Taggarkiv: Spel

Barn som vill utveckla spel

Många barn vill spela spel, men de vill också göra egna. Det är inget konstigt. Det finns en längtan.

Lyssna på Thomas Suarez som berättar om hur han gjorde. Han menar att barn som vill utveckla spel, sällan kan hitta den hjälp de behöver hos vuxna. Han har därför startat en app-klubb på skolan, som är uppbackad och påhejad av en lärare.  Thomas säger i videoklippet nedan att:

Det här är en resurs för lärare. Och lärare borde lägga märke till och ta dessa resurser på allvar och använda dem på ett bra sätt.

Lyssna på hans glädje över att få vara med och påverka och utveckla. Funderingarna kommer på köpet.

 

Jag är ingen hacker, men jag samlar de länkar som jag kan hitta om hur man kan lära sig att koda. De finns uppe i menyn under kategorin Spel/ Koda. Tyvärr är det mesta på engelska, vilket ställer till det för en del barn. Jag har planer på att göra något åt det och har kontakt med en programmeringstjänst angående det. Inte för att jag egentligen kan, men för att det är så förbenat viktigt. Vi får se vad som kan bli av det hela. I ett nätverkssamhälle är vi många som kan hjälpa till och bidra med det just vi kan. Låt oss göra det.

Share

Vi blir mer kreativa av att spela spel där vi interagerar

En undersökning gjord av Michigan State University visar att man blir mer kreativ av att spela spel. Det gäller för båda tjejer och killar oavsett vilket spel det är, huvudsaken är att det är ett spel där man interagerar med andra. Alltså ett onlinespel där det är möjligt.

Intressant.

Andra undersökningar, bland annat Pia Sundqvists forskning Extramural English Matters: Out-of-School English and Its Impact on Swedish Ninth Graders’ Oral Proficiency and Vocabulary visar att det finns ett samband mellan goda kunskaper i engelska och läsning, dataspel och användande av internet eftersom man tvingas lita på sin språkliga förmåga när man sysslar med sådana aktiviteter. Det passiva kunskapsinhämtandet, där vi inte är särskilt motiverade eller aktiva, verkar inte vara något att hänga i granen.

I dataspel är vi inte passiva. Undersökningar har gjorts där man ser om vi lär extra bra om vi får spela dataspel samtidigt som vi ska komma ihåg fakta. Det har inte visat sig särskilt framgångsrikt. Dataspelandet och faktan har då inte haft något med varandra att göra. Det säger sig nästan självt att det inte är så utvecklande. Jag tänker också på alla typiska skolspel där man ska klicka i rätt svar och få medaljer om man svarar rätt. Där har jag för dålig kunskap om forskning, men jag har svårt att tro att det skulle vara särskilt utvecklande. Tidsfördriv och ett avbrott från skolböckerna möjligtvis. Alla iPadtips om appar där behaviorismens guldstjärnor regnar ner över eleverna får mig ibland att bli ganska matt.

Därför är forskning som talar om interaktion och kreativitet intressant. Det kan få oss att tänka till. Och att börja våga ta reda på hur eleverna använder spelen när de är hemma. När de inte alltid är så fokuserade på guldstjärnor, utan där dessa stjärnor eller poäng bara är en av alla saker på vägen. Ett sätt att veta var man befinner sig. Inte det som är avgörande för att spelet ska bli intressant, vilket vi vuxna ofta tror.

Vi blir mer kreativa av att spela spel där vi interagerar. Vad betyder det för oss i skolan?

Share

Wordfeud – min hemliga research

Wordfeud. Den nya vuxen-flugan. Den som får oss att tappa taget om allt annat.

Jag spelar för fullt. Och tycker det är döintressant att se hur många olika sätt att spela som det finns. Samtidigt tänker jag på hur vår inställning till lärande och varande får oss att anta olika roller. Mina vänner vet inte att jag studerar detta utan spelar glatt vidare.

Jag ska förklara vad jag menar. I skolan finns det många elever som har tappat modet att lära. De väljer helst enkla uppgifter som snabbt klaras av för att på så så vis inte förlora ansiktet eller visa sig som okunniga. För det har de lärt sig att man inte får visa – då får man dåligt betyg. Svar kan bara vara rätt eller fel. För visst är världen full av saker som är rätt och fel, absolut. Men det stannar ibland där. Att diskutera, att våga kasta fram idéer för att se om de bär, att stöta och blöta; det hinns inte alltid med. Rätt och fel och att hitta de enkla vägarna för att inte uppfattas som den som inte kan; det tar så stor plats.

Du kanske inte känner igen dig, men det gör jag. Från min egen undervisning, innan jag började tänka i andra banor, och från exempel ute i landet. Jag kallar det för att anta den så kallade talanginställningen till skillnad från steg för steg-inställningen (Utifrån Dweck, Söderfjell) och utvecklar det i den bok jag nu skriver.

