Den där itmamman ser man aldrig nuförtiden

Det har hänt mycket den senaste tiden. Här kommer en uppdatering från mig om vart den där itmamman tog vägen och hur det kunde bli så.

Hallå…?

För är inte det här en IT-mammablogg? I somras bestämde jag att jag skulle, ja inte dö, men byta namn. På Twitter heter jag nu @c_lofving men bloggadressen är kvar, den är ju som den är. Det var under en paneldebatt i Almedalen i somras när vi skulle prata om läsning, som det blev så konstigt. Jag var väl där som IT-mamman kan jag tro. Rickard Olsson som modererade samtalet riktade hela tiden IT-relaterade frågor om läsning till mig och jag tänkte att… Jag är så mycket mer än så. Men det var väl inte så konstigt, folk tror att jag bara har digitala tankar i mitt huvud och där får jag skylla mig själv. Mitt namn har signalerat det. Såklart.

Jag kan liksom inte stå och föreläsa tio år senare och säga onlinern ”Det handlar inte om det digitala, det handlar om pedagogiken bakom” och tro att jag kommer med något nytt. Alla bara: ”Nähä?! Wow!”

Va? Vad är du du säger?!

Att jag pratar pedagogik och att det digitala ryms inom det är för mig inget nähä. När jag började med bloggen rörde tankarna sig mest kring IT eftersom jag behövde utforska det just då. Jag lurar mest på pedagogiska tankar – sådana som tar sig uttryck i didaktiska dito. Och att det digitala är en del av mycket är inte så omvälvande längre. Många pratar om digitaliseringen och bidar till samtalet. Det är bra. Någonting har nog ändå hänt.

Sedan augusti har jag haft ett vikariat på Göteborgs universitet och från och med denna termin kommer jag arbeta som tillsvidareanställd inom rektorsprogrammet, där bland annat handledning ute på skolor ingår i något som kallas Samverkan för bästa skola. Sen blir det rektorsutbildningsinternat, Läslyftshandledarutbildning och utbildning för mellanledare. Ibland hör man kritik riktas mot lärar- och rektorsutbildning i Sverige i stort. Det är OK. Men jag vill inte ställa mig på de klagandes sida bara för att det är enkelt att göra det. Jag vill in och jobba och göra något bra på plats. Det jag har sett av dessa utbildningar vid vårt universitet är att de håller hög kvalité. Även om en grundlärarutbildning inte kan täcka in precis allt man behöver kunna som lärare. Lika lite som en läkarutbildning kan göra det för läkare. Samma sak med en rektorsutbildning. Programmet för rektorer innehåller i grundutförandet 30 högskolepoäng under tre år, där skolutveckling står för tio av dessa poäng. Allt kan inte rymmas där, men det är en start för att få verktyg att kunna utvecklas vidare i sin profession under tiden utbildningen pågår och när den är klar. I en komplex värld kan man inte vara färdig efter en utbildning, men man har skaffat sig verktygen för att ta sig vidare. Och det ska bli väldigt roligt att få vara en del av det hela. Vill du hänga med in i universitetets värld kan det tänkas att det kommer något mer inlägg framöver. Kanske om min aktionsforskning om vad mellanledare (lärare som arbetar både som lärare och som håller i möten där kollegor träffas) brottas med och behöver för utbildning för att klara sitt uppdrag på ett bra sätt. Det tycker jag är väldigt spännande!

Bilden av en universitetsadjunkt? Nä?

De senaste snart fyra åren har jag nämligen pluggat en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning vid sidan av mitt lärarjobb. Jag tycker det har gett mig det där djupet jag saknat i många samtal. Man kanske tror att universitetet består av många stofiler utan verklighetsförankring. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Där finns fullt av kunskapshungriga, öppna människor. Säkert gömmer sig en och annan stofil nånstans som på vilket annat jobb som helst, men mina fördomar har verkligen kommit på skam. En sak jag har lärt mig av att ha fått hänga på universitetet så mycket de senaste åren är att kritik kan vara en hjälp. Om den ges av någon som vill ens arbete väl, en kritisk vän. Det var lite knepigt i början, men nu är det något jag gillar. Att hela tiden få utvecklas ihop med andra, utan att ryggdunkas bara för att man är rädd för att kanske bli utanför. Det har jag hittat där och särskilt inom aktionsforskningen.

