När Tomas Ledin gjorde mig knäsvag

Nu kommer jag till Tomas. Det måste liksom skrivas. Fast först vill jag poängtera att jag inte är kändisgalen. Ibland kan jag ta på mig kändisspanarblicken bara för att det är roligt att låtsas vara intresserad. Precis som fågelskådare bockar av gulfläckig sprättmes, tror jag att man som kändisskådare bockar av kändisar på samma sätt. Och på bokmässan vimlade det av dem.

Eftersom jag slog följe med Anne-Marie Körling en del av dagen kom jag några av dem riktigt nära. Det visade sig att hon kände en hel del som vi gick förbi och så fick jag också slänga fram handen och hälsa. Efter Marie Ledins monterföredrag, som jag såg i grodperspektiv,

letade jag upp Anne-Marie igen. Där stod hon och pratade med Tomas. Ledin. Ni vet han. The man himself. Jag slängde fram handen och sa: ”Hej! Christina.” Han skakade min hand och sa: ”Hej! Tomas.” Då kom min dumma svarskommentar: ”Jo, öh, jag vet.” Så pratade Anne-Marie och han vidare om gem och post-it-lappar från tiden då hon hade jobbat åt Stikkan och jag var alldeles vimmelkantig. Yr. jag hade helt enkelt hamnat i en mycket märklig situation. Tillslut fick jag fram dumkommentar nummer två:

”Får jag ta ett kort på dig?”

När Anne-Marie och jag vandrade vidare förundrades jag över att jag blev så till mig över att få skaka hand med honom. Kändisar är som vanligt folk. De ÄR vanligt folk. Ju. jag vet det. Men knäna var som gelé. Tomas är ändå Tomas. Ledin.

Några montrar bort hejdade Anne-Marie mig och sa:

”Nu måste du få hälsa på Leif Strandberg!”

Jag ska erkänna att jag inte hade känt igen honom om hon inte hade varit med. Men hans bok Vygotskij i praktiken är en höjdare och det var roligt att få prata med honom. När han precis hade lagt in en snus bad jag att få ta kort på honom. Och det fick jag. Varsågoda, idolbild nummer två:

Sen drog hon med mig vidare och stannade för att prata med Horace Engdal, Ebba Witt-Brattström, Dorothea Bromberg och Göran Hägg. Jag tittade mest storögt på och var fortfarande lite slak i handen efter Tomas-träffen, men kunde ändå fälla en tredje dumkommentar den dagen till självaste farbror Hägg: ”Jag läser din bok.” Han svarade: ”Jaha. Vilken av dem?” Just det. Han har ju skrivit ett antal. jag vet ju det. Egentligen. ”Jag läser din bok” – Hur dumt får det lova att vara?

Senare på kvällen träffades några av oss på Park. Tomas, min Tomas, kom också dit, men vände i dörren. Fick han syn på mig? Var det därför han vände? Det var lite ont om kändisar, måste jag erkänna, men jag fick ändå tillfälle att gnida min rygg mot Henrik Schyfferts (Maken är informerad…). Systerdottern med kompis som kommit dit för att haka på mosters spaning, upplyste mig om att han såg gammal ut. ”Vi sänker ju medelåldern en hel del här” var deras kommentar. Plötsligt fick de syn på Björn Ranelid och kompisen höll på att svimma. Vad är det med ungdomar nuförtiden? Hur kan de dåna av en gammal farbror? Hon stegade iallafall fram till honom och bad om en autograf till sin kompis (Ska vi tro på det?). Ranelid verkade ha väntat på detta för han ratade min penna och halade upp sin egen autografpenna. Så var hans kväll räddad. När systerdottern med kompis gick hem, sa kompisen tindrande: ”Det här var så värt!” Tja, olika personer ger oss olika grad av dåndimp.

Och nu skulle jag skriva om jakten på en necessär innehållandes sumovax som skulle hämtas på klubben Sticky Fingers mitt i natten. Men inlägget blir alldeles för långt och min salte man har redan skrivit om det, så vill ni, kan ni läsa hos honom.

Tack för att ni orkade läsa hela detta IT-befriade inlägg! Snart ska jag bli mig själv igen och skriva det ni egentligen har kommit hit för att läsa – tunga IT-grejer. Men tack för att ni orkar med mig när jag spårar ur lite grann!

Share

7 reaktioner på ”När Tomas Ledin gjorde mig knäsvag

  1. Jag förstår dina darriga ben. Han är ju IDOLEN från när man var liten juh! Han ser faktiskt väldigt NÖJD ut med ditt fotande!
    Du verkar också ha intervjuat Lotten mycket bra med tanke på hur roligt hon verkar ha! 😀
    By the way I love your IT-befriade inlägg.

  2. Persilja, jag saknar själv att inte skriva IT-befriat emellanåt, så jag trillar nog dit igen.
    Vet inte hur nöjd Ledinmannen var med mitt fortande, men han var artig nog att åtminstone låtsas tycka det var okej.

  3. Sonen blev jättegenerad när jag berättade att jag hade släpat med er alla till Klibbiga Fingrar för att hämta vaxet, men jag försäkrade honom att ni tog uppdraget på största allvar och var till stor hjälp i processen.

  4. Vaddå ”vilken av dem”, Häggen inser inte storheten hos sitt eget mästerverk. Då är det ju han som borde gå därifrån sparkandes sig själv…

  5. Anna Toss, ja du sa väl det va?! Och att vi bönade och bad på våra bara knän mitt i den kalla natten? Sa du att vi tyckte det var döspännande också? Gör det! Och be honom glömma mer på något annat obsyrt ställe. Sånt livar upp gamlingar som oss! Eller som mig, menar jag. 🙂

    Jonathan, nä han gör inte det va?

Kommentarer inaktiverade.