Kategoriarkiv: Opinion

Hur ska vi göra med kompetensutvecklingen på vår skola?

mars 16, 2014Funderingar, Resurserkompetensutveckling, medieekologiitmamman

Nu har rapporterna kommit. Digitaliseringskommissionens delbetänkande är tydlig: Man vill bland annat se skärpta digitala kunskapskrav i läroplanerna och ett digitalt kunskapslyft för lärare och rektorer.

Så vilka ska kunskapslyfta rektorerna och lärarna? Finns kompetensen vid universiteten? Hur ska vi göra för att alla ska få tillgång till kunskapslyftet? Att skicka iväg några på kurs har ju inte visat sig vara särskilt effektivt. Kollegialt lärande är bättre.

– Vi hyr in en som kommer och pratar med hela skolan.

Och som sen åker hem.

Jag har varit en sån där inhyrd person. Inte för att det ger mycket pengar, utan för att det har känts viktigt. Men nuförtiden tackar jag nej till sådana förfrågningar. De kommer då och då, ibland som en panikartad fråga: Snälla, kan du komma? Men jag tror inte på idén att dra en föreläsning på en skola, låta deltagarna prata i grupper och sedan vinka hejdå. Kanske komma tillbaka vid något tillfälle och sedan dra därifrån igen. Kollegialt lärande kan ibland ta slut när den inhyrda personen åker hem. Det behövs så mycket mer om det ska ge någon effekt. En sådan sak är en tydlig vision för skolan och den måste finnas i rektors upplägg för verksamheten och den måste anammas också av lärarna. Den kan man inte säga nej till. Visionen ska genomföras.

Men det är inte lätt. Berner Lindström, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet säger i SvD 12 mars 2014:

”Det finns ett utanförskap bland lärarna som är djupt oroande. Det går inte bara att skeppa ut datorerna. Och definitivt inte att skicka iväg folk på kurs. Det handlar om att skapa en miljö för skolutveckling. Ledningen måste vara drivande, men också få lärarna med sig.

Att använda it i undervisningen är lärarnas skyldighet, det är inte ok att inte vilja, anser Berner Lindström.”

Nej, det är inte okej att inte vilja. Sandra Wissting har skrivit mycket bra och en aning provocerande om det här. Läs gärna hennes inlägg.

Tillbaka till frågan om hur vi ska göra. Jag håller på att tillsammans med rektor driva utveckling på min egen skola, men jag dyker inte gärna upp på andras. Av tidsbrist och av den anledning jag nämnde ovan. Man måste rekrytera eget folk. Man behöver arbeta med utvecklingsfrågor som handlar om så mycket mer än om hur en Powerpoint kan användas. Man måste göra upp med sin syn på elevers intresse för teknik, fotboll och annat och vad det eventuellt kan tillföra lärande av idag. Man måste ta avstamp i läroplanen, i forskning och i den egna praktiken. Det är något man behöver göra tillsammans med sina kollegor. Men framför allt: man måste se till att kliva in och delta i den medieekologi vi lever i idag, inte stå vid sidan om och betrakta. Som Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet säger: Vi behöver vara litterata i denna medieekologi. Vi måste ta det ansvaret – eleverna har rätt att få adekvat utbildning. Och det går inte att lära sig på en endagskurs hur denna medieekologi fungerar. Vi måste leva den.

Det där livet - den där ekologin. — Det där livet – den där ekologin.

Jag har skrivit en hel bok om det här. Om svårigheterna, om frågorna, men framför allt om möjligheterna. Jag har gjort den resan och i mitt lärarjobb fortsätter jag ständigt att leva resan. Boken heter Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och används av en hel del skolor, i några kommuner och i lärarutbildningen på vissa håll i landet. Den finns att låna gratis på bibliotek och vill man stryka under finns den att köpa. Om du vill kan du göra en Powerpoint med det viktigaste från boken och hålla en dragning på din egen skola. Som en start. Ni kan använda den i studiecirkel i arbetslagen – den är upplagd att användas så, med viktiga frågeställningar i slutet av varje kapitel. Det blir inte så dyrt, särskilt inte om ni tar biblioteket till hjälp. Men ni gör förstås som ni vill.

