Kategoriarkiv: Funderingar

Så arbetar vi med källkritik på lågstadiet

november 24, 2014Film, Funderingar, Opinion, Publicera, Resurseritmamman

Vi arbetar med källkritik i min trea. Läroplanen är ju tydlig med att det måste ingå redan på lågstadiet. Bra, eftersom barn redan tidigt kommer i kontakt med en mängd olika källor.

Så hur gör vi? Jag vill dela med mig av vårt arbetsätt, ifall någon vill hämta inspiration. Jag vet att man som lärare kan känna sig osäker på hur man kan arbeta källkritiskt med eleverna.

Källkritik i praktiken
Under hösten har vi varit en redaktion som har arbetat med att intervjua, genomföra undersökningar och göra reklam. Vi har arbetat med att själva vara källor. Vi har funderat på det där med killar och tjejer i media – hur de presenteras och kommer till tals. Vi har granskat källor och kommit på oss själva med att vara kritiska till i stort sett allt. Bra! Att vara kritisk på ett bra sätt är inget negativt. Det hela mynnade ut i en tidning som vi laddade upp på Calameo, för att få den blädderbar och kunna lägga ut den på vår blogg. Här kan ni se hur det blev.

Vi gjorde även ett klassiskt nyhetsprogram, med allt från nyheter om brand på skolan, till reportage om när Uno Svenningsson plötsligt klev in genom klassrumsdörren, till sportreportage, bokprat och väder.

Några elever hade tidigare vid lunchen pratat med sportkommentatorsröster och vi nappade på det. I en match mellan sy- och-träslöjdslaget fick de utlopp för sin berättarteknik. Men först hade vi intervjuat en sportjournalist om vad man kan behöva tänka på. Och en webbredaktör. Och så en studioman. Det är så vi jobbar. Med viktiga, för eleverna angelägna grejer. Vi filmade mot den gröna väggen, vår green screen, som vi har i ett rum på skolan. Perfekt när man vill lägga in väderkartor och andra bakgrunder i en produktion. Här kan ni se den färdiga filmen. Visa den gärna för era elever och låt dem kanske inspireras till att göra något liknande.

Var det här bara en kul grej? Nej, det var hårt arbete. Det var viktigt. Vi tog tekniken till hjälp där den behövdes, inte tvärtom. Vi började inte i den, men hade med den på vägen. Bloggen är vår yta för att lägga ut material. Det är vårt ställe där vi övar att bli trovärdiga källor. Det är så vi rullar.

Vi har arbetat en hel del utifrån en lärarhandleding som jag har gjort för årskurs 3-6. Jag gjorde den eftersom det fanns så lite material som vänder sig till dem som arbetar med yngre åldrar. UR:s Är det sant-filmer är helt fantastiska att lära utifrån. Vi har kunnat ta med oss det vi lärt när vi sedan tittar på Lilla Aktuellt och se om de verkligen låter olika sidor i en fråga komma till tals o.s.v.

Vi har undersökt hur sökmotorer fungerar och ooohat och aaahat över hur många sökresultat man kan få upp, hur olika det ser ut i olika sökmotorer (Google är ju inte den enda) och resonerat om vad som händer med resultaten som hamnar långt ner i söklistan på en helt annan sida än den man först ser. Vilka resultat hamnar överst och varför? Det är intressant att tänka på det ur ett demokratiskt perspektiv. Vi har blivit än mer nyfikna på hur internet fungerar och läst om det på .SE:s sajt. Barn vet mycket men absolut inte allt bara för att det händelsevis råkar handla om det som har med internet att göra.