I utbildningsplanen för Nordiskt masterprogram i pedagogik med inriktning aktionsforskning (Ja, det är en lång beskrivning, men man kan säga NoMia om det känns enklare) betonas just dialog och respons i alla kurser. Man vill främja det demokratiska samtalet. Och det är ju bra. Jag kan helt klart rekommendera denna halvfartsutbildning om man vill utvecklas inom det. Aktionsforskning är inget man river av lite med vänsterhanden efter att ha läst en bok eller hört en föreläsning om ämnet – utbildning behövs. (Rektorer, se gärna till att kompetensutveckla någon i er personal inom ämnet om ni inte har tid själva. Alla kan inte göra allt, men vi kan hjälpas åt.)

Jag är jag. Och jag finns här. Kanske att vi ses i något utvecklande samtal någon gång. Skyttegravssamtal håller jag mig däremot långt borta ifrån. Och vill du se lite av vad aktionsforskning handlar om: Kom på någon av Göteborgs universitets öppna föreläsningar. Helt gratis dessutom. Välkommen – ingen föranmälan behövs!

Aktionsforskningskollegiets öppna träffar hittar du här.

Share

Vad vi delar om vi delar

Christina Löfving, lärare, bloggen IT-mamman. Så står det om mig i ett programblad för Almedalen i år. IT-mamman, ja just det ja. Det var ett tag sen.

Varför blir det så lite skrivet på bloggen? Det är en ganska viktig fråga, inte för att sätta fokus på mig, utan för att prata om vad vi delar om våra elever. När jag började blogga 2007 trodde jag att jag kunde hålla min identitet hemlig. Jag skrev ganska fritt om allt möjligt. Det räckte med att ett par kollegor kände till min blogg, så var identiteten för evigt röjd.

CC0 Public Domain pixabay.com

Under åren har jag blivit mer försiktig med vad jag delar. Alla guldkorn som man hittar i elevers berättelser och tankar, har jag rätt att dela dem vidare hur som helst? Nu när jag läser en master i aktionsforskning har jag fått fundera över vikten av att inhämta godkännande när man ska genomföra en vetenskaplig undersökning. Elever har rätt att säga ja eller nej till att delta i vad jag dokumenterar och delar med världen.

På vår skola har vi text uppsatt om att man gärna får fotografera och filma, men att man ska fråga först. Inte för att det skulle vara något farligt att bli fotograferad eller filmad, utan för att man ska respektera varandras integritet. Det gäller både barn och vuxna.

Om jag då får ett brev av en elev där denne talar om hur mycket jag betyder för hen, är det schyst av mig att lägga ut det för alla att se? Det var ju skrivet till mig. Jag kanske vill boosta mig inför andra, visst, men var det elevens avsikt? Är det det jag ska använda mina kanaler till? Med jämna mellanrum dyker det upp sådana inlägg på facebook och ibland ännu lite mer utlämnande inlägg, och jag funderar på om man alls har frågat barnet/ eleven? Hur har jag själv använt min blogg?

Vi ska kunna dela viktiga saker med varandra, visst ska vi det. Men med eftertanke om hur det påverkar de inblandade. Vi är kanske inte så anonyma som vi tror i ett litet samhälle.

Det var väl upplyftande läsning? Skämt åsido, jag tycker det är viktigt ur ett barn- och elevperspektiv. Om några dagar kanske jag delar något från Almedalen, någon kanske har fått för mycket rosé och någon annan kanske har snubblat på en mikrofonsladd. Men då har jag givetvis frågat om det är okej först.

