Toca Boca – nytänk kring appar för barn

Björn Jeffrey från Toca Boca (Tack för rättelsen, Björn!) berättade idag på Webcoast om spel för barn utvecklade för iPad och iPhone .
I AppStore finns en massa flash cards- och, faktiskt, muffinsprogram. Väldigt många. Man ville därför utveckla något som drog nytta av iPadens och iPhonens alla fördelar, vilket inte alla appar gör i dagsläget.

Jag tycker tanken är väldigt intressant. Särskilt som jag igår fick träffa en mängd pedagoger som berättade om hur iPads används i förskolor och skolor runt om i landet. Joachim Thornström har berättat om mötet utifrån Twitterflödet, så jag länkar tacksamt till det. Det var otroligt inspirerande att ta del av allt. En lärare från min kommun och jag fick också chans att berätta om vad som händer hos oss. Men trots alla goda idéer var det något som gnagde i mig: ibland fascineras vi så av tekniken att vi inte funderar på vad vi vill uppnå med det vi gör. Lek-och-lär-program ses fortfarande som ”the thing” som garanterar lärande. Jag är inte säker på att det stämmer med verkligheten. Många av dessa spel är inte utvecklade av pedagoger. De är gjorda för att ge applåder för rätt svar. Behaviorismen, brukar vi vara ganska överens om, är en förlegad pedagogik. Som pedagog kan man konservera ett tänk att rätt och fel är det enda som gäller, men jag vill vidare. Man kan också tro att de där applåderna som man får när man gör rätt i spel är det som gör spelet fängslande. Det är ju feedback och feedback är bra. Men. Jag tror vi missar något. Feedback är att veta var man befinner sig i spelet och vad man behöver göra för att gå vidare. En applåd är inte det som är motorn. Inte enligt bland annat Jane McGonigal som studerat vad människor som spelar upplever.

Det vi pratade om på den diskussionssession jag höll i här på Webcoast, var just hur vi kan dra nytta av den känsla av samhörighet gamers kan ha. Hur kan vi se att man vill vidare och kan lära nytt? Att man får prova olika strategier? Ett misslyckande är inte farligt; det gör att man får fortsätta vara i den spännande värld man har hamnat i. Man får prova att göra något på ett annorlunda sätt och man kan lära sig att se att man kan utvecklas. Det handlar inte om rätt och fel och belöningar i form av applåder. Jag vet att barn kan bli glada av dessa applåder. De kan gilla sådana spel. Men som Jesper Juul säger, det betyder inte att vi ska forma barnen efter det synsättet. Det finns annat vi kan dra nytta av utifrån vad människor kan uppleva i spel. Låt oss som pedgoger inte rycka första bästa halmstrå – det är min önskan.

Så tillbaka till Toca Boca. Björn Jeffery berättade om tanken bakom utvecklandet av spelen. Han menar att spelutvecklarna inte får fastna i att göra spel där barnet ska sitta ensam och spela. Det finns istället massor av möjligheter att låta barn samarbeta och vara kreativa. Han berättade att när de funderar ut nya appar, tittar de på hur lek går till. Leksaker skapar ofta öppna användningsområden och man tittade därför på hur populära leksaker fungerar.

Lek kan vara väldigt aktivt, man kan hoppa, springa o.s.v. Man kan också utveckla sin fanatsi. Lek kan utveckla förmågan att konstruera saker. Att skapa är också lek. Man menar även att lärande lek, så kallad styrd rätt-och-fel-svar-lek, är en sort lek. Man lär sig lekens regler och måste följa dem. Barn tycker om alla desa typer av lek – men olika mycket och i olika perioder. Därför ville man göra produkter som stimulerade allt detta. Men i App Store finns nästan enbart spel som definieras som lärande lek med rätt och fel-tänk, inte det som stimulerar fantasi och kreativitet. Och det är ett problem som man försöker göra något åt. Man har sett att både killar och tjejer gillar de spel man utvecklar och försöker att inte uppmuntra att göra dem för killar eller tjejer, utan att alla ska kunna känna att de kan använda dem.. De kan samlas med sina nallar och leka saftkalas. Det är något som förenar.