Redan i årskurs ett kollade vi upp hur det där med böcker och film fungerar. Vem har skrivit? Hur gör man en bok? Illustratör, vad är det? Hur jobbar en producent? Och när vi närmade oss läsning och skrivning genom att vara nyfikna på det här viset, kom vi i kontakt med olika källor. Det blev naturligt i allt vi gjorde. ”Upphovsman” var ett ord som fanns i vår vardag. I och med det kunde jag hjälpa mina elever att ställa frågor om det var okej att använda material utgivna av andra, att se andra som källor och att se oss själva som källor. Vi skapade material, mycket medvetna om att man måste ställa sig olika viktiga frågor. Ett frö av källkritik var sått. I slutet av året vann vi Webbstjärnan i kategorin åk. 1-5 för vårt arbete, som vi delade med oss av på vår webbplats. Det var stort!

Vilka delar i läroplanen har vi arbetat med när det gäller ovanstående moment? Bland annat:

Lgr11, Svenska, Syfte:
Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt tal- och skriftspråk så att de får tilltro till sin språkförmåga och kan uttrycka sig i olika sammanhang och för skilda syften. Det innebär att eleverna genom undervisningen ska ges möjlighet att utveckla språket för att tänka, kommunicera och lära.

Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna åsikter och tankar i olika slags texter och genom skilda medier.

Eleverna ska även stimuleras till att uttrycka sig genom olika estetiska uttrycksformer. Vidare ska undervisningen bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker och kritiskt värderar information från olika källor.

Lgr11, Svenska, Centralt innehåll åk. 1-3:

Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
Texter som kombinerar ord och bild, till exempel film, interaktiva spel och webbtexter.
Källkritik, hur texters avsändare påverkar innehållet.
Hur ord och yttranden uppfattas av omgivningen beroende på tonfall och ords nyanser.

Viktiga grejer alltså. Tack för din tid – hoppas du fick någon idé att spinna vidare på!

Föräldrar, lärare och det där med att kommunicera

augusti 23, 2014Funderingar, I media, Opinionitmamman

Jag ska ge mig själv ett löfte (Om du läser längre ner, kommer du förstå varför).

Here we go. Jag lovar :

att se föräldrar som en tillgång, inte ett nödvändigt ont.
att vara tydlig redan från början med på vilket sätt föräldrarna och jag kan ha kontakt.
att berätta om vilka arbetsområden vi kommer ha, men också hur och varför vi kommer att arbeta så som vi gör. Så föräldrar kan stötta hemma efter bästa förmåga – de är ju en tillgång.
att om jag träffar en förälder i affären och denna ser det som ett utvecklingssamtal, så kan jag säga att jag har tystnadsplikt och inte kan prata om hur det går för eleverna där det finns andra som kan höra. Jag kan helt enkelt bli tydligare.
att tänka på mina elever som någons barn. Det finns antagligen en vuxen som just nu tänker på det där magknipet barnet hade när den gick till skolan, någon som undrar och kanske oroar sig. Jag kan ta två djupa andetag om denna förälder hör av sig och andas oro. Jag kan ha ett mentaliserat förhållningssätt. Det är något himla bra och avhjälper många tråkiga krockar, jag lovar. Läs gärna mer om det här. Artikeln går snabbt att läsa och handlar om hur vi som lärare kan anta ett professionellt förhållningssätt till både elever och föräldrar. Jag övar på det. Jag gör fel ibland, men det är ingen fara, för jag kan rätta till saker och ting. Det innebär att jag slipper en massa frustration, att jag inte tar på mig en offerroll, utan vet att jag har ett fantastiskt viktigt jobb.

Tydlig kommunikation mellan lärare och elever hittat i Anne-Marie Körlings klassrum.

Det delas just nu en artikel på facebook, ofta med tillägget ”Så sant!”. Det handlar om att föräldrar ska lita på sina barns lärare och inte lägga sig i allt och inget. Artikeln inleds med:

Föräldrar, förvänta er inte att vi ska uppfostra era barn. Mejla inte hela tiden. Ifrågasätt inte allt vi gör. Lita på oss. Vi vet vad vi gör.

Vi vet vad vi gör. Förvisso. Oftast. Ingen människa är dock ofelbar.

