I min bok Digitala verktyg och sociala medier i undervisningen finns en del länkar.
De är bara en liten del i det stora hela, men jag lovar i boken att jag ska försöka hålla dem uppdaterade här på bloggen. Nu har det gått en tid sedan boken skrevs och en del länkar har slocknat, andra har bytts ut. Därför finns en någorlunda uppdaterad lista under fliken Boken. Varsågoda!
Nu är den klar. Boken. Elevernas alltså.
De är sju år, de går i ettan och har skrivit en egen bok. Inte genom att få en dunk i ryggen och kommentarer som: ”Vad långt du har skrivit – bra.” utan på ett annat sätt. Istället har vi försökt arbeta som kanske en del författare jobbar. Man kan lära sig sådant när man är sju år.
Det började med att eleverna intervjuade Sören Olsson (som skrivit Sune-böckerna tillsammans med Anders Jakobsson), Martin Widmark och Helena Willis (författaren och illustratören till LasseMaja-böckerna), Gunilla Bergström (Alfons Åbergs skapare) och Annelie Drewsen (författare till Adam-böckerna) om hur man gör när man skriver en bok. De träffade inte dessa öga mot öga, men spelade in sina frågor på vår pekplatta och så tog jag med mig den och spelade upp deras frågor för nämna personer på Bokmässan förra året. Alla svarade och lät sig spelas in. Av detta gjorde eleverna ett TV-reportage. På webben alltså.
I inslaget bad eleverna andra om ytterligare hjälp för att kunna göra en bok. Vi visste att den skulle handla om vår dromedar (Ja, vi har en sådan i klassen och han har fått namnge den webbplats som vi har i Webbstjärnan; Jamlas kompisar.) Vad ville man läsa om i boken? Snart kom det in förslag. Både får vuxna och barn. Klassen arbetade i par och valde bland förslagen. Sedan började de skriva.
Under arbetets gång, stannade de då och då upp för att läsa igenom, läsa upp för klasskompisar och för att ta emot frågor och uppmuntran. Från de andra eleverna. Att tidigt öva att en text kan utvecklas tror jag är viktigt. En kort text kan vara bra, en lång text med, men ingen text bemöts med att den är bra bara för att den är lång. Går den kanske till och med att korta ner för att bli ännu mer kärnfull? Och vilka frågor skulle man kunna ställa till de andra i klassen när man får höra vad de har skrivit? (Sådant måste övas, det är ingen mystisk inneboende frågarförmåga som antingen finns eller inte finns.) Och sedan: Hur kändes det att få frågor om texten? Tyckte ni att texten blev bättre efter ändringen?
Under arbetet pratade vi om hur de olika kapitlen skulle knuytas ihop. Om Jamal hade fått ihop det med en annan dromedar i ett kapitel, så måste denne kanske finnas med i några kapitel längre fram. Hur skulle deras vänskap utvecklas? Vid ytterligare genomläsning ändrade vi ännu lite mer och försökte knyta ihop boken tillsammans.
När en bok skrivs brukar det finnas med en textredaktör på något vis. Jag fick ta en rollen och eleverna fick godkänna eventuella språkändringar.
Så skulle eleverna illustrera boken. Precis som Helena Willis i LasseMaja-böckerna. Och som Markku Huovila i Adam-böckerna. Annelie Drewsen tog sin filmkamera, gick till Markkus ateljé och gjorde ett reportage åt oss. För att förklara hur en illustratör arbetar. Det. Tänk. Till oss! I reportaget gjorde Markku en Adam-figur som Annelie skickade till klassen. Nu finns den i vårt klassrum och ingår i vårt nästa arbete; att använda Adam i en ny produktion. Vi anade att man inte bara kan ta en illustratörs figurer och göra så utan att fråga, så vi frågade Markku om vi fick , och han svarade ja. Det. Tänk. Stort.
Det Markku berättade i inslaget var bland annat att han brukar göra en Adam-figur som han klipper ut och sedan göra olika bakgrunder som han sätter in Adam i. Han tecknar alltså inte figurerna direkt på pappret där bakgrunden finns. Vi provade att göra på liknande sätt med vår dromedar. Fast vi tog kort på den, klippte ut och satte in Jamal i olika tecknade miljöer. (Vi utgår från att det är OK att använda kortet på dromedaren i vår bok utan att fråga om lov. Gosedjurs-dromedarer säljs i massupplagor på sina håll i världen och verkshöjden är svår att fastställa, så vi tror att det vi gör är OK.)
