Fredagen avslutades med utvärdering i Todaysmeet för eleverna och mig. Ja, det var de som tyckte till kring vår webbplats jamalskompisar.se, inte jag.

Eleverna spånade fram nya idéer som handlade om vilka de ville intervjua i andra avsnitt av Jamal-TV. De funderade också på om det kanske kunde vara bra att förbereda Jonny, vaktmästaren, på vad vi ville veta. Egna stora tankar.
Och så kom det fram att de verkligen vill göra spel. Ja, vi har pratat om det. Vi ska göra spel. Jag måste få delta i det livslånga lärandet. En spånade högt om olika banor på skolgården som vi kunde göra för olika lag, vilka kunde representeras av de fyra småkamelerna som vi har i klassen. Något att verkligen spinna vidare på. Analoga och digitala spel hand i hand.

Så såg vår sista lektion i fredags ut för mina ettor och mig. Något stort började där. Eller fortsatte där. Vi håller kvar i det och spinner vidare på det om en vecka när lovet är slut. Om en hel lång vecka.

En parentes på slutet: Det jag tycker är bra med Todaysmeet, Corkboard och andra samarbetstjänster är att man kan få en överblick över vad alla tycker och man kan snabbt hitta likheter och skillnader. Varje grupp behöver inte och ska inte, om du frågar mig, behöva gå upp och redovisa vad man skrivit ner i en sådan tjänst. Det är att förta tjänstens fördelar. (Bli nu inte orolig om det är just så du väljer att jobba – det här är en reflektion från mig). Vill man redovisa genom att stå framför klassen – gör det. Men använd samarbetstjänster till det de är bra till. Istället för att sitta inaktiva och lyssna på varje grupps redovisning kunde vi prata om förslagen utifrån vad vi hade skrivit i tjänsten och fick till ett levande samtal.

För visst är det väl så som en grupp skrev: ”vibhövermeräkkon”, att vi alla kan behöva lite mer action!

Uppdatering: Någon blev orolig att jag menade att vuxna på konferens inte kan få använda samarbetstjänster och sedan redovisa vad de har kommit fram till för varandra. Du som blev orolig, var inte det. Vuxna klarar andra saker än mina små ettor. Ibland. Att sitta stilla länge och lyssna till redovisningar kan vara en sådan sak. Det jag skrev här var en reflektion utifrån en lektion med yngre barn. Mina tankar är inte statiska och kan dessutom komma att ändras allt eftersom. De gör ofta det. Vill du kommentera här och diskutera det hela, så är just du varmt välkommen. Vi kan ha ett fint samtal.

Det har gått några veckor sedan eleverna började skolan. Det har gått några veckor sedan jag blev deras lärare. Så hur har det gått då?

Ja, kan jag skriva det utan att lämna ut eleverna? Utan att få ett mejl om att jag vänligen bör ta bort något? Oron över att mitt bloggande ska äventyra barnen på något vis gör att jag knappt bloggar alls.

Men så var det en förälder som sa något uppskattande om det jag skriver här. Hen uttryckte ingen oro. Jag vet att de andra föräldrarna uppskattar klassens nätaktiviteter väldigt mycket. Det är något jag tar upp med var och en under våra samtal, eftersom det är viktiga frågor.

Så jag gör ett försök.

Ett kan jag konstatera, jag hade inte glömt allt. Många har uttryckt farhågor för det, under de fyra år som jag har arbetat med annat än att ha en egen klass. Själv har jag aldrig varit orolig för den biten, utan tror att pedagogiska tankar kan få näring från många olika håll.

En annan sak jag kan konstatera, är att jag inte är någon superpedagog. Ingen är det. What the..?! Men jag är en lärare som vill utvecklas av det jag ser i undervisningen, som vill vända och vrida på varför saker och ting blev som de blev och hur de kan göras bättre. Skulle jag tro att jag var en superpedagog som ”kunde trycka på rätt knappar” så skulle jag inte ha i skolan att göra. Barn är inga maskiner.

Det kan vara lite läskigt att veta att andra vet att jag har skrivit en bok. En bok om sådant där med teknik och lärande. Jag borde få allt att fungera. Och om jag inte får det? Vem trodde hon att hon var?!
Fast det är ju just det jag skriver om – att ingen kan göra sitt jobb i ensamhet, utan hjälp från andra. Och att det därför är otroligt viktigt med en ledning som uppmuntrar att ingen gömmer misslyckanden i någon rådande talanginställning, där ingen är tillåten att göra fel.

Men jag älskar att gå till mitt jobb varje dag. Och jag tror att barnen känner så ibland också. Till och från.

Jag älskar att mina två närmaste kollegor, de andra som har ettor, och jag kan berätta för varandra om hur vi har agerat i olika situationer. Ibland har vi gjort galet i någon situation och då kan vi ge och ta råd om hur det hela skulle kunna göras bättre. Det. Älskar. Jag. För det är så ovanligt i många sammanhang. Vi suckar inte över barnen, utan vi inser att det hänger på oss.

Sedan ska jag inte sticka under stol med det där om att jag varken har lärardator eller lärariPad, det är inte hemligt, men det kan jag inte påverka. Inte ens som IT-ansvarig där jag ska ordna med lösenord och annat IT-relaterat. Jag löser det genom att ta med min egen dator och iPad. Eller genom att stå i kö i skolans lilla arbetsrum. Det är så vardagen ser ut för tusentals andra lärare i landet. Vi lever i en brytpunkt, där det snart inte är möjligt att ha det så längre. Det kommer andra tider. Jag vet det.

Därför försöker jag göra det bästa av att vi har två iPads i klassrummet, som aldrig riktigt hinner gå runt till alla. Vi har tre fungerande datorer för tyngre webbsidor och två andra datorer om man bara behöver skriva. Vilket vi sällan bara behöver. Vi har ingen utskriftsmöjlighet i den byggnad där jag håller till med min klass, så jag skriver ut när barnen är på fritids. Det kräver en hel del meck och den snabba smidigheten lyser med sin frånvaro. Vi lärare trollar ofta och så gör jag även nu. Det får gå. Det är inga hemligheter jag avslöjar, det är vardagen som är som den är.

Mitt i allt detta har vi vår blogg där eleverna visar främst föräldrarna och andra släktingar vad de gör. Det är mycket uppskattat.

Vi har även vår andra webbplats, Jamals kompisar, som vi har som bidrag i Webbstjärnan. Där får eleverna noga tänka ut vad de vill ge sin målgrupp: andra elever i deras egen ålder. Därför måste de göra research av andra webbsidor och analysera vad som är bra och mindre bra i deras ögon. Analysförmåga ska tränas tidigt.
I centrum för vår webbplats står kamelen Jamal och hans fyra barn. Lite som Bolibompadraken. Vi tar vår kamel på allvar och funderar mycket på hur kameler och andra lär. Och därmed hur vi själva lär. Metakognition på barnens vis. Så är tanken.

Vi har gjort en film som berättar mer om vår webbplats. Eleverna är otroligt stolta över den och vill se den om och om igen på stora duken. Jag tror på positiva gemensamma upplevelser. Om du vill se den, så bäddar jag in den här. Min blogg är inte kommersiell, så jag anser det vara okej. Varsågoda, mina elever in action: