ensamhet utan med en stöttande vuxen. De som visade på hur mycket som händer i barns språkliga medvetande om barnen själva får smaka på orden och bokstäverna inne i sitt huvud och pröva att skriva dem. Hur mycket enklare det är att göra så än att uttyda vad någon annan har skrivit. I själva prövandet och smakandet på orden genereras sedan en förståelse för att uttyda text som andra har skrivit. Man känner igen de där bokstäverna som man själv har vänt och vridit på. Därför skrev mina elever från dag 1. Jag grabbade sällan pennan och skrev åt dem som i LTG-metoden (läsning på talets grund). Det var de som skulle lära.

Du som har barn i din närhet har kanske märkt att om barn får tillåtelse och uppmuntran så skriver de gärna själva hemliga små meddelanden på papperslappar som strös omkring. Bokstäverna hamnar ibland bak och fram, vilket inte är konstigare för barnet än att en stol kan ställas åt olika håll och fortfarande vara en stol. Det blir tokgalet ibland, men det är en början till att treva sig in i skriftspråket.

Vem kan svara på den här kluriga gåtan?

De barn som börjar årskurs ett och skriver siffror och bokstäver på rad efter rad, kommer också att vända på bokstäverna ibland. Trots att man kunde skriva bokstaven K åt rätt håll förra veckan och nu har gått vidare till bokstaven G. Det kommer att hända. Och det är inte farligt. I takt med att man använder språket mer kommer man att skriva bokstaven åt rätt håll. När man är 15 år kan man se tillbaka på tiden i årskurs ett och se att det som såg ut som misstag då, var ett steg att lära sig nytt. Risken är att om man skriver bokstav på bokstav i rader men aldrig hamnar i de spännande äventyren redan i början av sin skolgång, då tappar man några av barnen längs vägen. Motivationen tryter. Var det så här det vara att börja skolan? ”Jag trodde man skulle få lära sig läsa och skriva, inte jobba med bokstäver!” Bokstäver som man dessutom ofta har jobbat med i förskolekalss. En bokstav i en vecka. Sedan en ny.

När datorn eller pekplattan kommer in i skolan finns det flera positiva effekter.

Otroligt viktigt! Annars kan ju katten dö..

Barnen skriver ofta längre texter än de orkar knåpa ihop med pennan. De både ljudar och ser helord. Tangenterna visar versaler men när man trycker på tangenten H så kan man få se h som gemen. Det ger ett visuellt stöd som en del barn kan behöva.

I den allmänna debatten om pekplattor, datorer och om Att skriva sig till läsning är bra eller inte, skulle jag vilja att vi lyfte blicken en aning. Tittar på hur barnen lär. Upptäcka att de lär olika men att man som pedagog kan locka fram och leka fram lärande som både utvecklar och är motiverande. Ett barn kan rita och skriva bokstäver, ord och rafflande sagor på papper eller på pekplatta. Får hon eller han dessutom skriva gåtor vid datorn eller gåtor på papper så utvecklas förmågan att även läsa vad andra har skrivit. Att vara språkligt aktiv och inte bara konsumera språk som andra har producerat är framgångsrikt i lärandet av just språk. Under min vidareutbildning i svenska som andraspråk läste vi många referenser till studier som visade det (Gibbons m.fl.). Skriftspråk är ett nytt språk för barn som växer upp.

Om man inte diskuterar språkforskning och studier av hur elever närmar sig både läsning och skrivning, tror jag vi kommer att se en negativ trend. Tyvärr. Om vi bara frågar efter första bästa gratisapp till pekplattan eller var länken finns till skojigaste programmet, då riskerar vi att inte se när 60-talspedagogiken ramlar över oss igen. Applåderna när man skrev TÅG på pekplattan eller datorn blir plötsligt helt fantastiskt för en pedagog. Samtidigt kanske vi fnyser åt Äppel-, Päppel-böckerna där man också skriver TÅG, NOS och RIS i korsord och på rader vid bilder. Jag vill att vi ska se vad som händer. Var vilar vår pedagogik? Är det Skinners tankar om rätt och fel och betingelse av beteende  som är förhärskande, ja då tar vi ansvar för det. Men om vi säger oss grunda vår pedagogik i till exempel Vygotskijs sociokulturella lärande, då tar vi ansvar för det. Tittar vi på vår läroplan kan vi se att den drar mycket mer åt Vygotskij än åt Skinner.

Jag menar att det finns fantastiskt mycket bra som man kan använda en pekplatta eller dator till, särskilt när man börjar läsa och skriva. Men jag tror att samma prylar också kan användas för att skolifiera eleverna in i ett rätt- och feltänk som gör att de sedan inte får svängrum att vara kreativa. När man börjar tala om entreprenörskap och ”tänk utanför boxen”, då är det inte alltid så lätt. Inte om skolan inte har hjälpt eleverna vidare i att våga tänka kreativt. Jag skulle verkligen vilja veta hur applåderingsapparna påverkar våra elever i det långa loppet. Kan det vara så att om man istället använder de kreativa appar och verktyg som tekniken kan ge, kan vi då få elever som vågar ta ut svängarna i sitt lärande? Eller vågar vi inte få sådana elever i våra klassrum? Jag vet att det är provocerande att säga så, men jag tror vi behöver fundera på det på allvar.

Jag önskar att elever får använda digital teknik, att de får måla och kladda på papper, leka, hamra på tangentbord, skriva med och tugga på penna, rita och skriva på pekplatta och vara allmänt produktiva i sitt lärande. Jag önskar dem det. Jag önskar att vi pratar pedagogik och utifrån det vågar se alla möjligheter men även svårigheter som vi som skickliga pedagoger kan lösa.

Jag tror på att skriva sig till läsning. Jag tror också på att läsa sig till skrivning. Jag tror på att ju fler möjligheter vi ger barnen desto lättare hittar vi vad som utvecklar var och en. Jag tror att barn lär väldigt olika och att vi nu kan låta våra elever verkligen få tillgång till 100 språk istället för ett fåtal. Att de inte bara får skriva samma bokstav på rad efter rad för att det passar läraren bäst att låta eleverna göra så.  Jag välkomnar att skriva sig till läsning äntligen har kommit i ropet. Konstigt att det skulle ta så lång tid. Låt oss nu göra något bra av det och verkligen titta på hur barnen lär. Låt oss prata varför och inte bara hur. Då kan vi ta vara på alla möjligheter som finns.

Anteckningar från spaning på föräldrar