Jag lägger inte ut mina elevers arbeten här. Men gå gärna in och titta på deras arbete med boken Jamals äventyr. Och läs den gärna. Kanske vill någon skriva en kommentar till dem på deras webbplats – det kan betyda mycket för dessa författare som just har börjat pröva sina vingar!
Ni som har hjälpt oss, det finns tack till er i boken. Det är ovanstående nämnda, men också:
2-3B Forsbacka skola, Frida, 1A Engelbrektskolan, F123 Herrljunga, 5A Backluraskolan, 3B Rebbelberga skola, Helen, Nollfemmorna Kristinedalskolan, 5B Backluraskolan.
Flera av dem deltar också i Webbstjärnan och jobbar med webbpublicering. Kika in till dem och ta del av deras arbeten också! Alla arbetar vi olika men med hopp om att kunna ge eleverna viktiga verktyg att ta sig vidare i det livslånga lärandet. Främst tror jag att sådana verktyg handlar om mod och nyfikenhet att kunna ta sig vidare. Ibland är digitala verktyg en hjälp för detta, ibland analoga. Men jag vill inte hindra mina elever att utforska dessa verktyg. Och det, det gör vi tillsammans. Jag som pedagogisk ledare som kan hjälpa, guida och samtidigt själv delta i det livslånga lärandet. Det gör mitt jobb till ett av världens kanske mest spännande.
Vill du publicera egna böcker, kan du göra det på olika nättjänster, bland annat Calameo. Jag har tidigare skrivit om hur man gör här.
En utflykt till en bäck. 21 ettor och två vuxna. Skrik och skratt. Plask. Insamling av växter. Vattenprover.
Efteråt redigerade två elever filmklippen från utflykten och hela klassen tittade på en av alla våra bilder därifrån.
-Vad tänker ni när ni ser bilden av bäcken? frågade jag.
– En orm, sa någon.
Ja men just det! Jag hade inte sett trädgrensormen. Där var den ju – mitt framför näsan.
– Avatar, sa en annan.
Så klart! Jag hade visserligen haft känslan av att vi var på en trollsk vacker plats när vi var vid bäcken, men jag hade inte kunnat sätta ord på känslan av att befinna mig i.. filmen Avatar. Filmen där blå varelserna far omkring i den vackraste av världar. Den.
Att eleverna tillåts koppla händelser i vardagen till sina egna och andras tidigare erfarenheter, att vi inte viftar bort deras film-, spel- eller vad det vara må-upplevelser; det vill jag som lärare bli bättre på. För känslan av att få vara mitt i Avatar – den är jag glad att jag fick vara med om. Och jag tror att eleverna kände en viss pirrande känsla de också. En känsla värd att vårda.
Os, is, as, vas. Det finns barn som närmast dör av att behöva skriva sådant vecka efter vecka. Särskilt om de har haft en bokstav i veckan i förskoleklass och nu måste ha det i ettan igen.
Jag gör som så att mina elever i ettan får skriva så mycket som det bara går. Vi har knappt med teknisk utrustning och bara några få halvklasstimmar, vilket gör att vi måste vara uppfinningsrika. Ibland skriver barnen i par på någon av våra två iPads, ibland på någon av våra fem datorer och ibland skriver de för hand. Barn har 100 språk och jag vill inte beröva dem något. När de skriver på ett digitalt verktyg eller för hand vet de att det inte blir helt rätt alltid, men att budskapet är viktigast. Ingen säger: ”Jag kan inte” utan alla försöker. Det ljudas och hummas och låter. På så vis får även läsningen fart. Därför läser några i tjocka böcker och några andra i tunna lättare böcker. Men alla läser redan efter några få veckor i skolan.
Lgr11, kap. 1:
Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.
