Först var det Wordfeud, det där Alfapetliknande spelet. Sedan kom Draw Something. Nu spelas det runt om på landets skolor och säkert på många kontor. Och toaletter.
Man laddar ner appen på sin telefon eller pekplatta och sedan väljer man vem man vill spela mot. När spelet är igång väljer man mellan tre olika ord på engelska som man ska försöka rita. Ett slags Pictionary i modern tappning. Motståndaren gissar ordet och om det blir rätt, får båda spelarna poäng. För dessa poäng kan de sedan köpa till extra färger eller hjälp.
Det som gör spelet speciellt, och som är värt att uppmärksamma, är att båda måste anstränga sig för att hjälpa till så att båda kan ta sig vidare. Man är inte ute efter att krossa den andre. Gissar motståndaren fel, är spelet slut. Båda är ute ur leken.
Man kan se den gemensamma svarstiden, hur lång tid man brukar använda för att rita, den gemensamma svårighetsgraden på de ord man väljer och så vidare. Visst kan man se en procentuell uppdelning mellan spelarna vad gäller poäng som man har norpat åt sig, men de gemensamma framstegen är i centrum.
Kanske är det här en trend som kommer att fortsätta. Trenden att få in spelifieringsmoment i vardagen för att hjälpa varandra att utvecklas. Kanske får vi se mer av sådant här i skolan. Som en reaktion på de skolspel som ofta fokuserar på enskilda vinster och inte på samarbete.
Äntligen tog jag mig tid att prova spelet Fylga, ett spel som handlar om brons- och järnåldern. Kanske har det funnits ett tag, jag kunde tyvärr inte hitta någon information om det på webbplatsen. Spelet går att ladda ner på både mac och PC. Första gången jag provade så kraschade spelet, men nu valde jag en variant med lägre upplösning och då fungerade det.
I spelet går man runt i tidstypiska miljöer med avataren Tyra och utför olika uppdrag. Jag måste erkänna att mitt tålamod tröt lite ibland. Det blev lätt för mycket prat och för lite action. Navigationen fungerade, men kunde kännas lite styltig.
Kan det fungera i skolan när man jobbar med forntiden? Jodå, som utgångspunkt för samtal. Till spelet finns även en pdf med information om vad som gör saker och ting i spelet tidstypiskt. Jag tänker mig också att elever kan göra egna berättelser utifrån vad de har upplevt i spelet. Inte enbart genom att skriva utan också genom att göra podcasts, webb-tv och annat där de kan uttrycka och analysera vad de lär sig. Kan de dessutom själva komma med förslag på hur ett sådant här spel skulle kunna göras ännu bättre och ge denna respons till dem som har skapat spelet? Kommer de att få svar? Det vore en på-riktigt-uppgift där de både får tänka till och där de förhoppningsvis kan påverka.
Spel i undervisningen behöver en lärare som tillsammans med eleverna kan tänka till hur det kan användas för att få till lärande. Fylga kan vara ett steg på vägen. Så tänker jag.
Något som har gått upp mer och mer för mig allt efter som, är hur ungdomar önskar kontakt. Önskar att bli tagna på allvar. Egentligen är det självklart. När jag var en yngre vuxen kunde jag ibland haka på ”ungdomar är lata-myten”. Jag skäms över det idag. Efter hand som jag har kommit i kontakt med äldre ungdomar i jobbet och här hemma, nu när barnen växer upp och fyller huset med andra gängliga varelser, har jag insett mitt misstag.
Berättelser om hur lärare ska vara coola och köra en hård stil når mina öron. Frågan om varför har jag svårt att besvara. Nonchalans från vuxna är svårt att försvara.
En som har intresserat sig för vad många ungdomar gör är Jane McGonigal. Hon har intresserat sig för att forska om spelkulturer. Och funnit engagemang som kan vara svår att förstå sig på. Om man står utanför. Hon menar att om någon ska kunna förändra världen till det bättre så är det spelare, så kallade gamers. De vet hur man skapar nätverk, de kan gå in för något och snabbt klara av uppdrag. Låt vara att uppdragen inte alltid är lätta för oss utomstående att förstå sig på. McGonigal menar att vi kan dra nytta av detta engagemang i det vi kallar den verkliga världen. Återerövra den. Mobelisera vår göra-gott-vilja. Ett klipp om vad hon menar:
Jag vill veta mer om det här, inte bara avfärda och vara nonchalant i en slags minsann-mentalitet. Inte bara varna och oja sig över ungdomars stillasittande och dåliga hållning. Istället vill jag ta reda på vad som är så intressant, så spännande och engagerande för många ungdomar idag. Ta vara på deras inre motivation och visa att jag räknar med dem. När jag har gjort det har jag aldrig blivit besviken. Det kanske inte blev exakt som jag hade tänkt, men det blev. Där inne, där i varje människa finns en självkänsla som kan stärkas eller kväsas. Som kan utvecklas.
