Kategoriarkiv: Annat

Den där itmamman ser man aldrig nuförtiden

Det har hänt mycket den senaste tiden. Här kommer en uppdatering från mig om vart den där itmamman tog vägen och hur det kunde bli så.

Hallå…?

För är inte det här en IT-mammablogg? I somras bestämde jag att jag skulle, ja inte dö, men byta namn. På Twitter heter jag nu @c_lofving men bloggadressen är kvar, den är ju som den är. Det var under en paneldebatt i Almedalen i somras när vi skulle prata om läsning, som det blev så konstigt. Jag var väl där som IT-mamman kan jag tro. Rickard Olsson som modererade samtalet riktade hela tiden IT-relaterade frågor om läsning till mig och jag tänkte att… Jag är så mycket mer än så. Men det var väl inte så konstigt, folk tror att jag bara har digitala tankar i mitt huvud och där får jag skylla mig själv. Mitt namn har signalerat det. Såklart.

Jag kan liksom inte stå och föreläsa tio år senare och säga onlinern ”Det handlar inte om det digitala, det handlar om pedagogiken bakom” och tro att jag kommer med något nytt. Alla bara: ”Nähä?! Wow!”

Va? Vad är du du säger?!

Att jag pratar pedagogik och att det digitala ryms inom det är för mig inget nähä. När jag började med bloggen rörde tankarna sig mest kring IT eftersom jag behövde utforska det just då. Jag lurar mest på pedagogiska tankar – sådana som tar sig uttryck i didaktiska dito. Och att det digitala är en del av mycket är inte så omvälvande längre. Många pratar om digitaliseringen och bidar till samtalet. Det är bra. Någonting har nog ändå hänt.

Sedan augusti har jag haft ett vikariat på Göteborgs universitet och från och med denna termin kommer jag arbeta som tillsvidareanställd inom rektorsprogrammet, där bland annat handledning ute på skolor ingår i något som kallas Samverkan för bästa skola. Sen blir det rektorsutbildningsinternat, Läslyftshandledarutbildning och utbildning för mellanledare. Ibland hör man kritik riktas mot lärar- och rektorsutbildning i Sverige i stort. Det är OK. Men jag vill inte ställa mig på de klagandes sida bara för att det är enkelt att göra det. Jag vill in och jobba och göra något bra på plats. Det jag har sett av dessa utbildningar vid vårt universitet är att de håller hög kvalité. Även om en grundlärarutbildning inte kan täcka in precis allt man behöver kunna som lärare. Lika lite som en läkarutbildning kan göra det för läkare. Samma sak med en rektorsutbildning. Programmet för rektorer innehåller i grundutförandet 30 högskolepoäng under tre år, där skolutveckling står för tio av dessa poäng. Allt kan inte rymmas där, men det är en start för att få verktyg att kunna utvecklas vidare i sin profession under tiden utbildningen pågår och när den är klar. I en komplex värld kan man inte vara färdig efter en utbildning, men man har skaffat sig verktygen för att ta sig vidare. Och det ska bli väldigt roligt att få vara en del av det hela. Vill du hänga med in i universitetets värld kan det tänkas att det kommer något mer inlägg framöver. Kanske om min aktionsforskning om vad mellanledare (lärare som arbetar både som lärare och som håller i möten där kollegor träffas) brottas med och behöver för utbildning för att klara sitt uppdrag på ett bra sätt. Det tycker jag är väldigt spännande!

Bilden av en universitetsadjunkt? Nä?

De senaste snart fyra åren har jag nämligen pluggat en master i pedagogik med inriktning mot aktionsforskning vid sidan av mitt lärarjobb. Jag tycker det har gett mig det där djupet jag saknat i många samtal. Man kanske tror att universitetet består av många stofiler utan verklighetsförankring. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Där finns fullt av kunskapshungriga, öppna människor. Säkert gömmer sig en och annan stofil nånstans som på vilket annat jobb som helst, men mina fördomar har verkligen kommit på skam. En sak jag har lärt mig av att ha fått hänga på universitetet så mycket de senaste åren är att kritik kan vara en hjälp. Om den ges av någon som vill ens arbete väl, en kritisk vän. Det var lite knepigt i början, men nu är det något jag gillar. Att hela tiden få utvecklas ihop med andra, utan att ryggdunkas bara för att man är rädd för att kanske bli utanför. Det har jag hittat där och särskilt inom aktionsforskningen.

