Det talas mycket om läslust och om hur man kan få barn och unga att läsa. Vid Bok och Biblioteksmässan 2013 hade Läsrörelsen ett digert program. Jag hade några programpunkter för dem och hann gå på några av deras seminarier. Det jag valde att fokusera på var hur vi vuxna måste försöka kliva i barnens skor (hugga av en häl enligt Askungens systrars metod får väl gå) och sätta sig in  i hur man kan närma sig läsning ur ett barnperspektiv.

I vår klass, årskurs 2, har vi tagit oss an läsningen genom att involvera vårt gosedjur Jamal. Vi har gjort det genom att närma oss författare, illustratörer, producenter och skådespelare för att ta reda på hur de gör när de producerar de verk vi tar del av. Och vi har själva provat på deras metoder och blivit skapare av berättelser. Vi har haft en kittlande, spännande resa när vi gjort det här. Vi har övat ansiktsmimik till högläsningen, vi har gett varandra respons på läsning och texter – vi har blivit ett med litteraturen.

Författaren Annelie Drewsen, som bland annat skrivit böckerna om Adam och nu Stella, har varit en god förebild och mentor för oss. Vårt samarbete tog sin början vid förra bok och Biblioteksmässan och fortsatte under året. Vid årets mässa skickade hon med en fråga till eleverna där hon bad om hjälp med innehåll till sin nya bok. Vi satte igång att spåna i ett gemensamt Google-dokument (Länkadressen kan göras barnvänlig och lättåtkomlig på korta.nu) och tankarna tilläts fara kors och tvärs i spånande i smågrupper. Det var spännande!

Tillbaka till Bok och Biblioteksmässan. Efter ett seminarium högg jag tag i författaren Jo Salmson och bad om en bild till mina elever. Döm om om deras förvåning när jag visade dem den. de hade trott att hon var en karl! Det gjorde att vi kunde prata om varför vi hade gjort den bilden för vårt inre. Och när de fick reda på att hon egentligen heter Catharina Wrååk gav det anledning att söka reda på nätet varför hon använde ett annat namn. Och om vi kunde lita på vad vi hittade för information. Spännande det med!

För att få hjälp att gå djupare in i texter har vi i höst börjat använda bilderna ur Läsfixarna. Du kan ladda ner bilderna här. Varje elev har fått alla fyra figurer på sitt inplastade bokmärke och kan lätt använda sig av de olika alternativen för att förstå och hjälpa andra att förstå en text.

Många pratar om att det är bra att läraren själv läser egen bok samtidigt som elverna. Detta för att de ska se att vuxna läser. Jag kan ärligt erkänna att jag inte hinner det. Vi läser varje morgon innan dagen har börjat (de som vill) och fortsätter även sedan klockan har ringt in. Det blir en lugn, bra start på dagen. Boken som kallas Väskboken halas upp ur väskan och man tar vid där man slutade läsa hemma. Sedan åker den ner i väskan igen. Vi har boksamtal och stämmer av, lånar nytt och tipsar eller varnar varandra för böcker man har läst. I slutet av  varje dag läser jag ur högläsningsboken. Det är då alla deltar aktivt i vår gemensamma text, vi smakar på ord och funderar tillsammans, något jag lärt av den person jag tycker är alla barns egen läsambassadör, Anne-Marie Körling.

Men jag hinner inte läsa själv. Jag vill finnas till hands. Jag vill störa och vara intresserad. Istället har jag börjat ta med böcker som jag själv läser hemma och berätta för eleverna om varför jag läser just dem. Jag vill att de ska veta om min läsning. Sist jag tog med en bok var det en elev som sa: ”Den låter jättespännande!” Nu var boken på engelska. Vi pratade om att man kan få längta till böcker som man kan läsa när man är äldre. Boksamtalet tog nya vägar.

I ett av seminarierna på Bok och Bibliotek var det en känd barnboksförfattare som samtalade med en lärarutbildare om hur vi kan skapa läslust. Barnboksförfattaren var tveksam inför ordet läslust och menade att läsning är ett mekaniskt verk som först kan förväntas fylla ett upplevelsebehov när barnet blivit äldre och tragglat sig genom en viss mängd text. Lärarutbildaren som forskat på området höll inte riktigt med, men författaren, som envisades med att kalla lärarutbildaren vid fel namn seminariet igenom, stod på sig. Han visste. Det vilade något ledsamt och uppgivet över seminariet.

Jag skulle vilja att vi tog på oss de där för små skorna. Att vi närmade oss läsningen på ett spännande, ibland tragglande, men lustfyllt sätt. Att barnen tidigt får en relation till litteratur som de kan ta på. Inte en pådyvlande relation som bara de redan läsmotiverade kan ta till sig. Annars får vi fortsätta klia oss i huvudet och sucka över att läsningen och läsförståelsen sjunker. Och vem vinner på det? Inte barnen.

”Titta, vad konstigt! Ska det inte vara ett frågetecken här? Det är ju en fråga, men det är ett utropstecken. Konstigt.”

En elev kommer och drar mig i tröjan. Hen vill veta.

Jag blir så glad och talar om det för eleven. Vi tar kort på det märkliga. Jag blir så glad för att:

• eleven tänker till över språket. Skiljetecken gör skillnad.
• eleven går på djupet i texten och märker nyanser.
• eleven vågar fråga och ser frågan som en utmaning.

Jag läste några inlägg och kommentarer nyligen angående Världsbokdagen. Några förfasade sig över att tid vid datorer gör att barnen kommer längre från böckernas värld. En skarp gräns mellan böcker och teknik alltså. Men måste det vara så? Kan det vara så att när vi sågar datorer och förminskar barns fascination över vad man kan använda dem till, så stjälper vi även bokläsandet? Då hjälper det inte hur många vackra fina inbundna böcker vi ger dem. Det blir som att äta grönsaker fast man inte vill. Pliktskyldigt. ”Ja, jag smakar väl då!” Sedan inget mer.

Den elev som kom och drog mig i tröjan är omgiven av böcker. Vi läser skönlitteratur i långa banor från dag 1. Vi rådbråkar våra hjärnor och tränger in i texter tillsammans. Men vi gör något mer. Vi använder datorer. (Jag har tidigare skrivit om det här.)

Vi tar kontakt med författare, illustratörer, skådespelare, producenter – och vi skapar med pekplattor, datorer , pennor och kritor. Vi arbetar noga med manus och tydlig handling. Vi ger varandra respons och ber andra om samma sak. Arbetet skapar nya frågor och nyfikenhet att lära mer. Det skapar nyfikenhet inför skiljetecken, eftersom dessa förändrar nyanserna i en text.

Sådant kan man arbeta med i årskurs ett.

Kan vi fundera över om vårt (ibland) suckande över datorer faktiskt skapar gränser och utanförskap kring läsning?

Kan vi fundera över hur vi kan möta elever med nyfikenhet och respekt inför deras eventuella fascination kring vad man kan göra med teknik?

Och där någonstans kan vi kanske hitta nyckeln till att hjälpa dem tränga in även i böckernas värld. Vi kan använda tekniken till att göra läsningen spännande! Vi kan skapa och dela och fråga i ett vidare nätverk av människor. Vi kan möta olika tankar och innehåll.

Hittar man nycklarna till läslusten, då kan skyttegravskriget avslutas och vi kan ägna oss åt de viktiga texterna och medierna istället. För vi har inte råd att skapa ett utanförskap kring läsning. Vi har inte det.