Jag är lärare. Jag har själv barn. Jag har sett både det ena och det andra under mina dryga 20 år inom skolan. Och jag vill aldrig, aldrig få föräldrar att känna att de inte får ställa en fråga eller ta kontakt. Om det blir överdriven kontakt från någon kring saker vi inte behöver ha kontakt om – då har jag antagligen inte varit tydlig med vilka vägar för kommunikation vi kan ha. Jag har gjort sådana tabbar som lärare. Jag har lärt mig att bli tydligare. Lgr11, kapitel 1:

Skolan ska klargöra för elever och föräldrar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Att den enskilda skolan är tydlig i fråga om mål, innehåll och arbetsformer är en förutsättning för elevers och vårdnadshavares rätt till inflytande och påverkan.

Det som står ovan ska vi göra. Det ingår i våra arbetsuppgifter. Men det görs inte alltid. Det finns lärare som skickar ut veckobrev vecka efter vecka där det står att man jobbar vidare med svenska och matte, glöm inte idrott på tisdag och matsäck på torsdag. Ingenting om varför man arbetar med det man gör eller hur föräldrar kan stötta inför kommande arbetsområden. Ingenstans går det att läsa sig till, hur man än letar. Och då ska man som lärare få frågor om det. Det finns hela ämnen som ibland glöms bort i skolan. Ingen fysik, kemi eller teknik på lågstadiet trots att läroplanen är tydlig med vilket innehåll som ska finnas inom dessa ämnen. Överlag är det säkert inte så, men det händer. Då måste en förälder få ställa frågan, utan att mötas av en suck, eller som i artikeln, en anda av att det en lärare gör inte ska ifrågasättas:

Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?

Det finns en hel del i artikeln som jag håller med om. Föräldrar bör prata positivt om skolan hemma, stötta sitt barn och uppfostra efter bästa förmåga. Absolut. De kan fråga varandra om saker de glömt. Det går. Om det förväntas bli ett problem tar vi upp det.

Tack för att du läst. Du behöver inte dela med ett ”Så sant”. Vi kan få tycka olika. Det blir antagligen ingen viral spridning som kvällstidningarna nappar på, men det gör inget. Jag fortsätter högakta lärares arbete när det är gott och utvecklande och jag kommer fortsätta värna elevernas rätt till den bästa av utbildningar. Jag kommer däremot aldrig uppmana föräldrar att stå med mössan i hand och vackert se på, skrapa med foten och inte våga skicka ett mejl med en fråga om vad som händer, ifall tystnaden från mig är total. Ifall något verkar vara galet och ingen förklaring har kommit. Men det får stå för mig. Nu önskar jag dig ett gott läsår!

Som grädde på moset kom Aftonbladet nyss med krönika om föräldrar som ostyrig, förfärlig mobb. Den kan säkert konkurrera med Expressens alla klick inom genren inom en snar framtid. Grattis Aftonbladet!

Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham

juni 30, 2014Funderingar, Opinionitmamman

Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham kan vara en av de bästa böcker jag läst i pedagogisk väg. Aha, är den full av IT? Inte alls. Och ändå öppnar den för mig att tänka in var digital teknik kan fungera i min undervisning.

Framförallt fokuserar Nottingham på hur man bemöter elever och ger dem tillfälle att utveckla sin vilja att lära. Han bygger mycket av sina pedagogiska idéer på Carol S Dwecks forskning om vad utvecklande tankesätt och statiskt tankesätt kan göra för att antingen utveckla eller hämma vårt lärande. Jag beskriver samma tankesätt med begreppen steg-för-steg-inställning (att utvecklas åt olika håll en bit i taget) och talanginställning (att tro sig vara en färdig talang som inte kan utvecklas mycket mer) i min bok Digitala verktyg och sociala medier, men jag tycker kanske ännu bättre om sättet Nottingham beskriver dem på. För det är viktiga begrepp.

