Taggarkiv: twitter

Skolverkets nya generaldirektör kommunicerar i Twitter

Skolverkets nya generaldirektör Anna Ekström twittrar. Och hon gör det med den äran. Inte för att rapa upp meddelanden utan för att kommunicera. Läs, så förstår du vad jag menar:

Och hennes mamma twittrar. Det ni!

Nyligen kom en undersökning som visade att det är ganska få svenskar som twittrar. Kan det då vara något att ha? Ja, säger Hampus Brynolf på Intellecta Corporate, trots att han visar i en egen undersökning att det egentligen är ännu färre svenskar som twittrar, endast 11 000 personer har skrivit minst en tweet varje dag de senaste 30 dagarna.

Med tanke på hur få som twittrar i Sverige så har kanalen stort genomslag och räckvidd, enligt Hampus Brynolf. Inlägg skrivs av få personer men läses av många och visas upp på bloggar och nyhetssajter.

– Vi ska kalla en spade för en spade. Och är det 10 000 som är aktiva ska vi säga det. En intressant sak som ligger i linje med de här resultaten är att ju färre det är på Twitter, desto större är den relativa “impacten” för varje twittrare. Om man tänker på mediegenomslaget så är det relativt lätt att bygga sig en plattform. Twitter är extremt relevant.

De som twittrar fyller twitter med innehåll. Sådant som snappas upp av media. Ibland handlar det om migrän, ibland om jordbävningar och ibland om länkar till längre blogginlägg. Folk kommunicerar öppet och den som vill kan falla in i samtalet.

Jag som tillhör de där 11 000 som twittrar varje dag, ser hur något har hänt bara den senaste tiden. Många lärare hittar in. Det kommer nya varje dag. Som pedagog ser jag vikten av det; att man börjar lyssna på andra utanför den vanliga sfären, att man märker att man kan prata med folk utan att bjuda hem dem på värsta fina middagen och att man kan dela med sig. Trösklar för att hitta nya sätt att se på saker sänks. Kanske, kanske kan vi i och med vår twittrande IT-minister och vår nya generaldirektör på Skolverket komma bort ifrån mantrat: ”Jag har inte tid med sånt där.” För vem tror att dessa båda har tid? De gör det ändå. Och de verkar tycka om det. De kommunicerar med vanliga Svenssons. Jag kan se framför mig hur de twittrar på väg till ett möte, medan de lyssnar på en dragning om något eller medan de sitter i taxin. De stänger med all säkerhet inte in sig i ett rum, slår på datorn och tänker: ”Hmm, vad ska jag skriva för klokt. Låt mig tänka några minuter..” De gör. Precis som de andas.

Det är liksom det.

Någon berättade att folk vid en lärarkonferens störde sig på oreflekterat twittrande. Jag tycker det säger något. Dels att man stör sig på att folk uttrycker sig på annat sätt än man själv väljer att göra, dels att man tror att allt som uttrycks måste vara djupa reflekterade tankar. Jag vill inte stå i kön till kaffeautomaten och diskutera utlandsskulden eller BNP i tid och otid. Jag vill kunna få säga att ”Jaha, så har mamma börjat twittra också”, hur oreflekterat det än må vara. Det är mänskligt. Precis som innehållet i Twitter får lov att vara.

Tack Anna Ekström för att du är mänsklig! Jag önskar dig all lycka till som generaldirektör. Vi lever i en högkommunikativ tid där våra elever behöver lära sig vägar för att påverka och delta i olika kommunikationskanaler. Att du deltar banar väg för fler.

Share

Jan Björklund pratade med upprörda lärare på Twitter

Björklund tog sig in på Twitter idag. Under #merkateder pratade han med de lärare, som han rört upp känslorna hos, efter sin debattartikel om att allt fixar sig om läraren bara kan leta upp sin kateder igen. Han pratade med mig. Det ska han ha cred för. Att han använde den kanal som den senaste tiden fått ett stort antal lärare att engagera sig, är en sak i sig. Utbildningsministern pratar med folk med de medel som finns och Twitter är ett sådant medel.

