I min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen finns en del länkar.
De är bara en liten del i det stora hela, men jag lovar i boken att jag ska försöka hålla dem uppdaterade här på bloggen. Nu har det gått en tid sedan boken skrevs och en del länkar har slocknat, andra har bytts ut. Därför finns en någorlunda uppdaterad lista under fliken Boken. Varsågoda!
Jag intresserar mig mycket för hur man kan få elever att vilja och våga utvecklas. Teknik i sig, som burk eller låda fylld med kretskort och annat, kan säkerligen inte frigöra och hjälpa människor rakt av, men kanske kan det använt på ett bra sätt hjälpa oss att utveckla förmågor? Jag skulle vilja undersöka detta mer.
Vad vi kan vara rätt säkra på är att samtalsklimatet är A och O i ett klassrum. Forskning av bland annat Hodgson och Pyle har visat det. Hur ska man våga uttrycka tankar i en diskussion om man inte känner sig trygg? Att stärka elever måste man arbeta aktivt med. I det arbetet behöver eleverna få möta olika sätt att diskutera. Ibland i storgrupp, men inte enbart. Ett alternativ där de som inte så gärna pratar högt inför andra kan få komma till tals är Solvr.
I Solvr skriver man in ett problem. Elever kan sedan svara på problemet i, förslagsvis, par om två. De kan välja att kommentera frågan och eller andras svar i en underliggande tråd som i sin tur kan innehålla en kommentar eller ett ifrågasättande av en kommentar. På så vis växer ett träd fram där diskussionen ibland kan gå tillbaka till tidigare reflektioner och där man kan komma med förslag på lösning. Här får man öva att bemöta varandra väl. Ifrågasättande ska inte vara likställt med att såga varandra som personer.
Solvr kräver ingen inloggning utan ligger öppet på nätet. Den som skriver in första frågan får en unik webbadress som man kan dela ut till andra.
Jag vet inte om det här skulle kunna vara användbart. Men det skulle vara intressant att se hur ett sådant verktyg skulle kunna fungera i en klass där man samtidigt aktivt arbetar med samtalsklimatet och där man försöker stärka eleverna att våga uttrycka tankar.
13-åringen visade mig en grej idag. Han hoppade ner bredvid mig i soffan och sa:
”Mamma, starta Spotify.” Öh, jaha.
”Klicka på AppFinder.” Jag gjorde snällt som han sa.
”Nu väljer du TuneWiki.” Okej. TuneWiki la sig i vänstermenyn i Spotify.
”Starta en låt.” Det blev en med Johnossi (Nostalgi från vår första gemensamma konsert).
”Bra, låten måste vara igång. Nu klickar du på TuneWiki.”
Och se på den! Texten rullar fram. Det som sjungs precis just nu i min Spotify markeras i fetstil. Ljuvligt!
Jag har tidigare varit storförtjust i halvtaffliga KaraokeParty.com som man kan använda på musik- eller språklektioner. Där man behöver uppgradera till premiumkonto för att få lyssna på mer än Främling. Typ. I Spotify funkar allt perfekt! Kanske inte med en gång, men efter att folk har hjälpt till att fixa och rätta till saker, så gör det det. Vissa låtar har information om att texten inte är synkad än och då kan man hjälpa till att synka genom att klicka på N-tangenten eller på texten vid radbyte. Och en del låtar har ingen text. Green Day har till exempel låtit ta bort texten till sina låtar. Synd. Men många låtar har text och det tackar vi för. Det är så gott som perfekt.
Min mamma tyskläraren hade varit överlycklig över Spotifys möjligheter. Hon brukade sno mina band med Nena och 99 luftballons (Åhh, kommer ni ihåg den låten?!) och lät eleverna jobba med texten och skråla. Då fanns inget Internet i skolan. Hon gjorde vad hon kunde för att arbeta elevnära. Ibland undrar jag hur det hade varit om mamma fick vara lärare idag istället för glad pensionär. Hon skulle ha upptäckt många möjligheter i skolans värld så som den ser ut just nu.
(Inlägget är godkänt av son och mamma.)
Lingro är en tjänst som jag ramlade över idag. Andra kanske redan har hittat den, men ifall fler än jag har missat den, vill jag gärna tipsa om den.
På Lingro klistrar man in en webbadress för att få in ett översättningsverktyg på den webbsida man ska jobba med. Man väljer språk och kör igång.
Klickar man på ett ord på sajten, så kommer flera översättningsalternativ upp. Tycker man det saknas något alternativ, går det bra att skriva in det själv om man klickar på ”Add translation”.
De ord man vill komma ihåg och öva extra på, lägger man i sin ordlista med ett enkelt klick på ”Add to wordlist”.
Från ordlistan kan man sedan välja vilka ord man vill använda som flashcards.
Det går att klicka på korten och se översättningen från, som i detta fallet, engelska till svenska.
Eller så klickar man på ”Show all backsides” och kan då klicka fram översättningen från svenska till engelska.
Det går att utveckla det här i undervisningen, det är jag helt säker på. Det jag gillar mest är att man slipper ha flera flikar öppna och gå fram och tillbaka om man behöver ha översättningshjälp. Här sker det direkt och kan individanpassas. Alla behöver inte öva och använda samma ord.
Man behöver inte registrera sig för att använda tjänsten, men vill man spara sin ord, måste man det.
Lycka till!
Den 9 september vid lunchtid åker vi och kommer hem vid samma tid nästa dag! Vart? Till London, så klart.
Bambusers Hans Eriksson kommer att vara på plats och livesända under 24 timmar. Hittas via den här länken. Och han vill ha sällskap via chatten som också finns där. Vi kommer att få guida honom till nya platser, ovanliga platser och platser som inte har något med Trafalgar Square eller Buckingham Palace att göra. Han följer våra kommenderingar, åker dit och sänder hela tiden live.