I utbildningsplanen för Nordiskt masterprogram i pedagogik med inriktning aktionsforskning (Ja, det är en lång beskrivning, men man kan säga NoMia om det känns enklare) betonas just dialog och respons i alla kurser. Man vill främja det demokratiska samtalet. Och det är ju bra. Jag kan helt klart rekommendera denna halvfartsutbildning om man vill utvecklas inom det. Aktionsforskning är inget man river av lite med vänsterhanden efter att ha läst en bok eller hört en föreläsning om ämnet – utbildning behövs. (Rektorer, se gärna till att kompetensutveckla någon i er personal inom ämnet om ni inte har tid själva. Alla kan inte göra allt, men vi kan hjälpas åt.)

Jag är jag. Och jag finns här. Kanske att vi ses i något utvecklande samtal någon gång. Skyttegravssamtal håller jag mig däremot långt borta ifrån. Och vill du se lite av vad aktionsforskning handlar om: Kom på någon av Göteborgs universitets öppna föreläsningar. Helt gratis dessutom. Välkommen – ingen föranmälan behövs!

Aktionsforskningskollegiets öppna träffar hittar du här.

Share

Ovan trädtopparna och Undervisningen mellan oss

ovan tradtopparnaPojke 8 år:
”Jag ångrar att jag lärde mig läsa och nu vill jag inte kunna det mer.”

Den gamle mannen, 93 år:
”Min läsning gör att jag, vilket kanske låter konstigt eftersom jag är så gammal, får en vidgad syn på livet.”

Jag läser Ovan trädtopparna av Anne-Marie Körling, en bok fylld av berättelser om läsning där allt från den unge tvååringen delar med sig, likväl som den gamle mannen. Däremellan finns fullt av unika betraktelser om vad läsning är och betyder för just dem som bidragit med sin berättelse till boken.

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

En annan bok jag har läst i sommar med samma författare är Undervisningen mellan oss. I den tar Anne-Marie Körling upp sina erfarenheter kring det praktiska i ett klassrum, kring förhållningssätt och hur man kan komma en bit närmare att få undervisningen att fungera. Den handlar om hur man som lärare kan leda och ta ansvar för att lärandet och relationen till eleverna är sund och god. Det är en bok att samtala kring och lära sig av, både för den nyutexaminerade och för en annan som har arbetat som lärare i över 20 år. Jag tackar för det och för de tankar som väckts.

 

 

Share

Inte ett spår, utan många

Jag funderar på att byta namn. Itmamman – så 1800-tal. Fast visst kan man väl dras med fula, töntiga namn? Christina, hur hippt är det?

Men är inte datagrejer synonymt med mig? IT. Egentligen inte. Att jag började blogga om det var för att jag höll på att lära mig mer om det området. Och jag såg en problematisk inställning hos många i bemötandet av elever, när det gällde att tala om och ta sig an just det digitala. Det ville jag utforska och lära mer om. Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag är minst lika involverad i hur vi på min skola ska lägga upp svenska som andraspråksundervisningen, hur vi ska få till ett bra MIK-innehåll i vårt skolbibliotek och hur lerfigurer kan vara en bra grej som kan ena. Jag är liksom insyltad i det mesta som handlar om att skapa en relevant skola för våra elever. Men det som märks utåt råkar handla om vissa av alla de saker jag gör.

En sådan sak ska jag berätta om nu. Jo, jag fick något att blogga om! För ett tag sedan var jag med i UR:s Lärlabbet. Först hade jag tackat nej, jag brukar göra det. Men så bar det sig inte bättre än att jag satt där i sminkstolen.

FullSizeRender 2
”Kan man få be om extra allt?”

Ibland blir nej till ja utan att jag vet hur det hände. Jag valde att se det som ett praotillfälle. Alla kameror, promtar, lampor, programledarens öronsnäcka – åh, vad jag älskar att få se och ta in!

Vi pratade om datalogiskt tänkande. Jag vet inte hur länge klippet ligger kvar, men än så länge kan man se det här.

Sedan blev det eftersnack.

Och på det kom ett blogginlägg, som kan läsas här.

Att just jag blev tillfrågad tillsammans med Fredrik Heinz och Karin Nygårds beror nog på den lärarhandledning om programmering jag skrivit. Betyder det att jag är en programmeringsguru? Inte alls. Förhoppningsvis är jag en som undersöker hur eleverna och jag själv kan utvecklas vidare. För mig kan det handla om skapandet av en skolgårdslabyrint eller något annat. Jag är inte ett spår. Läroplanen är så stor. Det är mycket att vara involverad i och lärarjobbet är spännande. Jag känner tillförsikt. Vi hörs!

