Min elev är filmproducent.

Eller, han är ju inte min elev längre. Men han var det för jättedölängesen. Så därför kommer han alltid att vara min elev för mig. För ett tag sedan hittade jag honom på Twitter – en märklig känsla. Han som inte var mer än 10 år, hur..? Aha, de växer. De har ett liv efter att vi har sagt hejdå. Det visste jag ju. Egentligen.

Nu tog jag kontakt och frågade om mina nuvarande elever kunde få ställa några frågor inför ett filmarbete som de skulle göra. Filmproducenten var vänlig och svarade ja. Så nästa vecka ska det ske. Gott! Bra för arbetet!

Jag tänker en del på det där. Vi kommer med sannolikhet att arbeta tillsammans med flera av våra elever även när de har gett sig vidare ut i livet. Det blir så när skolan får vara en del av samhället. Och jag tänker att det vore bra att tänka på det redan nu när vi umgås i klassrummet. Dessa elever, de är mina medarbetare. Jag kommer på sätt och vis att få stå till svars för hur jag bemötte dem, när vi senare ses. Vad gjorde jag av min ledarroll i klassrummet? Ledde jag eleverna med respekt och med en syn på dem som medarbetare och medmänniskor, eller ledde jag dem med en annan syn?

Det där är min fundering just nu. Den tål att arbetas med.