Hur skolan gör är en fråga för rektor. Visionen får inte hamna i en pärm, den måste ständigt vara i fokus, revideras och utvecklas. Hur ni bestämmer er för att gå tillväga är er sak, men fundera igenom er plan ordentligt. Det kan ingen annan göra åt er. Ni är ert sammanhang.

Och viktigast av allt: När visionen/ planen är klar: lev den.

Ståhejet kring barns fritidsaktiviteter

mars 1, 2014Funderingar, I media, Opinionitmamman

Nu ska vi tycka igen. Tycka till om ifall dataspelande är bra eller dåligt. Svart eller vitt. Tobias Tobé vädjar till föräldrarna att de ska begränsa sina barns speltid till förmån för läxläsning.

Jag blir en aning trött.

Av flera anledningar. En av dem är att livet inte är särskilt svart eller vitt. Forskarna Daniel Kardefelt Winther, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels och Håkan Hydén tar upp det i en debattartikel i DN i dag. Dataspelande är inte en och samma sak för alla. Det finns nyanser där med. I artikeln säger de bland annat:

Varje lösning behöver baseras på pedagogisk kunskap och kunskap om ungas uppväxtvillkor i dag, snarare än ett avståndstagande från hur unga lever och umgås.

Debattörerna får naturligtvis genast ris och ros av andra på sociala medier, av kreti och pleti likväl som någon forskare som misstycker. Det är som sig bör. Man forskar inom ibland väldigt små områden, vänder och vrider, bemöter och kritiserar – det är det som forskning är till för. Forskning är inte svart eller vit den heller. Precis som livet är svårgreppbart har forskningen inte alla svar. Den spretar. Problemet blir när människor som läser forskares olika utspel tolkar dem utifrån en svartvit syn på livet. ”Jaha, han säger så – alltså är det så. Han är ju en erkänd forskare.” Eller som när en spelforskare varnade mig för att någonsin ge mig in på området spel om jag ville forska vid ett visst lärosäte: ”Du kommer bli krossad. Där finns en forskare där som inte tål att någon hittar något annat än just det hen är ute efter att hitta.” Det är synd.

Jag tycker att debattartikeln idag lyfter fram att det finns nyanser. Allt är inte bra, för mycket av något kan ge positiva saker men också negativa. Jag tänker också att för mycket träning kan vara direkt hälsofarligt, det visar bland annat reportaget om min facebookvän Thereses son. Han sitter just nu i rullstol och hoppas kunna gå igen. Men inte skulle jag säga att all träning är farlig för det. De av mina elever genom åren som inte har gjort sina läxor har ofta hoppat över dem på grund av att de har haft träning. Vi kanske ska prata lite svart-vitt om det? Ett politiskt utspel? Nej, jag tror inte det.

Vad jag däremot tror är att vi behöver möta våra unga som de människor de är. I den värld av olika färger vi lever och verkar i. De behöver inte en klubba i huvudet vare sig de tränar mycket, spelar mycket eller gör något annat vi kan ha svårt att relatera till. De behöver vår hjälp att mötas mitt i det ibland ganska svårnavigerade livet.

Min syn på digital teknik

januari 18, 2014Funderingar, I media, Opinionitmamman

Skolan är het. Det är bra – bildning är viktigt. I går blev jag uppringd av Aktuellt som ville att jag skulle komma till kvällens program och diskutera digital teknik i skolan utifrån två skolreportage. Dessa skildrade hur olika skolan kan se ut när det gäller tillgång till och användande av datorer och pekplattor.

Nu blev det ingen tid i rutan för mig. Jag kunde inte kasta mig iväg till Stockholm med så kort varsel och att ta det via länk från Göteborg visade sig inte vara möjligt. Men vi hann med en förintervju innan det hela blåstes av. Den satte igång tankarna på hur ett resonemang skulle kunna se ut. Jag förstod på redaktionen att man hade hört något om att det fanns elever som skulle skriva mindre textmassa om de fick använda dator i skolan. Mindre? Mina erfarenheter säger något annat och jag letade febrilt i minnet efter forskning som visar på motsatsen. Att slänga ur sig: ”Forskning säger..” utan att namnge forskaren duger inte. Ingen kan kolla upp sådana påståenden och det är retoriskt förkastligt att använda sådana uttryck, enligt mig.

