Taggarkiv: läsinlärning

Släpp ormen i läroboken fri

Engelska, Text, , ,

Nej, hon heter inte Anne-Marie, hon heter Eva-Marie! Du fåår inte säga fel på föräldramötet.

Dottern pinnar iväg till sitt rum och slamrar med skrivbordslådorna. Så hörs hon ljuda: K-o-m i-h-åååå-g.

Innan jag går sticker hon ner lappen med meddelandet i min ficka och säger:

Om du glömmer bort frökens namn igen, så tittar du bara på lappen i din ficka!

Jag åker iväg till föräldramötet och kramar tryggt lappen. Nu glömmer jag inte. Hon heter Eva-Marie.

Ord är betydelsefulla och dottern har hittat det. De är inte meningslösa OS, ORM och SOL tagna ur sitt sammanhang. Hade hon skrivit Akta dig för ormen! när jag skulle ut i skogen hade även ordet ORM kunnat bli betydelsefullt, men oftast använder vi det ordet om en sömning meningslös och trist varelse som solar i en bok. Hur som helst, jag är glad att hon hittat ordens meningsbärande betydelse.

Ändå träffar jag på lärare, när jag pratar om det här vid föreläsningar, som frågar mig om det inte är farligt att låta barnen skriva så här fritt när de är sig läsa och skriva. Om de inte lär in fel då.

Som om man bara fick använda det man var expert på utan att ha fått öva för att bli expert. Du får inte spela klarinett förrän det låter perfekt! Ungefär så. Är man inriktad på felanalys ser man felen. Är man inriktad på lärande och utveckling är det utveckling man ser och letar efter för att hjälpa vidare.

Det är av den anledningen jag sväljer en gång extra när jag hör pedagoger som berättar hur de alltid gör om elevernas första stapplande texter så att stavningen ska vara rätt. Annars går det ju inte att läsa.
Min erfarenhet är att alla texter går att läsa. På något sätt. Man kan vara ärlig mot barnen och säga att alla bokstäver har inte hamnat riktigt där de ska, men att man förstår vad det står där och så visar man det genom att läsa texten.
Som lärare hänger man över axeln på barnen i korta perioder när de skriver och snappar upp vad som ljudas och skrivs. Ibland behöver pedagogen vara snabb och skriva ett svar med pennan eller i samma dokument på datorn. Något som kan ge stöd för en själv att läsa elevens text för denne senare när han eller hon glömt vad som skrevs. Att få höra sin text uppläst är en bekräftelse och en viktig sådan.
Texten HXN KÅM TL SLTET kan kommenteras med Oj, kom häxan fram till slottet? Undrar om de blev rädda då? Senare läser pedagogen sin kommentar och kan på så vis läsa elevtexten. Eleven upplever sitt ljudningsarbete som viktigt och berövas inte skrivglädjen genom att pedagogen gör texten till sin: Så här skrivs det, förstår du: Häxan kom till slottet. Så ja, nu är det rätt! Jag skriver det här bredvid din text. Rätt och fel. Din text är den som är fel. Istället jobbar man vidare med att höra och se vokalerna och i nästa eller nästa text kommer de att finnas.

Men om eleverna vill ha rättning? Denna alltid lika aktuella fråga. Ja, självklart ska man diskutera stavning utifrån vars och ens utvecklingszon. Självklart. Läraren leder vidare, men det handlar om att eleven ska göra kunskapen till sin. Att stärka Du kan-känslan hos en elev som lär sig får inte förbises.
Många elever är så drillade i rätt-och-fel-tänket att de alltid vill att läraren kollar att det är rätt. De vågar inte ta ut svängarna och skriva den där berättelsen om Korvkändisen (Berättelse skriven i åk 1) som hamnade i ett hisnande äventyr. Det är lättare att skriva av orden som läraren skrivit på tavlan för då blir det rätt. Men det är inte säkert att ljuden formas inne i elevens huvud. Öga och hand samarbetar men går inte alltid via det lyssnande örat. Helord kan läras in så, men bland behöver man smaka på orden för att göra dem till sina.

Jag tänker vidare kring den inspelning jag gjorde nyligen när dottern 6 år sjöng It’s my life. Lyssna några sekunder om du vill: Dottern sjunger It’s my life
Orden är fel och ändå så rätt. Hon smakar på dem, sjunger från tårna och provar dem. Hon kommer kunna sjunga engelska låtar när hon är 15 år utan att ha tagit skada av att hon provade när hon var 6. Hon kommer det. Det är inte farligt.