Det handlar om bemötande.
Det handlar om vuxenansvar att få till ett gott möte.
Det är inte en jämnställd relation, den mellan den yngre och den vuxne. Den som är vuxen har ett övertag. Och ett övertag kan användas utvecklande eller på ett annat sätt.
Jane McGonigal utvecklar så kallade ARG, Alternate Reality Games, där man blandar verklighet och spelmekanismer. Hon gör det i syfte att dra nytta av allt det goda spelvärlden kan hjälpa oss att utveckla. Känslan av samhörighet, att jobba mot ett mål, att ta sig vidare och se sina framsteg med mera, med mera. Det finns negativa saker med spel precis som med allt annat i livet, men frågan är vad vi fokuserar på och utvecklar. Vi kan välja.
Idag upptäckte jag något som liknar de ARG McGonigal brukar utveckla, fast gjort på svenska. Jag vet inte hur gammalt det är, kanske är jag sista att upptäcka det, men så får det vara. Det handlar om att våga ta nya kliv och möta utmaningar. Det handlar om Lifvet. Se och läs mer på www.klaralifvet.se.
Jag tror att vi får se mer sådant här inom en snar framtid.
När vi letar webbresurser och saker att göra med hjälp av tekniken, glöm då inte uppdraget att utifrån styrdokumenten hjälpa en elev att finna sin plats på jorden och att leva sitt liv här, nu och i framtiden. Det är en utmaning, och som jag ser det, en positiv sådan. Tack för ordet.
Kika in i Filimundus värld som snart finns som onlinevärld för yngre barn:
Det fina med denna värld är att även yngre barn kommer att kunna nätverka med andra. Farmor, morfar och andra utvalda kommer att kunna ta del av vad barnen vill dela med sig av och de kommer att kunna kommunicera. Det här tar vara på det som stärker barn och det som rustar dem för det liv de lever här och nu. Därför vill jag gärna dela med mig av den här teasern kring Filimundus.
Det kom ett mejl idag från MangaHigh, ett mattespel, att det nu är helt gratis för skolor. Jag var inne på sidan och kunde inte direkt se någon information om det, men om det är så, så vore det bra.
Jag står inte helt jublande inför alla spel som tränar samma saker som man gör i matteböcker eller andra skolböcker, utan hoppas få se mer kreativa spelliknande aktiviteter i framtiden, men som ersättning för mattebok, kan detta vara något. Många har redan provat MangaHigh och nu finns alltså möjlighet att slippa undan avgifter.
Många barn vill spela spel, men de vill också göra egna. Det är inget konstigt. Det finns en längtan.
Lyssna på Thomas Suarez som berättar om hur han gjorde. Han menar att barn som vill utveckla spel, sällan kan hitta den hjälp de behöver hos vuxna. Han har därför startat en app-klubb på skolan, som är uppbackad och påhejad av en lärare. Thomas säger i videoklippet nedan att:
Det här är en resurs för lärare. Och lärare borde lägga märke till och ta dessa resurser på allvar och använda dem på ett bra sätt.
Lyssna på hans glädje över att få vara med och påverka och utveckla. Funderingarna kommer på köpet.
Jag är ingen hacker, men jag samlar de länkar som jag kan hitta om hur man kan lära sig att koda. De finns uppe i menyn under kategorin Spel/ Koda. Tyvärr är det mesta på engelska, vilket ställer till det för en del barn. Jag har planer på att göra något åt det och har kontakt med en programmeringstjänst angående det. Inte för att jag egentligen kan, men för att det är så förbenat viktigt. Vi får se vad som kan bli av det hela. I ett nätverkssamhälle är vi många som kan hjälpa till och bidra med det just vi kan. Låt oss göra det.
Man kan se den gemensamma svarstiden, hur lång tid man brukar använda för att rita, den gemensamma svårighetsgraden på de ord man väljer och så vidare. Visst kan man se en procentuell uppdelning mellan spelarna vad gäller poäng som man har norpat åt sig, men de gemensamma framstegen är i centrum.
