I veckan var det dags, Skådespelaren skulle prata på Skype med klassen. Det hade varit bestämt sedan länge, men eftersom Skådespelaren har många järn i elden hade det varit svårt att få till ett möte som passade.

Vi bänkade oss, slog på projektorn, loggade in på Skype, delade ut lapparna med frågorna som var bestämda sedan tidigare och så.. ringde hon. Lite för tidigt. Jag hann inte få igång filmkameran med en gång (Jo, vi hade fått lov att filma och lägga ut materialet på vår webbplats) och snubblade runt lite grann medan vi sa hej.

Det blev ett roligt möte. Ett sånt där möte där en människa ägnar sig helt och fullt åt andra. Ni kan se det här. Efteråt gick barnen runt och sjöng signaturmelodin till barnprogrammet där Skådespelaren har huvudrollen, högt och ljudligt i korridorerna. De pratade om hur roligt det hade varit att få träffa henne och hur roligt det var att själva vara skådespelare! För det är de i sin kommande film. ”Vi är filmstjärnor!” berättade de för Skådespelaren. Och hon pratade om vikten av att ha ett bra och genomtänkt manus innan man börjar att filma. ”Det har vi!” ropade barnen.

Möten är viktiga. Under året har min klass på olika sätt fått träffa författare, illustratörer, en filmproducent och nu en skådespelare. De har fått se människorna bakom olika verk som de har kommit i kontakt med. De har fått klura på frågor och lägga pannan i djupa veck. Och de har använt det som de har fått reda på till att själva skapa. Det har blivit böcker med tydlig handling och viktiga illustrationer. Filmen som de arbetar med nu blir kort och koncis – filmproducenten sa att det var viktigt. Folk orkar inte se hur långa filmer som helst. Genom allt eleverna gör finns en röd tråd. Handlingen ska stegras, det ska hända något som gör att det var värt att börja läsa boken eller titta på filmen och det hela ska avslutas på ett genomtänkt sätt. Barnen ger varandra respons och talar om vad det var som gjorde att just det här arbetet blev bra. Och de ställer frågor. De vill vidare.

Allt det här går att göra när man går i ettan. Vi kan börja i det viktiga och spännande. Vi behöver inte vänta med att prata om röd tråd i berättelser tills efter att bokstavsarbetet är avklarat. Om vi gör det under hela arbetet kommer barnen att förstå vad man ska ha bokstäverna till. Det är viktigt. (En text är inte bra bara för att den är: ”Åh, så lång!”) Vi analyserar och förbättrar. Vi är kompetenta människor som kan utveckla vår kompetens. Gott!

Jag skriver inte mer ingående än så här om vårt arbete i klassen. Vill ni se vad eleverna gör kan ni istället hälsa på hos dem på webben. Men jag är så stolt och glad över dem och en sak vet jag – att vara lärare, det är ett av de mest spännande yrken som finns. Vilka möten vi får vara med om, både i klassrummet och utanför!

(Jag kallar skådespelaren för Skådespelaren. Kanske av samma anledning som jag kallar orten där jag bor för Hålan. Det är onödigt att i tid och otid strö googlingsbara ord omkring sig till höger och vänster tycker jag. Skådespelaren har sitt namn på barnens webbplats och det kanske räcker för henne. Jag är inte ute efter att slå mynt av hennes kändisskap och dra hit sökningar på hennes namn. Därför gör jag så, om någon undrar.)