Med steg för steg-inställningen däremot ser man utmaningar som något spännande, något som får en att lära. Att inte kunna är inte farligt – det går alltid att lära mer.

Jag tänker tillbaka på när jag var yngre och bodde hemma hos mamma och pappa. Då när pappa ropade på mig om kvällarna att jag skulle sluta med läxorna och komma och spela spel istället. Han var lärare och visste att det räckte med ett visst mått av pluggande, själv visste jag aldrig om jag hade memorerat allt.
Pappa gillade spel. Han visste att de utvecklade det logiska tänkandet. Kortspel varvades med fyra i rad. Ett sånt där där man kunde lägga kulor horisontellt, vertikalt och diagonalt i 3D. Han lärde mig olika sätt att spela. Från början gjorde jag mina drag utan att tänka flera steg vidare, men han avslöjade trick för att hitta nya vägar. Det gjorde att han inte alltid vann, men det var inte det viktiga. Att vara två spelare som utmanades av varandra gjorde det roligare för oss båda. Vi fick vara uppslukade av spelet lite längre. Vann någon på ett för lätt sätt, var vi båda överens om att det inte gilldes. Att bara råka vinna var inte det roliga. Det skulle vara uttänkt.

Jag lärde mig. Och jag var inte en stjärna från början, en som hade fötts med bra spelstrategier.

Med Worfeud tänker jag att det är likadant. Vi lär när vi spelar. En del tittar på de bokstäver de har och funderar på vad de kan bilda för ord av dem. En del tittar på ytan där orden ska läggas och ser var det ger mest utdelning att lägga några brickor och om de kan baka ihop flera ord av redan befintliga. Eller om man kan lägga ett kortare ord nu för att spara vissa bokstäver ifall.. Eller inte lägga ett ord och hoppas att motståndaren lägger där, så att man själv kan få ett bättre läge (Mitt hemliga tips). När vi spelar lär vi hur andra gör och kan härma. Så som jag gjorde när jag spelade med pappa. Vi lär steg för steg.

En del återkommer och vill spela mer trots att de har förlorat flera gånger. En förlust gör inte att de tappar sugen. En del vågar inte spela. Kanske för att det tar för mycket tid, men kanske också för att få svart på vitt att man inte är bäst. Det är tufft i en tid då många av oss har växt upp med en talanginställning till lärande. (Jag menar nu inte er som har tackat nej till mina påflugna inbjudningar till Wordfeud – känn er inte utpekade!)

Men vi är inte. Vi utvecklas. Om vi tillåter det. Livet är inte statiskt. Det är ett livslångt lärande där strategier är bra att våga sig på. Att välja utmanande vägar, att kasta fram idéer och se om de bär, att inte racka ner på folk som prövar olika förslag och döma deras misslyckanden för hårt – det sättet att närma sig livet är på en del håll ovanligt. Men inte desto mindre viktigt.

Jag tror det är oerhört viktigt för pedagoger att fundera över sin egen inställning till lärande. Dels för att den kommer att avspeglas i mötet med eleverna. Dels för att den kan hjälpa eller stjälpa när det gäller för oss själva att lära nytt i den omvälvande digitala tid vi lever i.

Och du, om du undrar; jag vinner i vissa av de Wordfeudmatcher jag spelar och förlorar i lika många. Välkommen att utmana mig! itmamman, det är jag.

 

 

Share

Snart kan du (kanske) enkelt göra ditt eget iPhone- och iPad-spel

Ni som har följt bloggen ett tag, vet att jag letar efter ljus och lykta efter någorlunda enkla sätt att programmera spel. Flera av de barn och unga som jag träffar på frågar efter just det. De vill göra. Själva. De är hungriga.

Idag hittade jag Stencyl. Där kan man för tillfället göra egna flash-spel. Vänta! Spel för iPhone och iPad kommer snart. De som är gjorda för iOS. Och det ser lätt ut. Dra och släpp utan kodning. Kolla själva:

Uppdaterat: Mikael O. Bonnier kommenterade att ett problem kan vara att Apple hittills inte tillåtit appar med programspråk och detta spelutvecklingsverktyg skulle kunna vara ekvivalent med programspråk.
Attans! Det återstår alltså att se. Tills dess, programmera nya fantastiska innovativa flash-spel!

Share

Toca Boca – nytänk kring appar för barn

Björn Jeffrey från Toca Boca (Tack för rättelsen, Björn!) berättade idag på Webcoast om spel för barn utvecklade för iPad och iPhone .
I AppStore finns en massa flash cards- och, faktiskt, muffinsprogram. Väldigt många. Man ville därför utveckla något som drog nytta av iPadens och iPhonens alla fördelar, vilket inte alla appar gör i dagsläget.