Nottingham visar på vilka utmanande frågor vi kan ställa till våra elever och hur vi kan locka fram utmanande frågor av dem. Helt enkelt hur vi kan få undervisningen att gå på djupet. Han talar om ”den lärande gropen”, ett uttryck som myntades på 1990-talet av Jim Butler och John Edwards. Vad det handlar om är att lärande ibland är svårt och ska få tillåtas vara det. Vi kan inte tro att vi ska halka runt på ett bananskal och fånga kunskap i bara farten. Reflektion kräver sin grop. Men då måste vi också prata med eleverna om hur det är att lära och att hamna i den där gropen.

Jag brukar ofta prata med mina elever om hur jag lär. De ska få bli bekanta med att livet är en enda lång utmanande läranderesa. Ibland lär de mig något och då vill jag våga utbrista i ett: ”Wow, det hade jag inte en aning om! Nu lärde jag mig det.” Det är inte att förlora sin auktoritet (den har jag i min ledarroll) – det är att visa på lärande.

Nottingham har utarbetat en bra och viktig modell för att kunna samtala om lärande och ha som hjälp när elever och lärare utvärderar hur lärandet går till. Han gör det i FFK-modellen, där förkortningen står för förhållningssätt, färdighet, kunskap. Under läsandets gång har jag tänkt mycket på hur jag ska kunna använda modellen med mina lågstadieelever. Jag tycker begreppet färdighet är svårt. Även förhållningssätt. Visst kan jag förklara innebörden, men det är inte ord som direkt ligger nära dem. Jag har istället gjort en annan modell, VIA, som jag kan ta mig an bättre och därför kanske har större möjlighet att använda aktivt med mina elever. Orden (Ja, de hamnar inte ens i en och samma ordklass, jag vet) står för veta (fakta och begrepp vi känner till), inställning (vår vilja att ta oss an utmaningar, att lära av misstag och att hamna i den lärande gropen. Vi kan alltid skruva på kugghjulet i vår inställning.) och använda (att kunna använda det vi lärt i olika sammanhang, att diskutera med andra, att dela med oss och att lära om och lära nytt efter att vi har fått nya infallsvinklar.)
Kanske passar FFK-modelen dig och dina elever bättre. Annars får du gärna använda den här modellen. Det är ett första tankeutkast och jag tänkte utveckla det hela tillsammans med mina elever så att vi får till något bra.

Utmanande undervisning i klassrummet är en bok fullspäckad av tips på hur man konkret kan få till en utmanande undervisning och jag kan varmt rekommendera den. Mitt förra boktips gällde Nottinghams Uppmuntra lärande, vilken jag skulle vilja säga är en lightvariant av boken Utmanande undervisning. Uppmuntra lärande kan med fördel läsas av föräldrar och naturligtvis pedagoger, medan den här boken är tänkt för pedagoger i första hand.

Jag välkomnar Nottinghams elevsyn, en syn som jag ibland tycker försvinner när vi jagar de bästa IT-tipsen och när vi vill säga de klokaste sakerna. Den dag jag blev en IT-mamma var det för att möta eleverna med respekt för deras person. IT är en viktig del för att kunna delta som en demokratisk medborgare. För många är användandet av IT ett sätt att må bra och få kontakt med andra. Men IT är aldrig särskilt viktig som den häftiga prylen eller appen den är i sig. Det tycker jag glöms bort mer och mer. Även om vi säger att det inte är så. En rökeffekt i en film kan vara viktig på djupet, absolut, men den kan också vara så ytligt att det blir skrämmande pinsamt hur ytlig vår pedagogiska förankring och elevsyn är.

Alltså, Nottinghams bok är inte full av IT, och ändå är den full av både det och allt annat i och med att det pedagogiska tänkandet sätter fart. Ett innehåll att samlas kring och att diskutera. För att det i slutänden ska gagna eleverna.