Så här bidrog några andra till samtalet. Märk att Jan Björklund vinkar längst ner.

På Twitter pratar man bara om att man dricker kaffe.

Nej, det gör man inte. Där pratar man om världsproblem som tsunami och kärnkraftshaveri. Och där pratar man om kaffedrickande. Och skolfrågor. Det är som i vanliga livet, man är sällan ensidig och enkelspårig i en diskussion; man talar om väder och vind och annat som verkar mer viktigt. Det sker ofta i en salig röra och det är det som kan göra ett samtal intressant.
Twitter har visat sig vara ett sätt att komma i kontakt med de folkvalda på ett helt annat sätt än förr. Jag har den senaste veckan pratat med både IT-ministern Anna-Karin Hatt och, som idag, utbildningsminister Jan Björklund. Att jag kan använda denna kanal ger mig ett försprång, som jag inte är säker på att jag vill ha. Vem säger att mina åsikter är mest lämpade att föra fram? Jag vill att elever idag ska få lära sig vägar för demokratiska samtal i den Kommunikationsålder vi lever i. De ska också kunna få föra fram sina åsikter där någon lyssnar på dem. Det är det minsta jag ber om att vi ska tänka på när vi funderar hur vi ska omsätta de förmågor, som finns beskrivna i styrdokumenten i praktiken.

Läs mer och lyssna om uppmärksamheten kring Björklunds utspel här. Han förklarar sig:

– Om någon tror att jag vill gå tillbaka till 40-talets skola, så vill jag inte det. Men läraren behöver återta mer av ledarskapet i många klassrum. Om ett antal personer håller med mig, men retar sig på ordet, så bortse då från ordet. Fundera nu på innebörden. Skolverkets och Skolinspektionens rapporter är väldigt tydliga med att allt detta ensamarbete inte är bra, säger utbildningsminister Jan Björklund

Bra, Jan. Läraren behöver vara ledare och han/ hon behöver vara en aktiv sådan, som ger eleverna kontinuerlig feedback och hjälper dem vidare. Ensamhetsarbete utan en närvarande lärare är inte bra. Men, fundera på orden, Jan. De är viktiga. Menade du något annat än att läraren ska undervisa helklass från katedern, så säg det. Menar du att elever ska få ta ett personligt ansvar med en lärare som stöttar, så säg det. Vi lyssnar.

För fler länkar, gå till Johan Groths hemsida. Det var han som startade hashtagen #merkateder.

Share

Mitt stora vida hjälpande nätverk

Jag fick hjälp ikväll.

Inte från någon i min familj, inte från någon där jag bor utan från en i Skåne och en i Stockholm. Långt bort. Och ändå nära. Jag ville ha en hand på min profilbild som visar att jag ogillar rasism och utanförskap. En ”Vi gillar olika”-hand.

Det gick inte. Den hamnade liksom inte på själva profilbilden. (När skärmbilden nedan togs hade den dykt upp, men ni får tänka bort den).

.

Åsa och Pernilla ryckte ut på två röda sekunder och hjälpte mig med tips. Och när jag klickade mig in bland mina profilbilder dök Åsa upp där också.

”Denna bilden alltså. Kolla precis till höger om den här kommentaren. Skapa profilbild.”

Jag tackar och tar emot. Mitt nätverk av pedagoger, vänner och annat löst folk är stort tack vare facebook, twitter, bloggar och andra kanaler. De underlättar mitt liv, sparar tid och ger mig input från så många fler än jag annars hade kommit i kontakt med. Olika människor.

Jag gillar olika.

Share

Samla nyheter i egen tidning på nätet

Genom  Mats Larsnäs hittade jag paper.li där man kan få flöden av twitterlänkar att bilda nyheterna i en tidning.

På så vis kan man enkelt få en överblick över vad som skrivs inom ett visst ämne eller vad enskilda personer skriver om. Man kan nämligen välja om man vill att allt som det länkas till under en viss hashtag (#) ska rassla in i tidningen eller om enskilda twittrares länkningar ska rassla in där eller om alla twittrare som finns i en viss lista ska få sina länkningar att hamna där.