Med vänlig hälsning, itmamman

Share

Tipspromenad med GeoQuiz – tipsrundor

Skärmavbild 2014-08-08 kl. 12.23.29Jag har letat efter en fungerande tipspromenadsapp och hittade en som  som heter GeoQuiz – tipsrundor (funkar på iPhone, iPad och iPad touch). Det som jag tycker är bra med den är att man får se frågan först när man är tillräckligt nära kartnålen – man måste alltså trava runt och ta de olika kontrollerna. Att vara cirka 25-30 meter ifrån frågan tror jag funkar för att kunna se den, men när jag som nu befinner mig 8737 meter från den kan jag absolut inte få tag i den. Bra, det är liksom inte meningen! avstand Man behöver inte gå runt banan åt ett visst håll, utan kan svara på frågorna i vilken ordning man vill. Hur det har gått i tipspromenaden får man reda på först när alla frågor är besvarade. En annan grej som är bra är att den som gör tipspromenaden kan sitta hemma vid sin dator för att göra den. Man placerar ut kartnålar, skriver in svarsalternativ och så är det hela klart. Tänk på att inte placera ut kartnålarna för tätt, så man inte missar poängen med att få gå runt. Quizet är sedan i gång en vecka, om man inte har betalat för en uppgradering.  De som knatar runt banan och svarar på frågorna kan ha stor hjälp av att klicka på ”hybrid” på kartan i sin telefon. Då ser man träd, hus och buskar. Har man en äldre modell funkar inte det och då får man mer gå på känsla för att följa nålen. Men det går.

Vad tror ni, är det någon som kommer testa detta med sina elever? Eller kollegor? Jag kommer ha de senare som försökskaniner. Vi får se hur det går.

Share

Mina bästa tips om du vill föreläsa

Jag minns det. Skräcken. Det var för några år sedan. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville komma och föreläsa och jag hade hört mig själv svara ja. Vägen till bilden nedan skedde inte utan vånda:
The_star_of_the_day_kalexanderson_CC BY-NC-SA 2.0
Christina Löfving by kalexanderson CC: BY; NC, SA

Anne-Marie Körling blev min räddning. En van föreläsare. En vänlig själ. Hon svarade som alltid på mitt panikmejl med orden: Ring mig!

– Vad är det värsta som kan hända? frågade hon.
– Att tekniken inte kommer funka, att jag står där som ett fån och inte får igång presentationen. Typ det.
– Då är du där i god tid och ser till att det funkar. Mer?

Och så höll vårt samtal på. Det finns alltid lösningar på problem. Hon gav mig också rådet att alltid ha en pappersnäsduk i kavajfickan – mer om det kan du höra i Skolsnack där Fredrik Svensson och jag pratade om denna viktiga detalj när vi träffades på Bett i London.

Nu har det gått några år. Jag har varit runt och föreläst över hela landet, via länk i Finland och så på plats i London några gånger. Jag har föreläst i Kunskapskanalen på TV. Jag har studerat hur andra gör, funderat över vad jag själv kan göra bättre och jag har utvecklats utan att på något vis ha utvecklats färdigt ännu. Nu tycker jag till och med att det där berget, som det kändes som jag skulle bestiga när jag skulle föreläsa, mer känns som en kulle, ibland en liten sandhög. Och då tänker jag att det är dags att låta andra kliva fram – få ta på sig klätterutrustningen och känna kittlandet i magen. Jag vill fortsätta utmanas och ge mig på farligheter, men göra sådant som också ger mig själv nya insikter. Paneldebatter är utmanande! Men att föreläsa? Jag kommer göra det igen, men det måste få gå ett tag mellan varje gång. Så jag inte tröttnar på min röst och mina egna tankar.

Nu delar jag istället med mig av mina tips till dig, så att du kan ta tjuren vid hornen och kliva upp på scenen! Brasklapp: Mina tips kanske inte passar dig. Det kan finnas mycket bättre tips på annat håll, men om du har googlat dig hit, får du fortsätta läsa om du vill.

Tips nr 1. Förbered dig. Och förbered dig igen. Åhörarna kan ha rest långväga för att höra dig. De vill inte mötas av: ”När jag började förbereda den här föreläsningen kl. 03.00 i natt, så kom jag på..” De vill känna att du tar dem på allvar. Därför har du tagit reda på vilken målgrupp det är som ska lyssna och du har anpassat ditt material just för dem. Kör igenom din föreläsning någon dag innan. Tänk igenom den tyst för dig själv. Det gör att du ser om tiden håller, du kan känna dig lugn och du kan improvisera mer på själva föreläsningen om du skulle vilja det. Men förbered dig.

