Just nu förbereder jag mig inför Bok och Biblioteksmässan, ja Bokmässan rätt och slätt, i Göteborg. Jag kommer att prata vid två tillfällen, en gång i Lärarförbundets monter vid 13-tiden:

Och en gång på ett seminarium kl. 16.00, som man måste ha biljett till för att få komma in till:

Det. Ska. Bli. Kul. Men en aning läskigt, det erkänner jag. Även om jag älskar Bokmässan och allt som händer där; alla blogg- och twitterträffar, räkmackor i Heaven23 tillsammans med människor som man känner från nätet, kvällen med det obligatoriska minglet på Park Aveny. Allt sammantaget är en kakafoni av intryck.

Förresten, om du ska till mässan så är vi några stycken som har dragit ihop en Twitterträff, en så kallad tweetup, i avdelningen Mat och Trädgård kl. 11 och 16.30 på fredagen. Vi samlas, viftar med telefonerna för att hitta varandra och pratar en stund. Alla är välkomna. Löst och ledigt.

Jag är där på lördagen också, men då ska jag jaga författare för mina elevers räkning. Och gå på seminarier själv. Landa i mässan alltså.

Ses vi?

Nu sadlar jag om. Eller kanske inte egentligen. Hur som helst, jag ska ha det bästa jobbet man kan tänka sig från och med augusti. Då blir jag klasslärare i en etta.

Jag vet att en del undrar varför jag går från att ha rest runt i hela landet som föreläsare och utbildare till att ha en klass igen. Som om det vore ett steg tillbaka. Varför inte försöka göra karriär som rektor åtminstone? För mig är det ett steg vidare att få ha elever i min närhet varje dag.

Runtresandet har gett mig otroligt mycket. Bara att få ha satt sin fot i Sveriges alla landskap (utom Lappland – jag får jobba på att komma dit) är en resa i sig. Men främst handlar det om möten med så många människor, nya perspektiv och frågor och funderingar som jag aldrig hade hittat om jag rört mig på ett enda ställe.
Det har också varit eget reflekterande i bokskrivande, kontakt genom respons från så många människor, paneldebatter i Malmö, Stockholm, Gotland, på universitet, utformande av kurser och konferenser, lyssnande öra på forskarstudenters möten, skrivuppdrag i GöteborgsPostens app – listan kan göras lång.

Men nu säger jag hej och tack. TänkOm som jag har jobbat en del för sedan starten 2009 är det också dags att säga hejdå till efter ett sista uppdrag i augusti. Det är en välfungerande organisation som klarar sig utan mig och jag känner att jag kan gå vidare. Jag är skyldig människorna som arbetar där ett stort tack. Det var där jag första gången mötte ett sätt att diskutera och spåna fram idéer som inte kväste någon. Det var helt nytt för mig hur man kunde lyfta fram alla, fundera över förslag och ge respons där förslag mejslades fram med allas bästa för ögonen. Positiv och negativ respons i positiv anda. Jag lärde mig mycket där.

Uppdraget som utbildare i Webbstjärnan är det också dags att säga hejdå till. Det har varit en himla bra utbildning för mig personligen att få vara utbildare där. Men jag vill själv vara en del av Webbstjärnan med min klass. Andra kan utbilda och jag kan satsa på annat. Fast jag antar att jag kommer att dela med mig av min kunskap ändå. Det blir lätt så och det är helt i sin ordning. Och åtminstone ett frukostmöte som Webbstjärnan ordnar i samarbete med Lärarförbundet kommer jag att delta i.

Så ligger det till. Men att sluta delta i det nationella samtalet om lärande kommer jag aldrig att göra. Min kommande chef uppmuntrar mig i det och det betyder allt för mig. Så om du har vägarna förbi Bokmässan eller Skolforum kanske vi träffas där. Annars ses vi säkert på nätet. Jag kommer antagligen att uppdatera om tankar, medgångar och motgångar när det gäller att vara lärare. Aldrig utelämnande om elever, men kanske om mig själv. Vill du följa med på min resa är du välkommen!

Äntligen är Learning is the Shit i gång. Konferensen med om lärande med inslag av knytkonferens som går av stapeln i Ronneby Brunnspark.

Här möts människor som alla är intresserade av lärande, mest skolfolk, men också andra. Det är det som gör’et. Det att man kan mötas trots olika ingångar.
Vi pratar allvar men vi gör det med hjärta och uppmuntran. Och då kan det bli så att Micke Gunnarsson får en galen idé som alla faktiskt ställer upp på. Hör honom berätta om den:

Och se hur det blev:

Det är en konferens där de inte är konstigt att balansera fjädrar. Här ger Cirkus Cirkör råd om hur man kan träna olika saker.

En av de viktigaste sakerna de vill fokusera på för att lära är tillit. Och samarbete. Man ska kunna samarbeta med alla och det går att lära sig. Man är inte en fixed och färdig person. Man kan utvecklas.

Jag håller under dagen tre pass om hur man sänder webb-tv (Bambuser) och webb-radio (Cinch). Vi testar i parken och jag hoppas ni ska kunna hitta några Bambuserklipp här. Radio Blekinge intervjuade om hur och varför man kan använda Bambuser i undervisningen.

Och så bambusade vi i själva radiointervjun:

Nu fortsätter vi lära. Följ oss på Twitter under #theshit2012 eller på facebook.com/learningistheshit.