Namnet på forskaren som nyligen kommit ut med en rapport, Improving literacy skills through learning reading by writing: The iWTR method presented and tested, dök senare upp med hjälp av @cilladahlen på Twitter: Åke Grönlund, Örebro universitet. Hans studie visar följande angående om barn får använda IT-stöd i den tidiga läs- och skrivundervisningen:

Barnen lär sig läsa snabbare, det vill säga de får upp hastigheten i läsningen, men framför allt förbättras skrivandet och kommunikationsförmågan oerhört mycket. Eleverna skriver längre texter med bättre struktur, tydligare innehåll och ett mer genomarbetat språk. (forskning.se)

Skolforskarna Maria Westman och Eva Hultin har i Sandviken sett liknande resultat, även om man arbetar något olika på de olika ställen där studierna har genomförts.

I min egen undervisning har jag under de 20 år jag varit lärare också sett denna utveckling. När digital teknik används genomtänkt kan det öppna för att ta snabbare steg i lärandet. Elever som med teknikens hjälp kan komma åt skrivandets hantverk och läsningens mysterier, kan hinna ägna sig åt mer djupgående uppgifter. Som att själva få läsa och diskutera skönlitteratur tidigt.

Datorer och böcker står enligt mig inte i något motsatsförhållande. Mina elever är läsare av stora mängder skönlitteratur och vi hade redan i årskurs ett hunnit gå på djupet i texter. De spännande frågorna har fått infinna sig. Tekniken kan hjälpa oss att öva ett källkritiskt förhållningssätt på olika sätt och med dess hjälp har vi kunnat inhämta kunskap utan att motoriken alltid har satt stopp. (Detta utan att vi är överösta av tekniska hjälpmedel. Hade vi haft mer, hade vi kunnat göra mer, man använder det man har.) Jag berättar mer om vårt arbete i ett kapitel i antologin Interaktiva medier och lärandemiljöer av docent Elza Dunkels och professor Simon Lindgren, Umeå universitet, som kommer ut i vår.

Samtidigt är tekniken i sig är ingen undergörare. Inte om man inte hjälper eleverna vidare i den digitala verklighet vi står inför. Om allt vi gör är att skriva Word-dokument eller låta eleverna söka fritt utan handledning. Om vi inte följer läroplanens text om att lära sig olika uttryck eller om kommunikationens betydelse, om vi inte ägnar sig åt de viktiga frågorna som utvecklar elevernas nyfikenhet att vilja lära mer, då kommer vi kanske inte se resultat. Om vi suckar över elevers nätanvändande på fritiden och anammar en minsann-mentalitet där världarna krockar. Så som vi vuxna ofta gör när vi ska diskutera digital teknik utifrån olika synsätt. Som väl är har vi en läroplan, Lgr11, som är tydlig med att

Läraren ska:
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. (Kap. 2)

Det står så oavsett om vi tycker att det går att följa eller inte. Jag menar att vi inte kan ha en minsann-mentalitet där vi utgår ifrån vårt eget tyckande, utan att ha en gnutta nyfikenhet inför våra elevers kunnande.

Och det går att skaffa sig denna nyfikenhet i sin profession. Tidsbrist kan aldrig ursäkta att inte vara nyfiken på sina elever.

För eller emot digital teknik i skolan? Jag är för bildning. Jag är för det djupa kunnandet. Digital teknik kan underlätta, men om det på allvar ska kunna göra det får vi vara nyfikna inför varandras erfarenheter och de goda exempel som finns.

John Hattie och hur man kan läsa hans studie

oktober 4, 2013Annat, Funderingar, Opinionitmamman

John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade. Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.

Är det självklart att använda Facebook som intranät i skolan?

augusti 6, 2013Facebook, Funderingar, Opinion, Sociala medieritmamman

För några år sedan: ”Nä, ungdomarna är inte på Facebook. Det är ett ställe för vuxna.”

Senare: ”Oj, nu har ungdomarna hittat till Facebook. Vad bra, då kan vi samsas där.”

Och så hände det sig att vuxna skulle nätvandra på Facebook, lärare skulle bli Facebookvänner med elever (med ett lärarkonto alltså, för vem vill egentligen vara vän med sina elever?!) och skolan skulle skicka meddelanden via kanalen. Allt var vuxenbra. Allt var rätt. Man fanns till hands.

Det låter så bra och jag har tyckt att det har verkat fint. Men jag vill att man vågar kika närmare på saker och inte kopplar bort förmågan att se efter om de verkligen är vad de verkar vara. Så därför har jag börjat fundera på några saker. Det är bara några ofarliga funderingar. Lovar.