First there were blocks, then there was lego. Now there are apps.

Sundbox Summit

Vad kommer härnäst?

  • Jeffrey menar att vi får se allt mer touch screens till sådant vi inte trodde man kunde använda det till.
  • ”Ipod Touch-effekt” till fler saker. Ipod Touch var en musikspelare, men används mer till spel. Saker kommer att användas till sådant vi inte tänkte från början.

Det låter spännande.

Det jag skrivit här är, som alltid, mina egna ord och det jag menar. Men genom att skriva “Jag är med och tävlar om Bineros grymma “surfplatta” är jag med i en av Webcoast sponsorers tävling. Så därför gör jag det. Jag har aldrig någonsin stått på en surfplatta, utan bara surfat i cyberspace. Men det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta. Även jag kan utvecklas, eller som det också heter, levla. Sköna tanke.

Share

11 reaktioner på ”Toca Boca – nytänk kring appar för barn

  1. Hej! Kul att du gillade mitt föredrag! Ville bara korra en liten grej i början – det var Bonnier R&D som jag jobbade på tidigare, men nu jobbar jag alltså på Toca Boca bara. Epic win-grejen var mest ett skämt om den videon 🙂

    /Björn, Toca Boca

  2. Lek- och lärprogram fungerar som färdighetsträning för den som behöver göra något om igen, för att befästa något. Lärande i egentlig bemärkelse handlar det sällan om. Tyvärr finns det ont om färdighetstränande program som är så individualiserade som de behöver vara för att de ska fungera för det ändamålet. I värsta fall är de ”elektrifierade arbetsböcker” som Arne Tra*geton säger.

    Dessutom tycker jag att vi ska sluta kalla pedagogiska skolprogram för ”spel”. De är inte alls spel jämfört med vad barnen kallar spel. Varför inte kalla dem ”träning” och se dem som användbara komplement till andra läromedel?

  3. Hej Björn! Googlade dig i efterhand och så blev det så. Ändrar genast och lär mig samtidigt en hel del om källkritik – tackar för det. 🙂

    Ingela, du har rätt i det. Fast jag tycker en del spel är utformade som färdighetsprogram. De säljs i den förpackningen liksom.

  4. Ingela, jag menar att det som kan vara spel och lek, att hitta i en labyrint eller att döda monster ibland innehåller multiplikation och annat med hurra-rop om man lyckas, och att det är en förpackning som ska få folk att köpa. För att man tror att det fixar lärandet. Någon lärare sa att det var så bra med dessa program, för då slipper läraren kolla att eleven gjort rätt. Jag menar att vi behöver tänka om kring lärandet; var är matematikdiskussionerna i klassrummet? De finns på vissa håll, men färdighetsträningen riskerar att ta över. Elever behöver öva, men alla behöver inte öva på allt. Kan man multiplikationstabellen behöver man gå vidare, inte spela/ öva på samma saker om och om igen. Det blir som en mattebok fast i annan förpackning. Elektrifierat, som du säger.
    Samma sak ser jag med appar till ipads och samma röster hör jag från lärare: Det är så bra att barnen får applåder från övningen och vet att de har lyckats. Det gör att jag blir rädd för att fokus om lärande flyttas till tekniken och inte till samtal om vad man egentligen kan lära.
    Någonting sådant funderar jag.

  5. Bra att man kan få tänka högt tillsammans så här. Man blir själv en aning klarare över vad man menar när man får lyssna på andra och förklara hur man tänker. Tack!

  6. Hej!
    Har precis hittat till din blogg och tycker den är så intressant att jag lagt upp den bland mina länkar som jag avser att följa regelbundet. Din röst är viktig i debatten.

  7. Intressant diskussion!

    Jag tror också att det finns ett stort behov av ”lego-appar”, d.v.s. appar/spel som går ut på att man får använda sin fantasi och bygga lite vad man vill. Feed-backen behöver ju inte alltid vara att man får en applåd, utan kan lika gärna vara att man blir att glad av att se sin idé realiseras (precis som för vuxna!).

    /Wille

Kommentarer inaktiverade.