Jag tycker tanken är väldigt intressant. Särskilt som jag igår fick träffa en mängd pedagoger som berättade om hur iPads används i förskolor och skolor runt om i landet. Joachim Thornström har berättat om mötet utifrån Twitterflödet, så jag länkar tacksamt till det. Det var otroligt inspirerande att ta del av allt. En lärare från min kommun och jag fick också chans att berätta om vad som händer hos oss. Men trots alla goda idéer var det något som gnagde i mig: ibland fascineras vi så av tekniken att vi inte funderar på vad vi vill uppnå med det vi gör. Lek-och-lär-program ses fortfarande som ”the thing” som garanterar lärande. Jag är inte säker på att det stämmer med verkligheten. Många av dessa spel är inte utvecklade av pedagoger. De är gjorda för att ge applåder för rätt svar. Behaviorismen, brukar vi vara ganska överens om, är en förlegad pedagogik. Som pedagog kan man konservera ett tänk att rätt och fel är det enda som gäller, men jag vill vidare. Man kan också tro att de där applåderna som man får när man gör rätt i spel är det som gör spelet fängslande. Det är ju feedback och feedback är bra. Men. Jag tror vi missar något. Feedback är att veta var man befinner sig i spelet och vad man behöver göra för att gå vidare. En applåd är inte det som är motorn. Inte enligt bland annat Jane McGonigal som studerat vad människor som spelar upplever.

Det vi pratade om på den diskussionssession jag höll i här på Webcoast, var just hur vi kan dra nytta av den känsla av samhörighet gamers kan ha. Hur kan vi se att man vill vidare och kan lära nytt? Att man får prova olika strategier? Ett misslyckande är inte farligt; det gör att man får fortsätta vara i den spännande värld man har hamnat i. Man får prova att göra något på ett annorlunda sätt och man kan lära sig att se att man kan utvecklas. Det handlar inte om rätt och fel och belöningar i form av applåder. Jag vet att barn kan bli glada av dessa applåder. De kan gilla sådana spel. Men som Jesper Juul säger, det betyder inte att vi ska forma barnen efter det synsättet. Det finns annat vi kan dra nytta av utifrån vad människor kan uppleva i spel. Låt oss som pedgoger inte rycka första bästa halmstrå – det är min önskan.

Så tillbaka till Toca Boca. Björn Jeffery berättade om tanken bakom utvecklandet av spelen. Han menar att spelutvecklarna inte får fastna i att göra spel där barnet ska sitta ensam och spela. Det finns istället massor av möjligheter att låta barn samarbeta och vara kreativa. Han berättade att när de funderar ut nya appar, tittar de på hur lek går till. Leksaker skapar ofta öppna användningsområden och man tittade därför på hur populära leksaker fungerar.

Lek kan vara väldigt aktivt, man kan hoppa, springa o.s.v. Man kan också utveckla sin fanatsi. Lek kan utveckla förmågan att konstruera saker. Att skapa är också lek. Man menar även att lärande lek, så kallad styrd rätt-och-fel-svar-lek, är en sort lek. Man lär sig lekens regler och måste följa dem. Barn tycker om alla desa typer av lek – men olika mycket och i olika perioder. Därför ville man göra produkter som stimulerade allt detta. Men i App Store finns nästan enbart spel som definieras som lärande lek med rätt och fel-tänk, inte det som stimulerar fantasi och kreativitet. Och det är ett problem som man försöker göra något åt. Man har sett att både killar och tjejer gillar de spel man utvecklar och försöker att inte uppmuntra att göra dem för killar eller tjejer, utan att alla ska kunna känna att de kan använda dem.. De kan samlas med sina nallar och leka saftkalas. Det är något som förenar.

First there were blocks, then there was lego. Now there are apps.

Sundbox Summit

Vad kommer härnäst?

  • Jeffrey menar att vi får se allt mer touch screens till sådant vi inte trodde man kunde använda det till.
  • ”Ipod Touch-effekt” till fler saker. Ipod Touch var en musikspelare, men används mer till spel. Saker kommer att användas till sådant vi inte tänkte från början.

Det låter spännande.

Det jag skrivit här är, som alltid, mina egna ord och det jag menar. Men genom att skriva “Jag är med och tävlar om Bineros grymma “surfplatta” är jag med i en av Webcoast sponsorers tävling. Så därför gör jag det. Jag har aldrig någonsin stått på en surfplatta, utan bara surfat i cyberspace. Men det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta. Även jag kan utvecklas, eller som det också heter, levla. Sköna tanke.

Share

Lgr 11 på en öde ö med en smoothie i handen

De där kringaktiviteterna som många barn och ungdomar sysslar med ihop med de spel de spelar – de är spännande.