En sak till: Arrangörerna från Bleking med Cela i täten – ni är grymma! Tack.

När jag var nio år skrev min pappa en bok. Den skulle sedan komma att följas av andra böcker. Men just där och då tyckte jag att det var coolt.

Jag följde pappas skrivande och lyssnade halvintresserat på de berättelser han kom hem med efter någon av alla otaliga vandringar på fjället som han skrev om, Bredfjället i Bohuslän. Historier som folk på fjället hade berättat. Jag tyckte det var läskigt med hunden som någon bussade på honom. Jag lyssnade när han pratade med vännen Stefan Edman i telefon om miljö, levnadsöden, Bredfjället eller vad det nu var de pratade om. Jag tittade på när han satt och tänkte med blocket och pennan i hand. En vän som såg hans anteckningsblock tittade på det och sa: ”Jahaa, han stenograferar!” Men det gjorde han inte. Han hade bara en ovanligt ful handstil. Ungefär som jag.

Jag minns också när den första boklådan kom. Vi öppnade, tittade och luktade. Det var stort.

Men just då var jag för liten för att läsa om gamla tider med behållning. Och sedan kom tonåren. När jag var drygt 20 dog pappa. Det var tungt. Jag vet att jag förutom saknaden av honom som pappa också tänkte på hur onödigt det var att allt det pappa visste försvann. Han kunde så gott som varje fågelläte, han visste varför blommorna växte just där de gjorde och varför de försvann från tidigare växtplatser. Han kunde namnen på blommorna som man kan namnen på vänner och han hade kunskap att förstå sammanhangen. Pappas kunskap kan ingen faktatext i världen ersätta. (Här vill jag göra ett överrumplat instick och slå ett slag för den djupare förståelse vi kan få om vi arbetar med på-riktigt-uppgifter i skolan, istället för att bara lära oss att slå i böcker, söka på internet, lära fakta och tro att det räcker att sammanfatta dem i en upprapning. Det kan det nämligen aldrig göra.)

Där och då, när pappa dog, orkade jag inte läsa hans böcker mer än i korta bitar. Det blev för tungt.

I helgen var det så dags för två utställningar om just Bredfjället på Bohusläns Museum i Uddevalla. Stefan Edmans och Jan Töves Flykt och frihet samt Christopher Eliassons och Marcus Lundstedts Anna Jonsdotter – drottning av Bredfjället. I öppningsanförandet tackades pappa som med sin bok varit en hjälp för dem. Det var en dag när pappa blev extra levande.

Jag twittrade en del om hur jag läste pappas bok inför att vi skulle till utställningen. Som svar fick jag en tweet från Ylva Pettersson, @Ychen06. Hon skrev: ”Det är en märklig känsla att läsa sin pappas böcker. Öppnar en dörr direkt till förälderns tankar som är stängd för de flesta…” Jag kunde bara hålla med. Vi fortsatte twittra med varandra och jag undrade vad hennes pappa hade skrivit. ”Skönlitteratur” blev svaret. Nu blev jag nyfiken och undrade vad hennes pappa hette. Hon svarade: ”Vad heter din?*oxå nyfiken*Min heter Torgny Lindgren,o har skrivit flera böcker om människoöden i obygden! De hade haft gem intr!” (Ja, det blir så där kort med 140 tecken i Twitter.)

Jag som har läst Ormens väg på hälleberget och sett filmen, fick en glimt av Torgny Lindgren från hans dotters perspektiv. Hans ord som betyder mycket för andra har en djup mening också för hans barn. Så klart. Vi barn lever med våra skrivande föräldrars ord. Ylvas pappa lever och är känd, min försvann och var inte känd förutom för en mindre skara människor. Men vi läser våra pappors ord och suger i oss vad de har skrivit. Våra pappor lever genom orden.

Jag frågade Ylva om jag fick skriva det här och det fick jag. Jag vet inte om man förstår hur vi menar när vi pratar om våra pappors texter, hur de berör oss. Men det är fint att hitta någon som förstår och som själv har upplevt. Det gjorde vi via Twitter. Bara så där. De 140 tecken som för andra kan verka ytliga gav mig ett djup och en samhörighet.

Jag tänker på de ord jag skriver här. De ord du kanske skriver på en blogg. Jag undrar vad de kommer att betyda för mina barn. Vad dina ord kan betyda för dina. Plötsligt kan vi alla lämna efter oss spår som kan betyda mycket för någon annan. Jag tänker att jag vill lämna efter mig uppbyggliga, uppmuntrande sådana och inte delta i negativa bataljer. De som vill lämna sådana spår efter sig är fria att göra det, men vi har alla ett val. Jag är tacksam för det val pappa gjorde.

I januari i år fick Patrik Glad och jag träffa några äldre på ett äldreboende vid några tillfällen. Vi ville se om och hur det här med teknik kan underlätta deras vardag. Det blev som en slags prao för oss, som jag tror uppskattades av de boende. Vi var iallafall glada att få göra studiebesök hos dem.

Se gärna filmen (3:22 min) där de äldre med mycket glimt i ögat tar sig an tekniken, här iPads. På frågan om de ville ha med sina namn i eftertexten blev svaret ett rungande ja. Självklart ville de det!

Stort tack till alla medverkande i filmen!