Några ungdomar berättar att.. (Nu kommer det!).. de inte orkar med Facebook längre.

Det handlar ändå bara om att få så många likes som möjligt. Vadå? Jo, de berättar om hur bilder läggs upp och hur användaren sedan efter ett tag taggar sig själv i bilen för att den ska synas så många gånger som möjligt. Allt för att få optimalt med likes. Om du inte får likes är du nämligen en loser. Så en del har slutat lägga ut något för att slippa bli utan tillräckligt många likes.

Det är den här kanalen många skolor använder för att nå elever med snabb information eftersom det är ”där eleverna är”. (Uppdaterat: Ofta har skolorna även andra kanaler så som lärplattformar för inlämningsuppgifter och annat. Facebook kan vara en liten del i det stora hela, men jag vill ändå fundera över det.)

En del skapar som sagt lärarkonto för att skilja på privatliv och lärarliv. Man vill ju inte att eleverna ska få veta allt om en. Då kommer frågan: Har man funderat på om eleverna vill att läraren ska veta allt om dem? Jo, jag vet att en del gärna vill det. Men de som inte vill? Ni vet, vi är olika. Då skapar en del skolor istället Facebookgrupper där information läggs ut. I en sådan grupp kan man dela information utan att vara Facebookvän med varandra. Om man vill vara på Facebook. Om det inte är en pina att gå in på communityn och se alla obefintliga likes.

Men om vuxna nätvandrar och tvingar barnen att vara Facebookvän med en själv, så att man kan se att alla uppträder juste? Då borde det väl funka? Om man kollar så att de har ett vårdat språk och inte mobbar? Jag tror det kan ge en falsk trygghet. Har du koll på det där med bilder som läggs upp och sedan taggas och sedan..? Allt för att öka mängden likes? Syns det subtila i att frysa ut någon och aldrig ge likes? I att ignorera? Nej, det är svårt. Det blir en falsk trygghet som möjligen stillar vuxnas oro.

Jo, men på vår skola funkar det! Vi har frågat eleverna och de tycker det är okej att använda Facebook i undervisningen. 92% svarade det. Jaha. Roligt för dem. Tråkigt för de andra.

Under sommaren har jag kommit i kontakt med flera föräldrar som berättar att deras barn hatar Facebook och går in där så lite som möjligt.

Det har fått mig att börja fundera på om det är rätt att använda kanalen för information om läxor, uteblivna lektioner och annat i skolan. Om det är naivt. Eleverna kommer inte själva att dra läraren i skjortan och be hen om en annan kanal. Men om man använder skolans intranät eller en ren skoltjänst som Edmodo eller liknande, kommer eleverna använda den då? ”Det var ju så dåligt med inloggningar från elevernas sida där innan vi började använda Facebook”. Mm. Kanske för att allt även delades ut på papper? För att de inte fick ansvaret att logga in? För att man hade en krånglig tjänst? Som lärare kanske man inte är medveten om att det kan vara minst lika svårt att nå en del användare på Facebook. Man kan nämligen stänga av möjligheten att se uppdateringar som görs i Facebookgruppen på sin startsida. Som lärare kanske man inte har koll på att detta stängs av automatiskt om man varit inaktiv i Facebookgruppen under en viss tid. Då får man inte reda på vad som skrivs i gruppen om man inte aktivt klickar sig in där för att se om någonting har hänt.

Det där som verkar coolt och smart med vuxenglasögon – kanske bör vi se över det. Gå lite på djupet. För elevernas skull.

Så där, det var min fundering. Du har rätt till din. Ingen fara. Bara det funderas. Hej!

Webbcoast 2013 – en rapport

mars 17, 2013Funderingar, Opinionitmamman

En 10-åring lär deltagarna fingervirka på egen session bland webbfolk och nördar! Vi följde tråden..

och där var hon. Och där virkades det. Jag livesände.

Det är sådant som kan hända på en knytkonferens som Webcoast. En knytkonferens, eller en unconference, är ett ställe där deltagarna själva skapar innehållet genom att sätta upp vad de vill prata om på en grid, ett rutnät av lappar som visar vart man ska ta vägen och när. Ungefär så.

