John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

• Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
• Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
• Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
• När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
• Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade.  Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
• Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.