VIA_ChristinaLofving_CC_BY_NC_SA

Tips på sommarläsning

juni 23, 2014Funderingaritmamman

Min sommarläsning är, förutom boken Sköldpaddans långsamma vals, Uppmuntra lärande – så hjälper du barn att lyckas i skolan av James Nottingham.

Några kollegor och jag hörde Nottingham föreläsa i Varberg förra året och jag blev alldeles lycklig av att höra någon prata konkret om hur man kan hjälpa elever att utveckla lärande. Om hur man kan hjälpa alla elever att utveckla detta oavsett var de befinner sig – om de redan kan mycket om ett ämne eller om de kan lite.
Nottingham har samarbetat en del med Carol S Dweck, vars forskning jag kom i kontakt med när jag gjorde research inför skrivandet av min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Och precis som Dweck, framhåller Nottingham vikten av att få elever att våga släppa greppet om att tro sig vara färdiga talanger som inte kan utvecklas mer. Han beskriver hur man kan tala om lärande med sina elever för att antingen få dem att sluta sig och inte våga visa att de inte kan (Jo, vi kan få fram det hos dem..), men han visar också på ett annat sätt: Hur vi kan ta upp frågeställningar som utmanar, hur vi kan berömma på ett sätt som inte hämmar – helt enkelt hur vi kan lära elever att lära.

Jag använder mycket av det Dweck har kommit fram till i sin forskning i min egen undervisning. Nu ska jag även inlemma vissa av bitarna ur Nottinghams bok. Främst ska jag göra upp med mitt sätt att skicka runt en gnistrande sten när vi sitter i en ring och varje barn ska få säga något. Vissa säger alltid pass, precis som man får göra, och vissa pratar glatt. Nottingham problematiserar just detta sätt, eftersom det inte tar hänsyn till att de med så kallade introverta eller extroverta drag fungerar på olika sätt. Vissa behöver lyssna in andra innan de kan säga något själva, vissa behöver mer betänketid och vissa vill kasta ur sig vad de tänker med en gång. Jag är heller ingen stor anhängare av att alla ska hålla upp olika kort för att visa sin åsikt, eftersom det ofta leder till att en del elever blir osäkra och sneglar på vad andra håller upp för kort, innan de själva väljer samma som någon annan. Det finns knep för att lyckas få med alla, vilket Nottingham ger exempel på och det kommer jag att prova i höst.

Det jag tycker är en aning problematiskt i boken Uppmuntra lärande – så hjälper du ditt barn att lyckas i skolan är det sätt som även Nottingham talar om de barn som är duktiga på vissa saker i skolan i kapitlet Kalla dem inte begåvade. Jag säger vissa saker, eftersom man sällan är duktig på exakt allt och inte heller kan avkrävas det. På senare tid har bland annat psykolog Anita Kullander uppmärksammat särbegåvning som begrepp. Särbegåvning innebär att man kan var begåvad inom ett område och att man kanske tänker djupare och mer komplext än andra kring detta. Dessa barn har ofta bemötts med en fnysning av vuxenvärlden och man kanske har raljerat om att ”de är ju lite nördiga”. Barn känner av det. Och många av dessa barn mår dåligt just på grund av det. Jag skulle önska att Nottingham hade tryckt mer på att en begåvning, oavsett hur den har utvecklats, är en tillgång och att även denna begåvning kan utvecklas om den får näring och uppmuntran. Dessa barn har ofta lärt sig att inte delta aktivt på de lektioner, vars innehåll de redan kan, och blir därmed ofta bemötta som om de vore en belastning. En del är rädda för att säga fel och svarar inte alltid på frågor, eftersom de aldrig har lärt sig att man är tillåten att tänka kreativt. Rätt eller fel svar är istället det som står i centrum. En ond cirkel startas. Men dessa elever bör inte skuldbeläggas. Det är vårt ansvar att hjälpa dem vidare; att se vad de kan, att fascineras över spännande kunskap tillsammans med dem och att utveckla kunskapen vidare. Vi kan tala om begåvning på ett sätt som inte gör det till ett statiskt tillstånd utan till något som kan utvecklas. Vi kan få elever att inte behöva gömma undan det de kan. Jag tror att Nottingham håller med om det – jag hade bara önskat att han hade rett ut begreppen lite mer i sin bok.

