Barnen hade mottagare av sina arbeten utanför skolan och upplevde arbetet meningsfullt.
Så berättade Birgitta Allklev och Lisbeth Lindvall om projektet Listiga Räven som genomfördes i en klass i Rinkeby åren 1995-1998. Man lät barnen välja skönlitteratur och faktatexter, läroböcker användes inte alls förutom en del i matematik. Barnen fick bra allmänbildning samtidigt fick de ett rikt ordförråd. Det var till och med så att när projektklassen deltog i två stora tester i svenska och matematik tillsammans med nästan 7000 andra tredjeklassare, fick de betydligt bättre resultat än övriga klasser. I Listiga Räven-klassen fanns bara barn med invandrarbakgrund. Det ni!
Det här var före datorernas stora intåg i skolan. Det här var när det var stort att ställa ut arbeten på biblioteket. Barnen fick växa inombords när de kände att de uppgifter de gjorde i skolan kom andra till del.
Och då tänker jag så här: Vad kan vi dra för nytta av att gräva i Listiga Räven-projektet som genomfördes för så länge sedan?
Massor.
Bland annat det de mer kom fram till, nämligen att språket ska användas för kommunikation och alltid ha en mening, därför måste det användas i alla sammanhang.
Och då tänker jag, nu när vi har internet ett musklick bort, då måste vi kunna dra nytta av dess fördelar; kommunikation, att få respons från människor utanför skolan eller bibliotekets väggar, att känna att det man gör är viktigt för någon annan, att kunna dra nytta av vad andra bidrar med och bygga vidare på det.
Lärarna i projektet kom också fram till att man fick ett bra arbete i klassen när man insåg att läsning och skrivning är inte något isolerat som bara tillhör svenskämnet. Att det genomsyrar allt.
Det här har man pratat mycket om när det gäller elever som har svenska som andraspråk. Hur alla lärare måste vara involverade i att hjälpa till att utveckla språket hos eleverna. Våra elever med invandrarbakgrund hamnar i bland i skymundan i skolan. Ibland ses som de allt för mycket bara som de där som inte kan. Istället för att se till vad de faktiskt kan och utveckla det. Om man hela tiden relaterar till målspåråket svenska och inte till det interimspråk de använder sig av för att sedan kunna ta sig i mål, riskerar man att få dem att alltid se sina brister och inte växa med gott självförtroende. För självförtroende behövs när man ska ge sig i kast med nya uppgifter.
Jag tror att dessa elever kan växa med den whole language-metod som utvecklades av Mary Clay, Nya Zeeland, och som användes i Listiga Räven. Nu 15 år senare har vi ett helt annat spektra av vad man kan hitta att läsa och var man kan publicera sina arbeten. Skönlitteratur i bokform och på nätet, olika slags texter och berikande ord – de finns. De finns mitt framför näsan. Där.
Det fungerade i början av 90-talet. Det fungerar nu. Kanske kan vi som jobbar i skolan dra nytta av andras lyckade projekt och bygga vidare på det. Även om det skedde för 15 år sedan. Lyckade projekt får inte falla i glömska, de ska utmanas och byggas vidare.
Visst är det en spännande tid vi lever i?
Vill du läsa mer om Listiga Räven kan du gör det här. Där kan du också läsa om att en av grundstenarna i undervisningen är att ha höga förväntningar på barnen och en positiv attityd till lärandet. Jag tar till mig även det.
När jag läser ditt inlägg tänker jag på vårt projekt med Emil Wern http://detektivenemilochvi.se – kommunikation, respons och att bidra. Jag drar inte parallellen till att vi ska bli bäst i Sverige, men just det där att vi diskuterar tillsammans och att en bok kan skapa undervisning om så mycket mer än enbart svenska. Jag gillar tänket kring att samlas kring en bok som i en gemensam diskussion sedan kan spridas till andra ämnen i skolan.
Jaa, just så kära Öpedagog! Just så. Tänk vilka möjligheter nätet ger. Jag läste precis hur en av dina elever bad författaren svara och hur hon gjorde det. Tänk va!
Jag ska grotta ner mig i ert arbete längre fram och skriva om det för det ör så superintressant. Verkligen.
Nästa år hoppas jag du får Guldäpplet för ditt arbete.
Tyvärr har vi sedan Listiga Rävens dagar haft något som jag nästan vill kalla backlash när det gäller läs- och skrivundervisning. Avkodningsstrategierna har lyfts fram som de enda saliggörande och läs- och skrivdebatten har polariserats, trots konsensusutredning. Det där med meningsfullhetens viktiga roll har hamnat i skymundan av metoder som starkt betonar den tekniska sidan av läsningen. Alla som arbetar med barn som ska lära sig läsa och skriva vet att båda aspekterna är viktiga och att olika barn använder olika mycket av de olika strategierna men det är svårare att tala om det i dag.
Jag läste Marie Clays böcker för ca 10 år sedan och jag hittar inte någon av dem i svensk översättning fortfarande.
Det kan nog vara som du säger, Ingela. Vi behöver olika metoder. Men alltid meningsfulla. Utan motivation blir allt så svårt för en liten en.
Jag har just läst L som i läsa, M som i metod (http://www.lararforbundet.se/web/shop2.nsf/webdescription/360D1355EE7260C4C1257650003DCEB2?opendocument) och det var en lättläst liten sammanställning av olika modeller och olika forskar och lärarröster. Kontentan var nog just att det viktigaste är att läraren är kompetent nog att inse att ingen modell är saliggörande utan att utmaningen ligger i att ge eleven undervisning utifrån den modell som eleven lär sig bäst på.
Fast, som svenska som andraspråkslärare måste jag ändå säga att börja i helheten och jobba sig inåt (från orden och meningarna ner till delarna, morfemen, bokstäverna, fonemen…) är att föredra när man har elever med annat modersmål än svenska. Våra traditionella läsläror är ofta alldeles för svåra att förstå trots att de ska vara så lätta…
Tack för tipset!
Det är bra att det finns olika metoder. Viktigast bara att man låter eleverna känna att det är meningsfullt det de gör, vare sig de ljudar eller gör andra saker för att lära sig. Att man lyssnar på dem och klurar ut vad de behöver.