På flera håll i landet arbetar man Tragetoninspirerat med att skriva sig till läsning. Det är bra. Vissa använder talsyntes, andra inte. Vissa tar vara på Internets möjligheter när man ska få igång ett kreativt skrivande, andra inte. Det finns många varianter och du hittar några kommuners arbete här sammanställda av Erica Lövgren.

Det viktiga är dock att titta på hur barn lär sig när de får utrymme att lära sig, när hindren är bortttagna. När vi verkligen ser till att eleverna får göra lärandet till sitt – inte till lärarens. Ska vi?

Släpp ormen i läroboken fri.

Share

Listiga Räven i vår tid

Opinion, , , , ,

Barnen hade mottagare av sina arbeten utanför skolan och upplevde arbetet meningsfullt.

Så berättade Birgitta Allklev och Lisbeth Lindvall om projektet Listiga Räven som genomfördes i en klass i Rinkeby åren 1995-1998. Man lät barnen välja skönlitteratur och faktatexter, läroböcker användes inte alls förutom en del i matematik. Barnen fick bra allmänbildning samtidigt fick de ett rikt ordförråd. Det var till och med så att när projektklassen deltog i två stora tester i svenska och matematik tillsammans med nästan 7000 andra tredjeklassare, fick de betydligt bättre resultat än övriga klasser. I Listiga Räven-klassen fanns bara barn med invandrarbakgrund. Det ni!

Det här var före datorernas stora intåg i skolan. Det här var när det var stort att ställa ut arbeten på biblioteket. Barnen fick växa inombords när de kände att de uppgifter de gjorde i skolan kom andra till del.

Och då tänker jag så här: Vad kan vi dra för nytta av att gräva i Listiga Räven-projektet som genomfördes för så länge sedan?

Massor.

Bland annat det de mer kom fram till, nämligen att språket ska användas för kommunikation och alltid ha en mening, därför måste det användas i alla sammanhang.

Och då tänker jag, nu när vi har internet ett musklick bort, då måste vi kunna dra nytta av dess fördelar; kommunikation, att få respons från människor utanför skolan eller bibliotekets väggar, att känna att det man gör är viktigt för någon annan, att kunna dra nytta av vad andra bidrar med och bygga vidare på det.

Lärarna i projektet kom också fram till att man fick ett bra arbete i klassen när man insåg att läsning och skrivning är inte något isolerat som bara tillhör svenskämnet. Att det genomsyrar allt.
Det här har man pratat mycket om när det gäller elever som har svenska som andraspråk. Hur alla lärare måste vara involverade i att hjälpa till att utveckla språket hos eleverna. Våra elever med invandrarbakgrund hamnar i bland i skymundan i skolan. Ibland ses som de allt för mycket bara som de där som inte kan. Istället för att se till vad de faktiskt kan och utveckla det. Om man hela tiden relaterar till målspåråket svenska och inte till det interimspråk de använder sig av för att sedan kunna ta sig i mål, riskerar man att få dem att alltid se sina brister och inte växa med gott självförtroende. För självförtroende behövs när man ska ge sig i kast med nya uppgifter.
Jag tror att dessa elever kan växa med den whole language-metod som utvecklades av Mary Clay, Nya Zeeland, och som användes i Listiga Räven. Nu 15 år senare har vi ett helt annat spektra av vad man kan hitta att läsa och var man kan publicera sina arbeten. Skönlitteratur i bokform och på nätet, olika slags texter och berikande ord – de finns. De finns mitt framför näsan. Där.

Det fungerade i början av 90-talet. Det fungerar nu. Kanske kan vi som jobbar i skolan dra nytta av andras lyckade projekt och bygga vidare på det. Även om det skedde för 15 år sedan. Lyckade projekt får inte falla i glömska, de ska utmanas och byggas vidare.

Visst är det en spännande tid vi lever i?

Vill du läsa mer om Listiga Räven kan du gör det här. Där kan du också läsa om att  en av grundstenarna i undervisningen är att ha höga förväntningar på barnen och en positiv attityd till lärandet. Jag tar till mig även det.

Share