Tips nr. 2. Använd hängsle och livrem. Ta backup på något smart sätt. USB-minne kan vara grejen om uppkopplingen fallerar i salen med tjocka betongväggar. En skärmdump på en webbsida som du vill visa kan funka om uppkopplingen inte gör det. Långväga gäster ska inte ha åkt 30 mil förgäves – de måste få något. Om datorn går sönder ska det gå att köra presentationen på någon annans. Jag tar alltid med extra minihögtalare om jag har ljud i min presentation. Och ja, jag har fått låna ut dem till andra föreläsare som hamnat i klistret. Det är inte överambitiöst, nej då.

Tips nr 3. Var på plats i god tid. Testa tekniken. Spana in rummet. Varva ner. När åhörarna kommer in, välkomna dem. Du bjuder in att lyssna även om ni är på deras hemmaplan.

Tips nr 4. Tyck att det är roligt att möta åhörarna. Om du inte tycker det, jobba på det. De ska känna att du gillar vad du gör. De har bjudit dit dig, de vill höra vad du har att säga – det är ju fantastiskt roligt! Det är skönare att lyssna på en glad, engagerad människa än en som är butter och oengagerad. Simple as that.

Tips nr 5. Om något strular – ta kommandot över situationen. ”Nähä, nu kom inte den som skulle ha.. så då får väl jag..” är ingen bra inledning. Det gör att åhörarna får känna sig obekväma till ingen nytta. Gnissla lite tänder om du vill innan du går upp på scenen, men lägg det sedan åt sidan. Ring ett förargat telefonsamtal efteråt till den ansvarige om det behövs. Men åhörarna ska inte behöva ta det. En gång var jag med om att min inskickade presentation, som skulle ligga klar, inte fanns. (Den gången var det dåligt bevänt med livrem..) Jag hade åkt 50 mil. Vad göra? Jag vinkade till publiken för att de inte skulle känna katastrofen närma sig, sa till arrangören som ursäktade sig inför publiken att det absolut inte var någon fara och var beredd att köra utan presentation. Då fick arrangören plötsligt fram keynoten och jag körde. Allt går. Det är innehållet som är det viktiga.

Tips nr. 6. Våga köra utan presentation, våga testa något annat om det kan få budskapet att gå fram på ett bättre sätt. Jag inledningstalade förra året tillsammans med några andra på Framtidens lärande på Stockholm Waterfront inför mer människor än jag någonsin gjort förut. Utan slides. Men till det tillfället hade jag också med en film på mina elever. Den startade när jag ropade på deras hjälp. De fick prata. Det funkade bättre än slides just då. Vi gjorde det tillsammans.

Tips nr 7. Om du ändå måste ha en presentation (Jag har oftast det), öka typsnittet. Inget under 32 i storlek. Det går inte att se. Använd ett tydligt typsnitt, inget snirkligt som inte gör sig för dem som glömt glasögonen hemma. Använd hellre en bild som förstärker det du ska säga än att ha en massa text. Om åhörarna ska sitta och läsa samtidigt som du pratar blir det inte bra. Skala bort. Jag är rätt dålig på det själv och tror att alla mina bilder är viktiga. Det är de inte. Jag ska jobba mer på det.

Jag vet att många vill föreläsa. Man kan lockas av att få åka runt och bo på hotell, casha in pengar och knappt lyfta ett finger. För visst är det så det är att föreläsa? Nja, inte för mig. Hotell är roligt at bo på någon gång ibland, om det inte blir för ofta. Och casha in? Det vanligaste är att beställaren säger i en bisats: ”Och förresten har vi inte riktigt ekonomi för att betala för så mycket mer än din resa, men du får se det som att det kan ge nya uppdrag.” Den är bra. Kostnaden finns alltid. Den läggs ofta på föreläsaren. Så du kommer inte bli rik. Men du kommer lära dig så oerhört mycket om det ämne du fördjupar dig i. Om det handlar om att berätta om din undervisning, kommer du att lära dig reflektera än mer över den. Det gagnar dina elever och det gagnar dig i din profession. Så våga!

Och du, vänta inte på att bli hittad, delta och bidra på det sätt du kan. Säg: Här är jag, jag vill hjälpa till. Det kommer tacksamt tas emot.

Share

John Hattie och hur man kan läsa hans studie

John Hatties stora studie var på tapeten i Varberg idag när flera talare bidrog med sin syn på densamma. Jag tror att många av er känner till Hattie och hans tal om effektstorlek. Ofta slänger man sig med siffrorna från studien när man ska tala om vad som ger effekt för eleverna i deras lärande och vad som inte ger lika stor effekt. Bosse Larsson, James Nottingham, Bengt Lennartsson och Bitte Sundin fördjupade och problematiserade på ett nyanserat och mycket intressant sätt.