Många tankar sätts igång efter att jag har läst den här boken. Nu ska jag gå vidare med Nottinghams Utmanande undervisning i klassrummet. (Om det bara kunde börja regna..)

Den som vill höra mer om Carol S Dwecks forskning kan göra det när hon kommer till Sverige i början av september i år. Annars rekommenderar jag hennes bok Mindset.
Den som vill lära mer om särbegåvning kan göra det i facebookgruppen Filurum Sverige – om särskild begåvning (särbegåvning).

Hur ska vi göra med kompetensutvecklingen på vår skola?

mars 16, 2014Funderingar, Resurserkompetensutveckling, medieekologiitmamman

Nu har rapporterna kommit. Digitaliseringskommissionens delbetänkande är tydlig: Man vill bland annat se skärpta digitala kunskapskrav i läroplanerna och ett digitalt kunskapslyft för lärare och rektorer.

Så vilka ska kunskapslyfta rektorerna och lärarna? Finns kompetensen vid universiteten? Hur ska vi göra för att alla ska få tillgång till kunskapslyftet? Att skicka iväg några på kurs har ju inte visat sig vara särskilt effektivt. Kollegialt lärande är bättre.

– Vi hyr in en som kommer och pratar med hela skolan.

Och som sen åker hem.

Jag har varit en sån där inhyrd person. Inte för att det ger mycket pengar, utan för att det har känts viktigt. Men nuförtiden tackar jag nej till sådana förfrågningar. De kommer då och då, ibland som en panikartad fråga: Snälla, kan du komma? Men jag tror inte på idén att dra en föreläsning på en skola, låta deltagarna prata i grupper och sedan vinka hejdå. Kanske komma tillbaka vid något tillfälle och sedan dra därifrån igen. Kollegialt lärande kan ibland ta slut när den inhyrda personen åker hem. Det behövs så mycket mer om det ska ge någon effekt. En sådan sak är en tydlig vision för skolan och den måste finnas i rektors upplägg för verksamheten och den måste anammas också av lärarna. Den kan man inte säga nej till. Visionen ska genomföras.

Men det är inte lätt. Berner Lindström, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet säger i SvD 12 mars 2014:

”Det finns ett utanförskap bland lärarna som är djupt oroande. Det går inte bara att skeppa ut datorerna. Och definitivt inte att skicka iväg folk på kurs. Det handlar om att skapa en miljö för skolutveckling. Ledningen måste vara drivande, men också få lärarna med sig.

Att använda it i undervisningen är lärarnas skyldighet, det är inte ok att inte vilja, anser Berner Lindström.”

Nej, det är inte okej att inte vilja. Sandra Wissting har skrivit mycket bra och en aning provocerande om det här. Läs gärna hennes inlägg.

Tillbaka till frågan om hur vi ska göra. Jag håller på att tillsammans med rektor driva utveckling på min egen skola, men jag dyker inte gärna upp på andras. Av tidsbrist och av den anledning jag nämnde ovan. Man måste rekrytera eget folk. Man behöver arbeta med utvecklingsfrågor som handlar om så mycket mer än om hur en Powerpoint kan användas. Man måste göra upp med sin syn på elevers intresse för teknik, fotboll och annat och vad det eventuellt kan tillföra lärande av idag. Man måste ta avstamp i läroplanen, i forskning och i den egna praktiken. Det är något man behöver göra tillsammans med sina kollegor. Men framför allt: man måste se till att kliva in och delta i den medieekologi vi lever i idag, inte stå vid sidan om och betrakta. Som Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet säger: Vi behöver vara litterata i denna medieekologi. Vi måste ta det ansvaret – eleverna har rätt att få adekvat utbildning. Och det går inte att lära sig på en endagskurs hur denna medieekologi fungerar. Vi måste leva den.