Vi prövar på att forma bokstäver, jodå. Det finns hemliga bokstavslådor i klassrummet. Behöver alla arbeta med alla lådor då? Nej, kan man visa att man har full koll på hur den skrivs så är det bättre att jobba med annat. Just nu introduceras lådorna och sedan får vi se vad som passar varje elev.
I skrivandet försöker jag ofta utgå ifrån något spännande. Det står ju om det i läroplanen (kap. 2.2):
Läraren ska
ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.
Vi kan starta i en skattjakt eller i en bild och ta avstamp i det. Nu senast gjorde barnen egna Pokemonkort på bighugelabs.com (Välj Trading cards). Där fick eleverna fundera över sina styrkor och beskriva vad de är bra på. Här en lätt maskerad bild:
Några barn fortsatte sedan på Pokemonspåret; en fotograferade sina kort och skrev:
Detta är meganium och cresselia.domskadar.60+60 och 20
Och cresselia.skadar.50.och.10
Det gav ytterligare frågor om Pokemon och samtal kring det. Utifrån elevernas erfarenheter.
Eleverna har gått några få veckor i första klass. Pokemon ror, jag menar Pokemon rockar. Fett.
Hur bildredigerar jag snabbt och enkelt utan att behöva skaffa inloggning?
Kanske är frågan extra aktuell för dem som arbetar med yngre barn som inte får registrera sig på olika sajter på grund av att de är för unga. Picfull är en tjänst där man utan att skaffa inloggning kan ladda upp en bild och lägga på olika effekter för att göra om den. Man kan inte beskära eller ändra den på annat sätt, men om man tager vad man haver och inte har för stora krav i alla lägen, så kan Picfull funka just där och då. Som alternativ.
Jag laddade upp en älskad krollilja och valde effekten Color Separation. Man väljer färger, drar i ett reglage och provar sig fram tills man är nöjd.
När elever ska använda bilder för att illustrera arbeten eller för att använda dem som basen i till exempel en serieberättelse, kan det vara viktigt att få bearbeta sina bilder. Att se hur man kan ändra en bild för att få fram olika effekter och stämningar kan vara en grund för att diskutera hur bilder påverkar oss.
Lgr11, Kapitel 3.1: Bild
Genom att arbeta med olika typer av bilder kan människor utveckla sin kreativitet och bildskapande förmåga.
Undervisningen i ämnet bild ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om hur bilder skapas och kan tolkas.
I undervisningen ska eleverna ges möjligheter att utveckla kunskaper om hur man framställer och presenterar egna bilder med olika metoder, material och uttrycksformer. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar sin kreativitet och sitt intresse för att skapa.
När man arbetar med gratistjänster på nätet finns det alltid en risk att de lägger ner och försvinner efter en tid. Tjänsten Picnik som många tycker om att använda är en sådan som snart kommer att gå i graven. Det är tråkigt, men samtidigt är det en del av livet. Saker kommer och går. Om vi lär oss att anpassa oss efter det, behöver det inte innebära jordens undergång. Jag är tacksam för det andra knåpar ihop åt mig och andra på nätet och tackar och tar emot så länge det finns.
Vill man ha ett vassare alternativ utan att behöva registrera sig finns BeFunky som jag gillar skarpt och som jag har skrivit om tidigare.
Jag gillar tjänster där flera kan arbeta samtidigt och där saker och ting uppdateras i realtid. Det gör det i webbtjänsten Canvasdropr där man kan arbeta med att skapa collage.
Jag började med att importera egna bilder från datorn och att lägga in text på dem. Det gick också att hämta bilder från Flickr och filmer från YouTube. Sedan bjöd jag in maken att delta i skapandet. Han ställde till en himla oreda. Men jag kunde chatta med honom inne i tjänsten och be honom sluta.
Det finns många valmöjligheter. Man kan låta collaget vara helt privat och bjuda in andra att enbart titta på det. Eller så kan de få hjälpa till om de har det lösenord man har skapat. Man kan göra collaget publikt, men bestämma att ingen får röra det eller ändra på något. Eller så får de det. Undrar hur det skulle bli..?
Jag gillar tjänsten. Den är lätt att förstå sig på och den är vänlig på många sätt. Den talar till och med om när användaren borde hotta upp sig lite. Se nedan. Tackar för det!
