Vi gick slottsvandring idag, barnen, deras mormor och jag. I ett drygt hundra år gammalt slott som ser ut att vara 500 år. Engelskt fast i Sverige. Tjolöholm heter det.

Förutom att beskåda två vackra brudpar som fotades i parken, fick vi en hel del fakta upprapade av guiden. Jag är numer glad över vår fula dammsugare, den som granntjejen undrade om vi tyckte var fin och om vi inte skulle byta snart. För hundra år sedan hade man inte en sådan smidig liten dammsugare som vi har. Nej då, man hade inga alls. Om man inte var superrik. Och var man superrik, så importerade man sin dammsugare som vägde 1 ton och drogs av en häst. Inte kunde man kånka in den i huset, utan man fick ha den utanför och dra in den 40 meter långa slangen istället. Se åbäket här:

Aldrig mer ska jag klaga på min lilla hårfön som väsnas och som jag behöver tampas med en halvtimme varje morgon. Den är liten och smidig. Om man jämför med vad slottsfrun hade i början av 1900-talet: En fotogendriven sak. Hon satte sig på stolen och bredde ut håret bakåt över hårtorken:

Det är fantastiskt att tekniken utvecklas. Tänk om jag varit IT-pedagog på 50- eller 60-talet – då hade jag fått släpa runt på en superdator när jag for runt på skolbesök. Nu klagar jag på ryggont fast min laptop bara väger 3-4 kilo. En kluns enligt mig. Jag ska genast bli snäll och tacksam. Se så fin den är!

Aj, min rygg!