Ta det här med läxor. Det är hett. Enligt Hatties studie ger det en effekt på 0,29, alltså når det inte upp till 0,40 som är det magiska talet för märkbar effekt. Förenklat kan man då säga att läxor är något dåligt. Men det kanske inte är så enkelt. Tittar man på effekten flör yngre elever upp till 10- 11-årsåldern är effekten 0,01, alltså typ ingenting. Däremot inte sagt att barn far illa av att uppmuntras till att läsa böcker hemma, att bygga koja och där läsa för nallen och pappa. Att få ett förhållande till böcker. Det är en sorts läxa. För äldre barn, tonåringar, är siffran 0,54. Där ger läxor effekt. Men inte vilka läxor som helst. Det är just det, Hatties studie används ofta för att passa våra egna syften och slängs in lite här och där. Tillbaka till läxorna – de heta. Om man ger elever i uppdrag att fundera på eller ta reda på något inför ett arbetsområde, ger det hela 0,90 i effekt. Förförståelsen gör att man kommer lättare in i och kan ta till sig det man sedan ska arbeta med. Men är sådana läxor självklara? Eller är det mest repetitionsläxor som ges? Det är kanske inte så enkelt, inte så svart eller vitt. Det finns fler saker att väga in, men jag lämnar det här just för tillfället.

En annan intressant sak var att flera av talarna refererade till kopplingen mellan Carol S. Dweck och Hattie. Jag har skrivit om henne i min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen och hur viktigt det är med på vilket sätt vi talar med elever och får dem att utveckla en vilja att ta sig an utmanande uppgifter. Hur vi kan stjälpa eller hjälpa genom vårt förhållningssätt och hur viktigt det är att vi är medvetna om det. En nyhet var att Dweck kommer till Sverige september 2014. Var, när, hur visste de inte, men jag ska hålla utkik.

Som med all forskning, så även Hatties omfattande sammanställning – det ÄR inte. Det indikerar något. Det ska nagelfaras. Inget konstigt med det. Invändningar och funderingar kring Hatties studie har bland annat gällt att materialet mest har hämtats från undersökningar i engelskspråkiga länder, inte från Sverige. Det kan vara svårt att överföra effekten av minskad klasstorlek (endast 0,2) på våra förhållanden när man har tittat på stora klasser i länder där eleverna är vana vid ett annat arbetssätt. Det kan vara så.

Man måste också ställa sig frågan: Även om det ger liten effekt kanske något inte ska ratas helt? Inte om insatsen som krävs är låg. Det ger ändå viss effekt. Det kan vara värt att tänka på om vi vill komma ifrån det svart-vita när vi talar om studien.

Annat värt att notera:

  • Lärares relation med elever, att eleverna känner sig sedda av läraren ligger på 0,72. Gränsen går vid 0,40, remember?
  • Lärares tydlighet med vad som förväntas av eleverna ligger på 0,75.
  • Det pratades om feedback som också ligger på 0,75, men med det menas lärares feedback av varandra. Elevers feedback av undervisningen. Elever ger varandra feedback i väldigt stor utsträckning, dock ofta med uttryck som ”Äh!” och liknande. Inte så genomtänkt. De behöver lära sig hur man ger feedback. Det är ingen medfödd gåva man föds med.
  • När jag ändå rabblar spännande siffror kan jag lika gärna dra självskattning av elevers förväntningar/ betyg: 1,44. Det är viktigt att få redskap att tänka till och fundera över sitt lärande.
  • Eleverna behöver få känna att de får ett genombrott i sitt lärande – att det är spännande att inte kunna men att få vara med på en läranderesa. Och då är vi tillbaka till Dweck. Vi kan inte slänga ur oss feedback till eleverna som: ”Fint!”, ”Bra!” i tid och otid. Vem vill då prova nya svåra saker? Tänk om det inte blir fint och bra? Nej, vi behöver uppmuntra risktagande och annorlunda tankesätt. Vi behöver fråga hur eleven tänkte och vara uppriktigt intresserade.  Något man går in för på till exempel Stonefields school i Nya Zeeland. Värt att kolla in.
  • Eleverna behöver få hjälp att veta vart de är på väg, hur stora framsteg de gör och vad nästa steg är. Det är inte att beröva dem något slags spänningsmoment, det är att ge plats för kreativitet.

Jag har antecknat massor av fler intressanta saker, men det här var ett axplock. Vi var flera från vår skola på konferensen och jag lovar att vi inte kommer släppa utmaningen att få skolan att bli utmanande och viktig för våra elever. Det är spännande att leva.

Share