Det där livet - den där ekologin. — Det där livet – den där ekologin.

Jag har skrivit en hel bok om det här. Om svårigheterna, om frågorna, men framför allt om möjligheterna. Jag har gjort den resan och i mitt lärarjobb fortsätter jag ständigt att leva resan. Boken heter Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och används av en hel del skolor, i några kommuner och i lärarutbildningen på vissa håll i landet. Den finns att låna gratis på bibliotek och vill man stryka under finns den att köpa. Om du vill kan du göra en Powerpoint med det viktigaste från boken och hålla en dragning på din egen skola. Som en start. Ni kan använda den i studiecirkel i arbetslagen – den är upplagd att användas så, med viktiga frågeställningar i slutet av varje kapitel. Det blir inte så dyrt, särskilt inte om ni tar biblioteket till hjälp. Men ni gör förstås som ni vill.

Hur skolan gör är en fråga för rektor. Visionen får inte hamna i en pärm, den måste ständigt vara i fokus, revideras och utvecklas. Hur ni bestämmer er för att gå tillväga är er sak, men fundera igenom er plan ordentligt. Det kan ingen annan göra åt er. Ni är ert sammanhang.

Och viktigast av allt: När visionen/ planen är klar: lev den.

Ståhejet kring barns fritidsaktiviteter

mars 1, 2014Funderingar, I media, Opinionitmamman

Nu ska vi tycka igen. Tycka till om ifall dataspelande är bra eller dåligt. Svart eller vitt. Tobias Tobé vädjar till föräldrarna att de ska begränsa sina barns speltid till förmån för läxläsning.

Jag blir en aning trött.

Av flera anledningar. En av dem är att livet inte är särskilt svart eller vitt. Forskarna Daniel Kardefelt Winther, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels och Håkan Hydén tar upp det i en debattartikel i DN i dag. Dataspelande är inte en och samma sak för alla. Det finns nyanser där med. I artikeln säger de bland annat:

Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avståndstagande från hur unga lever och umgås.

Debattörerna får naturligtvis genast ris och ros av andra på sociala medier, av kreti och pleti likväl som någon forskare som misstycker. Det är som sig bör. Man forskar inom ibland väldigt små områden, vänder och vrider, bemöter och kritiserar – det är det som forskning är till för. Forskning är inte svart eller vit den heller. Precis som livet är svårgreppbart har forskningen inte alla svar. Den spretar. Problemet blir när människor som läser forskares olika utspel tolkar dem utifrån en svartvit syn på livet. ”Jaha, han säger så – alltså är det så. Han är ju en erkänd forskare.” Eller som när en spelforskare varnade mig för att någonsin ge mig in på området spel om jag ville forska vid ett visst lärosäte: ”Du kommer bli krossad. Där finns en forskare där som inte tål att någon hittar något annat än just det hen är ute efter att hitta.” Det är synd.

Jag tycker att debattartikeln idag lyfter fram att det finns nyanser. Allt är inte bra, för mycket av något kan ge positiva saker men också negativa. Jag tänker också att för mycket träning kan vara direkt hälsofarligt, det visar bland annat reportaget om min facebookvän Thereses son. Han sitter just nu i rullstol och hoppas kunna gå igen. Men inte skulle jag säga att all träning är farlig för det. De av mina elever genom åren som inte har gjort sina läxor har ofta hoppat över dem på grund av att de har haft träning. Vi kanske ska prata lite svart-vitt om det? Ett politiskt utspel? Nej, jag tror inte det.

Vad jag däremot tror är att vi behöver möta våra unga som de människor de är. I den värld av olika färger vi lever och verkar i. De behöver inte en klubba i huvudet vare sig de tränar mycket, spelar mycket eller gör något annat vi kan ha svårt att relatera till. De behöver vår hjälp att mötas mitt i det ibland ganska svårnavigerade livet.