 

Share

Ett levande skolbibliotek

skolbibliotekHur får man ett skolbibliotek att spela en aktiv roll i elevers lärande? I den reviderade läroplanen (Lgr11) kommer det att finnas en skrivning att skolbibliotekets verksamhet ska användas för att stödja undervisningen och för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Då räcker det inte med att enbart hålla öppet skolbiblioteket för utlåning av böcker.

En aktiv roll. Men hur?

På vår skola hade rektorn en vision redan innan skolan fanns om hur just skolbiblioteket skulle ta denna aktiva roll . Vår nybyggda kommunala F-6-skola har nu funnits i ett och ett halvt år och när jag började där fick jag frågan om jag ville vara med och bygga upp skolbiblioteket med bland annat medie- och informationskunnighet (MIK) som stöd för lärandet. I Lgr11 talas det om hur elever ska få stöd i sin kommunikationsutveckling, hur de ska rustas att delta i ett demokratiskt samhälle och lära sig om rättigheter och skyldigheter. I kursplanerna för svenska och samhällskunskap finns skrivningar om vikten av att lära källkritik och ta reda på källors användbarhet. I kursplanen för teknik kan man läsa om att elever ska lära sig hur teknik både fungerar och kan förändras. På vår skola har vi därför kopplat medie- och informationskunnighet (MIK) till dessa ämnen – det är alltså inte ett eget ämne i sig.

Från och med årskurs fyra har därför eleverna på vår skola MIK på schemat som en del av svenska, samhällskunskap och teknik. I och med den reviderade läroplanen kommer det att bli än tydligare hur eleverna ska utveckla sitt digitala kunnande. För att ha något att utgå ifrån när jag skulle lägga upp undervisningen, utgick jag naturligtvis från de olika ämnenas kunskapskrav, syfte samt det centrala innehållet, och utifrån detta funderade jag på hur innehållet skulle konkretiseras. Det blev en innehållsmatris som de äldre eleverna fick ge feedback på.

Att förstå sig på hur data transporteras är inte helt lätt, men det är viktig kunskap i ett digitalt samhälle. Att förstå hur sökmotorer fungerar med olika algoritmer som styr vad vi får se som sökresultat är inte heller lätt, men viktigt. Och hur en webbadress är uppbyggd, det har de flesta elever inte träffat på tidigare, men det är nödvändigt att kunna för attkunna bli misstänksam eller inte mot olika länkar. Vilken adress skulle du klicka på av dessa: tavling.liseberg.se eller liseberg.tavling.se? Inte den sista hoppas jag, eftersom själva domännamnet alltid kommer framför toppdomänen, i detta fallet före .se. 

ska%cc%88rmavbild-2017-01-02-kl-18-50-10

Att veta vad det är för skillnad mellan att söka fram något i en sökmotor eller att skriva in en webbadress som leder direkt till målet, är inte heller helt självklart. Många söker på webbadressen och klickar sig fram bland söksvaren fastän att man redan har den rätta adressen. Under det halvår vi har arbetat med MIK på skolan, har många av de saker jag tog för självklara kommit på skam. Som lärare tror jag att vi gör eleverna en björntjänst om vi förutsätter att de är digitalt kunniga på alla områden. De måste få undervisning och det är vår uppgift att ge dem det. Det räcker inte med att ha källkritik på schemat någon vecka eller två om året – det är ett pågående arbete som man inte betar av lite kvickt. Man behöver arbeta ordentligt med det. För att förstå hur till exempel dataspel är konstruerade behöver man prova själv. Därför programmerar vi och försöker utveckla egna animationer och spel, likaväl som att förändra och förbättra sådant som redan finns. 