Det är inte många skolmänniskor här, däremot webbutvecklare, mediafolk och sådana som bara har en stor kärlek för vad man kan göra med hjälp av webben. Att vara i ett sådant sammanhang ger mig mycket. Förlåt alla skolmänniskor, jag tycker om er också – lovar! Men det är här och på Sweden Social Web Camp som jag hittar de riktigt djupa kunskaperna om webb som jag har nytta av i mitt arbete. Sådant jag kan överföra på min arbetsvardag och koppla till skolans styrdokument. Det är i sådana sammanhang jag kan diskutera med andra utanför min vanliga sfär och få andras perspektiv som berikar. Jag har absolut inget emot rena skolkonferenser. Men jag kan fundera över det här med att åka dit år efter år utan att hitta till andra sammanhang där man pratar om lite andra saker. Kanske är man rädd att vara den som ingen känner igen? Att hamna utanför tryggheten? Nu behöver naturligtvis inte alla tycka som jag. Alla kanske inte heller vill lägga sin fritid på att göra något så roligt som Webcoast. Så kan det vara.

Så vad ska jag rapportera härifrån? Inte så mycket och så ingående, tror jag. Konferenser innebär möten som måste upplevas på plats. Men en kort sammanfattning:

En bra grej som jag lyssnade på var det här med ryktessperidning på nätet. Lukasz Lindell berättade om hur ryktet med felaktiga iPhoneskruvar fick spridning och hur alla länkade tillbaka till en enda felaktig ursprungskälla. Och hur ryktet om likheten mellan Lincoln och Kennedy är galet, men sprids ändå. Intressant och viktigt att ta upp som exempel i skolan med elever som är så gamla att det rör dem. Utifrån det kan vi prata viktigt lärande om källkritik i dag. Sonen, som går på gymnasiet och som till och från var med och filmade som någon slags frivillig praktikant till Falkevik & Danehav, rankade hans session högt. Det var helt enkelt intressant. Länk kommer senare.

Deeped pratade om Klout och vill du veta vad det är kan du följa sändningen här (Länk kommer senare).

Han och Sarah Larsson Bernhardh pratade också om sociala medier och trender. De tog också upp vad som ligger bakom varför vi delar i sociala nätverk: Vi vill verka smarta, vi vill vara en del av en grupp (tummen upp för dem som ingår i de rätta sammanhangen), vi vill skratta i grupp (dela roligheter) och vi vill säkerställa vår sociala ställning. De pratade om lifelogging och vad det kan innebära och de pratade om vad second screen innebär, detta att vi ser på TV på en skärm medan vi samtidigt är uppkopplade på mobil eller annat. Något att tänka på för dem som ansvarar för webb i skolor och kommuner inte minst. Responsiva webbplatser är viktiga. Det är viktigt för användarna och därmed eleverna (min reflektion). (Även här kommer det att komma en länk.)

Tomas Linderoth och Livia Norström från Högskolan Väst pratade om hur de arbetar med öppenhet i sina kurser. De har märkt att studenterna når mycket bättre resultat om de som examination måste dela sina kunskaper och ge feedback till varandra, än om de ska examineras i en tentaform där ingen mer än läraren ser eller kan ge feedback. De menar också att studenter har stor nytta av att lära sig nätverka genom att använda webbverktyg som till exempel WordPress istället för att bara använda stängda lärplattformar. När de går vidare i livet har de inte särskilt mycket hjälp av de gamla lärplattformarna..

Malin och Stanley Ekelund pratade om hur man eventuellt kan påverka genom sociala medier. Vad är vardagsdemokrati idag? De använde konkreta exempel och öppnade för diskussion. Ingen inspelning finns från denna session.

Jag höll en visning av webbplatsen som vi arbetar med i min klass. Det blev en bra diskussion med input från olika yrkeskategorier och det tackar jag för. Via tweetsen förstod jag att flera av samtalsdeltagarna fick ut en hel del av sessionen – bra om vi kan få inspirera varandra.

Slutligen höll Stellan Löfving en dragning om hur han och David Stark har crowdsourcat fram en bok: Skum kanin med ananassmak. Personligen ligger det mig varmt om hjärtat. Varsågoda:

Det var Webcoast för mig i år. Ljus, rök, hög musik och quiz ingick också, precis som det ska göra på en knytkonferens, men det – det får ni själva uppleva på plats nästa år om ni vill.