Att se hur de deltar i forum, uppdaterar wikis med information om spelen, följer enstaka men för dem viktiga personer på Twitter (jo, det händer allt oftare), gör filmer som de lägger ut på YouTube och gör mycket mer; det är upplyftande. Frågar vi dem inte om detta, kan vi luras att tro att de ”är lata och bara sitter och spelar”. Vilket enligt mig inte alls är lathet, lika lite som att bygga med lego är det.

Idag hittade jag in till en lärare i England, Simon Widdowson, och kunde läsa om hur eleverna i hans klass arbetade med spelet Jules Verne’s Return to Mystery Island på iPad.

Läraren berättar om elevernas kreativitet när de ska försöka hitta på nya användningsområden för saker de hittar på den öde ön. Han berättar också om hur de tar avstamp i spelet för att skriva dikter, dagböcker, göra konstverk och röstinspelningar där de tränar att använda fullt av adjektiv. Nu senast fick barnen filma sig själva på ön. De hade en filmkamera och en så kallad greenscreen, och klippte sedan in miljön från spelet, så det såg ut som om de befann sig på själva ön. Medan de spelade in filmen läste de upp texten som rullade på en prompter; en sån där som nyhetsuppläsare har. Det hade kanske varit mer livfullt att tala fritt, men de fick öva sig på att skriva manus – inte helt fel det heller.
Ni kan se filmen och läsa om elevernas arbete här.

Läraren funderar om sina elever:

It was brilliant work by the children – children who are only in year 3 and 4. What will they be able to do by the time they reach Year 6? And (let’s hope they continue to have the same opportunities at secondary school) what will they be able to achieve by the time they complete their education?

Visst ger det hopp? Om en skola där man kan finna motivation. Där elever får vara producenter av kunskap och inte bara konsumenter. Där det inte är antingen eller, utan där det är lärande av idag. Både med spel och utan, men i en skön synk.

Jag laddade ner Jules Verne’s Return to Mystery Island och iPrompt Pro, båda gratis, till iPad. Funkar bra, förutom att jag har svårt att hitta mat till min svältande gubbe på den öde ön. Jag måste hitta ett sätt att få upp kokosnötterna som jag samlat in. Så svårt! Behöver någon att rådgöra med.

Utifrån kommande Lgr11 funderar jag på vad  dessa elever kan tänkas ha fått hjälp att uppnå för förmågor. Jag hittar ett antal som jag själv tror jag kommer utveckla om jag fortsätter hjälpa min gubbe på ön, helst ihop med andra:

Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar.

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.

Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.

Skolan verkar i en omgivning med många kunskapskällor. Strävan ska vara att skapa de bästa samlade betingelserna för elevernas bildning, tänkande och kunskapsutveckling.

Listan kan göras ännu längre. Tittar man in i det Centrala innehållet för engelska kan man helt klart hitta stöd för att använda spel i undervisningen. Det handlar om att arbeta med att förstå talad engelska, att själv tala, att uttrycka sig på olika sätt och komma i kontakt med olika sorters texter. Det står ingenstans att dessa texter enbart ska komma från läroboken.
Men är det inte för svårt? Det kan hända att det är. Eleverna brukar lösa det när de spelar spel hemma. De letar upp orden på tyda.se, de frågar och de lär. Texten som blir uppläst i spelet finns även att få nedskriven, så det borde underlätta. Det går, jag är helt säker på det. Och orden är användbara: shore, deserted, sailor, heavy, wave, beach. Bra uttryck: I’m being watched, I’m gonna find something to eat, What a stange noise! I’m sure I saw someone up there! Ah, där fick vi med see, saw, seen.

Om någon undrar, skulle jag kunna berätta att Today I collected a coconut, a sandstone and some worms. Imperfekt. But I need something to help me open the coconut! Om jag söker efter hjälp på Internet hittar jag information om hur det kan gå till och hur jag kan göra en coconut-smoothie. Där fick vi in några av punkterna i Hem- och konsumentkunskap i kommande Lgr11. Vi kan jämföra priser, vi kan prata hygien och vi kan följa recept. Och vi kan uppleva det centrala innehållet Måltidens betydelse för gemenskap. Vi kan uppnå syftet:

Undervisningen ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar sin initiativförmåga och kreativitet vid matlagning, skapande av måltider och andra uppgifter i hemmet.

Vi kan göra det om det passar. Sedan kan vi gå in på andra ämnen och se hur de kan samverka. Det är fullt möjligt. Lgr 11 kommer funka. I en relevant skola. Jag är övertygad om det. Det här är bara ett utkast till en pedagogisk planering. Den kräver involverade elever och en djupdykning i styrdokumenten. Men jag börjar spåna så här och hoppas vi kan våga spåna högt och tillsammans.

Share