MIK handlar inte bara om digitalt lärande, utan även om tidningar och böcker man kan ta och känna på. Ibland sker undervisningen i skolbiblioteket, ibland ute i klassrummen. För att få eleverna att upptäcka hur böcker kan vara något positivt, är det viktigt att få vara där böckerna finns. Livet är inte antingen digitalt eller analogt, utan kan vara en blandning. Därför har mellanstadieeleverna, förutom lektionstid i skolbiblioteket, även några biblioteksraster då och då under terminen. Där kan de spela spel, läsa, låna, kolla Youtube eller göra vad de vill och som är åldersmässigt och värdegrundsmässigt okej. 

bibblan
När det digitala får samsas med böcker – en biblioteksrast

Jag finns där och kan prata med dem om vad de gör, funderar på och lära mig ett och annat. Och tro mig, under sådana raster får vi fler samtal om vad som händer på nätet än under aldrig så många uteraster, även om de är viktiga de med. Idén fick jag när jag besökte Göteborgs stadsbibliotek och såg hur de blandade schackspel, dataspel och bokläsning. Hur de hade gjort ett inbjudande hus som inte skiljde på eventuellt fint och fult. Under mina år som lärare har jag alltid försökt att hjälpa mina elever utveckla läslust, inte genom att säga att läsning är bra, och kanske i samma andetag fördöma annat, utan genom att skapa förutsättningar som leder till nyfikenhet. Välkomna deras intressen och låta det ta plats, samtidigt som jag för in annat som de kanske inte är så vana vid. Inte svart eller vitt, utan något i en vacker färgskala.

tipsNågot annat vi försöker gör vid vår skola är att involvera eleverna, så även i skolbiblioteket. De får skriva upp önskningar som vi försöker uppfylla. Det går ibland. I slutet av förra terminen bjöd jag in eleverna att komma vid några raster och tipsa om hur man kunde få andra att vilja läsa mer. Det blev allt ifrån kojor till lästips på TV:n till fler biblioteksraster till hur själva biblioteket skulle utformas. Det viktiga var att göra eleverna delaktiga. Det som kunde realiseras gjorde vi bums, eleverna behöver se att deras idéer tas på allvar. Annat får ta lite längre tid att genomföra. Nu funderar jag på hur vi kan göra elevernas röster hörda mer frekvent. Jo, vi har en tipsbrevlåda, men hur kan det hela hållas levande? Det tål att funderas på.

De yngre eleverna då? De har fasta lektionspass i biblioteket då jag läser högt ur böcker, lär dem hur man hittar i ett bibliotek, låter dem försjunka i böcker, låter dem programmera Blue Bots, Sphero och annat, samt lär dem hur man till exempel gör stop motion med lerfigurer. De får tidigt stifta bekantskap med ett bibliotek och dess digitala och analoga innehåll.

bluebots

Vad kan man mer utveckla? Det vore nog användbart med en tipsbank med högläsningsböcker, där lärarna kan lägga in de böcker de tycker har fungerat bra för ändamålet. Jag behöver också bli än mer aktiv att hjälpa lärarna ta fram material som passar till olika arbetsområden. Nu är jag skolbibliotekarie som en del av min tjänst och får anpassa min tid efter det, men sådant är viktigt.

Det jag inte vill lägga tid på är att ha tid avsatt för att enbart kunna plocka i hyllorna. Det hinner jag med lite då och då in emellan när ingen råkar komma under morgonlånetiden. Tiden är för dyrbar för att inte ge den till eleverna, tänker jag. Ja, det här är en början för att låta skolbiblioteket bli en aktiv del i elevernas lärande. Det är inte fixt och färdigt, men en start. Har ni andra sätt att göra det på? Kanske kan vi hjälpa varandra?