Varför? Enligt Bambuser:
Here at Bambuser we like to do real things – in real time.
Precis som skolan alltså. Det är därför vi får hänga med! Och lära realia och engelska i en konkret situation. Vi kanske inte hänger med hela tiden, men en stund.
Men innan den 9 september behöver ni leta upp de där ovanliga ställena som ni ska guida Hans till. Hur ska ni hitta dem? Det får ni lösa tillsammans med er lärare.
Här berättar Hans själv om det hela:
Ses den 9:e alltså!
Nej, hon heter inte Anne-Marie, hon heter Eva-Marie! Du fåår inte säga fel på föräldramötet.
Dottern pinnar iväg till sitt rum och slamrar med skrivbordslådorna. Så hörs hon ljuda: K-o-m i-h-åååå-g.
Innan jag går sticker hon ner lappen med meddelandet i min ficka och säger:
Om du glömmer bort frökens namn igen, så tittar du bara på lappen i din ficka!
Jag åker iväg till föräldramötet och kramar tryggt lappen. Nu glömmer jag inte. Hon heter Eva-Marie.
Ord är betydelsefulla och dottern har hittat det. De är inte meningslösa OS, ORM och SOL tagna ur sitt sammanhang. Hade hon skrivit Akta dig för ormen! när jag skulle ut i skogen hade även ordet ORM kunnat bli betydelsefullt, men oftast använder vi det ordet om en sömning meningslös och trist varelse som solar i en bok. Hur som helst, jag är glad att hon hittat ordens meningsbärande betydelse.
Ändå träffar jag på lärare, när jag pratar om det här vid föreläsningar, som frågar mig om det inte är farligt att låta barnen skriva så här fritt när de är sig läsa och skriva. Om de inte lär in fel då.
Som om man bara fick använda det man var expert på utan att ha fått öva för att bli expert. Du får inte spela klarinett förrän det låter perfekt! Ungefär så. Är man inriktad på felanalys ser man felen. Är man inriktad på lärande och utveckling är det utveckling man ser och letar efter för att hjälpa vidare.
Det är av den anledningen jag sväljer en gång extra när jag hör pedagoger som berättar hur de alltid gör om elevernas första stapplande texter så att stavningen ska vara rätt. Annars går det ju inte att läsa.
Min erfarenhet är att alla texter går att läsa. På något sätt. Man kan vara ärlig mot barnen och säga att alla bokstäver har inte hamnat riktigt där de ska, men att man förstår vad det står där och så visar man det genom att läsa texten.
Som lärare hänger man över axeln på barnen i korta perioder när de skriver och snappar upp vad som ljudas och skrivs. Ibland behöver pedagogen vara snabb och skriva ett svar med pennan eller i samma dokument på datorn. Något som kan ge stöd för en själv att läsa elevens text för denne senare när han eller hon glömt vad som skrevs. Att få höra sin text uppläst är en bekräftelse och en viktig sådan.
Texten HXN KÅM TL SLTET kan kommenteras med Oj, kom häxan fram till slottet? Undrar om de blev rädda då? Senare läser pedagogen sin kommentar och kan på så vis läsa elevtexten. Eleven upplever sitt ljudningsarbete som viktigt och berövas inte skrivglädjen genom att pedagogen gör texten till sin: Så här skrivs det, förstår du: Häxan kom till slottet. Så ja, nu är det rätt! Jag skriver det här bredvid din text. Rätt och fel. Din text är den som är fel. Istället jobbar man vidare med att höra och se vokalerna och i nästa eller nästa text kommer de att finnas.
Men om eleverna vill ha rättning? Denna alltid lika aktuella fråga. Ja, självklart ska man diskutera stavning utifrån vars och ens utvecklingszon. Självklart. Läraren leder vidare, men det handlar om att eleven ska göra kunskapen till sin. Att stärka Du kan-känslan hos en elev som lär sig får inte förbises.
Många elever är så drillade i rätt-och-fel-tänket att de alltid vill att läraren kollar att det är rätt. De vågar inte ta ut svängarna och skriva den där berättelsen om Korvkändisen (Berättelse skriven i åk 1) som hamnade i ett hisnande äventyr. Det är lättare att skriva av orden som läraren skrivit på tavlan för då blir det rätt. Men det är inte säkert att ljuden formas inne i elevens huvud. Öga och hand samarbetar men går inte alltid via det lyssnande örat. Helord kan läras in så, men bland behöver man smaka på orden för att göra dem till sina.
Jag tänker vidare kring den inspelning jag gjorde nyligen när dottern 6 år sjöng It’s my life. Lyssna några sekunder om du vill: Dottern sjunger It’s my life
Orden är fel och ändå så rätt. Hon smakar på dem, sjunger från tårna och provar dem. Hon kommer kunna sjunga engelska låtar när hon är 15 år utan att ha tagit skada av att hon provade när hon var 6. Hon kommer det. Det är inte farligt.
På flera håll i landet arbetar man Tragetoninspirerat med att skriva sig till läsning. Det är bra. Vissa använder talsyntes, andra inte. Vissa tar vara på Internets möjligheter när man ska få igång ett kreativt skrivande, andra inte. Det finns många varianter och du hittar några kommuners arbete här sammanställda av Erica Lövgren.
Det viktiga är dock att titta på hur barn lär sig när de får utrymme att lära sig, när hindren är bortttagna. När vi verkligen ser till att eleverna får göra lärandet till sitt – inte till lärarens. Ska vi?
Släpp ormen i läroboken fri.