Jag valde hashtagen #val2010, varpå tidningen fick samma namn. Läs den gärna.
De artiklar och filmer som folk har länkat till under den hashtagen på Twitter de senaste 24 timmarna hamnar i min tidning. Uppdaterade nyheter med andra ord.

Jag ser användningsområden i skolan om man vill nyhetsbevaka ett visst ämne och snabbt få de senaste nyheterna utan att behöva klicka på varje länk i Twitter. Överblickbart och smidigt. Något att prova?

Share

Twiducate – ett slags Twitter för skolan

Twiducate är ett slags Twitter för skolan. Om jag har fattat det rätt.

Jag skaffade konto och bjöd in min elev, Testnisse. Som lärare fick jag förmånen att skriva in en egen klasskod som alla ska logga in med. För varje elev jag sedan bjöd in genererades ett lösenord till denne.
Administrationen visade sig vara enkel. Via tre ikoner når man i tur och ordning startsidan, sidan där man skriver in sina användaruppgifter och sidan där man byter profilbild. Inget lull-lull, bara rakt på.

Sedan är det bara att börja diskutera. Man kan göra det inom klassen eller välja att gå utanför och posta inlägg till världen. Alla kommer till tals. Det är bra.

Någon mer som vill testa?

Share

Svenskläraren sätter fingret på

Jag slår upp det nya numret av Svenskläraren och hittar en artikel som jag skrev för över ett halvår sedan. Orden verkar obekanta, men på något vis känner jag igen dem. Och jag håller med mig själv om vad jag skrev en gång i tiden, vilket känns skönt. Rubriken är ”Twittrande lärare behövs”.

Jag anser nämligen att lärare behöver undersöka de kanaler som finns för påverkan och kommunikation om vi ska kunna följa läroplanen när det gäller:

Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt deltaga i samhällslivet.  (Lp094, Lpf94)

Om vägarna för att påverka i samhället ändras, måste vi ta del av förändringen. Vare sig vi gillar det eller inte. Vi är inte en bunt frilansare, utan har ett tydligt uppdrag.

Jag läser vidare i Svenskläraren, denna guldgruva, om forskning kring individualiseringen i skolan. Detta att elever får ”forska” enskilt eller att de får välja uppgifter i olika ordning efter en lista och att de därigenom tror att de får individanpassade uppgifter. Att samtalet i klassrummen har minskat och ordförrådet hos eleverna har blivit lidande. Monika Vinterek skriver om olika studier som visar detta (Jag hoppas hennes artikel blir sökbar i tidningens arkiv).

Jag tänker vidare kring vad vi kan göra för att låta eleverna utvecklas i sitt lärande. Vad kan vi lära oss av det som har gått fel? Inte är det att sätta sig med armarna i kors och sucka och säga att ”det går inte”. Läraren är utbildad för att se möjligheter. Vi är problemlösare. Det är vårt jobb.

Det jag har sett hos elever som får producera, förklara, samspråka kring uppgifter är att det pågår en process i dem som gör att de gör lärandet till sitt eget. Något de kan använda i andra sammanhang och inte bara för stunden. På riktigt-uppgifter ger engagemang.

Det kan vara jobbigt.

Fylla-i-uppgifter kan upplevas som avkopplande, och något som elever ibland själva väljer, men vad ger de för lärande? I längden?

I och med att fler och fler elever får tillgång till varsin dator, kan eleverna arbeta i gemensamma dokument, i wikis och på andra ytor. De kan diskutera i grupp där de ser varandra och på nätet. Läraren kan lättare följa arbetets gång och diskutera både där och öga mot öga med eleverna. Dessa kan även få respons från andra, utanför skolan, och ta intryck från andra.

Vi har alla möjligheter att öppna upp får lärande. All möjlighet att se potentialen i kommunikationen mellan människor. Vill vi ta tillfället att göra något bra av det?

Share