Jag har inte hittat någon lärobok att direkt sätta i händerna på alla elever när det gäller MIK, även om vi har de två översta böckerna på listan i skolbiblioteket att låna, men jag har bland annat hämtat fakta och material till undervisningen från:

  • ”Så funkar internet” av Karin Nygårds
  • ”Datorer och kodning lekande lätt” från lindco.se
  • ”Nätmobbning, näthat och nätkärlek” av Elza Dunkels
  • Internet – så funkar det av Hasse Nilsson på iis.se Internetguider
  • ”Lärarhack!” av mig själv på iis.se Lärarhandledning
  • nohate.se (Bl.a. vad som gäller juridiskt)
  • kränkt.se
  • youtube.com Tillsammans mot näthat
  • och andra ställen som jag inte kommer på just nu..
Share

Ovan trädtopparna och Undervisningen mellan oss

ovan tradtopparnaPojke 8 år:
”Jag ångrar att jag lärde mig läsa och nu vill jag inte kunna det mer.”

Den gamle mannen, 93 år:
”Min läsning gör att jag, vilket kanske låter konstigt eftersom jag är så gammal, får en vidgad syn på livet.”

Jag läser Ovan trädtopparna av Anne-Marie Körling, en bok fylld av berättelser om läsning där allt från den unge tvååringen delar med sig, likväl som den gamle mannen. Däremellan finns fullt av unika betraktelser om vad läsning är och betyder för just dem som bidragit med sin berättelse till boken.

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

En annan bok jag har läst i sommar med samma författare är Undervisningen mellan oss. I den tar Anne-Marie Körling upp sina erfarenheter kring det praktiska i ett klassrum, kring förhållningssätt och hur man kan komma en bit närmare att få undervisningen att fungera. Den handlar om hur man som lärare kan leda och ta ansvar för att lärandet och relationen till eleverna är sund och god. Det är en bok att samtala kring och lära sig av, både för den nyutexaminerade och för en annan som har arbetat som lärare i över 20 år. Jag tackar för det och för de tankar som väckts.

 

 

Share

Inte ett spår, utan många

Jag funderar på att byta namn. Itmamman – så 1800-tal. Fast visst kan man väl dras med fula, töntiga namn? Christina, hur hippt är det?

Men är inte datagrejer synonymt med mig? IT. Egentligen inte. Att jag började blogga om det var för att jag höll på att lära mig mer om det området. Och jag såg en problematisk inställning hos många i bemötandet av elever, när det gällde att tala om och ta sig an just det digitala. Det ville jag utforska och lära mer om. Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag är minst lika involverad i hur vi på min skola ska lägga upp svenska som andraspråksundervisningen, hur vi ska få till ett bra MIK-innehåll i vårt skolbibliotek och hur lerfigurer kan vara en bra grej som kan ena. Jag är liksom insyltad i det mesta som handlar om att skapa en relevant skola för våra elever. Men det som märks utåt råkar handla om vissa av alla de saker jag gör.

En sådan sak ska jag berätta om nu. Jo, jag fick något att blogga om! För ett tag sedan var jag med i UR:s Lärlabbet. Först hade jag tackat nej, jag brukar göra det. Men så bar det sig inte bättre än att jag satt där i sminkstolen.

FullSizeRender 2
”Kan man få be om extra allt?”

Ibland blir nej till ja utan att jag vet hur det hände. Jag valde att se det som ett praotillfälle. Alla kameror, promtar, lampor, programledarens öronsnäcka – åh, vad jag älskar att få se och ta in!

Vi pratade om datalogiskt tänkande. Jag vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Sedan blev det eftersnack.

Och på det kom ett blogginlägg, som kan läsas här.

Att just jag blev tillfrågad tillsammans med Fredrik Heinz och Karin Nygårds beror nog på den lärarhandledning om programmering jag skrivit. Betyder det att jag är en programmeringsguru? Inte alls. Förhoppningsvis är jag en som undersöker hur eleverna och jag själv kan utvecklas vidare. För mig kan det handla om skapandet av en skolgårdslabyrint eller något annat. Jag är inte ett spår. Läroplanen är så stor. Det är mycket att vara involverad i och lärarjobbet är spännande. Jag känner tillförsikt. Vi hörs!

Med vänlig hälsning, itmamman

Share

Att använda Twitter olika – att vara olika

En gång skrev jag artikeln Fler twittrande lärare behövs. Jag menade det då. Idag skulle artikeln delvis ha sett annorlunda ut.

Att se i backspegeln och färdas framåt.
Att se i backspegeln och färdas framåt.

Låt mig förklara. Året är 2007. Jag känner ensamheten i att utforska hur digitala verktyg skulle kunna användas av elever. Jag bloggar om det, knyter kontakt med andra intresserade och hittar en arena där välmenande, frågvisa kollegor finns. Det blir något annat än samtalen i personalrummet som ofta rör kopiatorns papperstrassel. Jag anar möjligheter, får kraft och en knuff framåt när det gäller att utveckla undervisningen så att den bättre svarar mot elevernas lärandebehov. Jag blir itmamman. Det var aldrig meningen, det bara blev så.

Fortfarande, då 2007, känns det ganska ensamt och jag drömmer om en lärarkår som tar kommando över nätet, drar nytta av fördelarna och hjälper eleverna att lära sig använda digitala verktyg på ett konstruktivt sätt.

Min dröm går några år senare delvis i uppfyllelse. Lärare provar, bloggar om sina erfarenheter och visar på en delakultur full av omtänksamhet. Jag kliver tillbaka från min itmammaroll och känner inte kravet att svara på frågor, föreläsa och finnas till hands lika starkt. Det finns så många som är i framkanten, jag kan ägna mig mer åt mitt. Det är befriande. Twitter fullkomligt exploderar av lärare som kommer dit med buller och bång. De använder det ofta som en chatt, ganska olikt det sätt vi, vad ska man kalla oss, tidiga twitteranvändare har gjort. Vi som mer har kläckt ur oss något, delat en länk, samtalat ganska otvunget en stund, fått kontakt med några nya, spammat Twitter vid På spåret och tja, hängt. Som ett mingelparty där man otvunget går in och ut ur samtal och ingen krampaktigt håller kvar ens arm. Vi har haft tweetups och setts på stan. Men nu är de där, lärarna. Jag jublar.

Så händer något. Det otvungna blir tvingande. En tråd som startar med en fundering vandrar långa krångliga vägar i Twitters utkanter och spårar snart ur. Man avkrävs svar. På något man inte känner igen. Man torkar svetten ur pannan i sina försök att förklara vad man egentligen menade och säger någorlunda försynt att man inte klarar att skriva det på 140 tecken. Twitter har på vissa sätt blivit det ett personalrum kan vara på skolor där möteskulturen handlar om vem som skriker högst. Där lärande samtal är ett konstigt begrepp. Det kravfyllda.

Jag ställer mig vid sidan om. Deltar inte i 140-teckenschattar om jag kan undvika det. Ibland ser jag en tweet om att man fnyser åt sådana som mig, de där som ”inte vill ta en diskussion”. Jag ser också många tweets med omsorgsfulla tips och idéer och uppriktigt menade frågor. Twitter är stort. Det icke kravfyllda.

Jag satsar på att få igång viktiga, uppbyggliga diskussioner på min skola istället. Jag lär mer om hur man kan diskutera på den utbildning jag går. Och jag twittrar. Men utan krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Jag struntar helt enkelt i om jag följer någons mall eller inte. Och jag inser att det jag gör inte är det enda rätta för någon annan. För naturligtvis är det så att de som använder Twitter på ett visst sätt, gör det för att det ger dem något. Det är deras behov, inte någon annans.

Så jag står här vid sidan om och kliver in när jag vill. För Twitter är inte min livsnerv, så som det en gång fick bli. Tiden då jag vann en del priser var ganska ensam rent yrkesmässigt. Jag är inte ensam längre. Kanske tyder det på att jag hamnat i ett riktigt bra sammanhang där jag lever och verkar. Det är en stor befrielse.

En hälsning från mig om att stå för det du önskar göra, fortsätta förbättra innehållet i skolan för eleverna och inte bli orolig om inte andra gör precis på samma sätt som du.

Share