För ett tag sedan samlades ett gäng på Hasseludden för att starta olika webbtjänster på bara 24 timmar. De rapporterade live och fick ganska mycket publicitet. En av alla webbtjänster som såg dagens ljus var Voicly, en slags mikroblogg i ljudform. Man spelar in sitt mini-inlägg i mobilen och sedan kan folk ringa upp ett nummer och lyssna.

Det låter crazy.

Men vem är jag att döma? Jag kanske ska prova bara för att se hur det är. För att fatta lite mer.
När jag var ny inom IT-världen tog jag mig in i chattrummen på Lunarstorm och allt vad som fanns då. Jag stod bredvid och kände mig lite utanför – jag pratade inte samma språk som kidsen. När Facebook kom och Bloggy gjorde entré i min värld hoppade jag på och började ana vad en community är till för. Att få tillhöra ett nätverk gjort för vuxna och folk i övre tonåren gjorde att jag hamnade lite mer rätt. Där kan jag nu slänga ur mig trivialiteter som att jag städar och få till svar att någon där ute också gör det i samma stund. Trivialt, men vardagligt. Jag ser inte mina cybervänner, men de finns ändå. De är verkliga.

Jag tänker på när mormor levde. Hon och jag ringde ett kort samtal till varandra nästan varje dag. Vi pratade om triviala småsaker och kände en närhet, även om vi inte sågs så ofta. Hon fanns på andra sidan tråden och hon var verklig. Måste man alltid se sina vänner?

Mikrobloggandet och facebookskrivandet kan man fnysa åt. Det är ganska lätt. De som jobbar på distans och inte har någon att småprata med fnyser inte åt det. Inte heller de som skaffar sig ett nätverk och kanske till och med skaffar sig ett jobb genom det. Denna konversation såg jag på Bloggy idag (Namnen är inte hemliga, men jag strök över dem ändå – fråga mig inte riktigt varför…):

Någon hade fått ett jobb genom en kontakt på Bloggy, såg ni det? 🙂 Han fick också råd om hur man bäst söker bostad i Stockholm.

På något sätt kan man ana att nätverkandet kommer att ha större betydelse i framtiden. Just därför behöver man ta vara på det eleverna upplever där på fritiden. Och de som inte upplever det kan behöva lotsas in i det för att lära sig att göra sin röst hörd i det offentliga. För snacket om att man städar leder ofta vidare till något annat.

Varför skriver jag det här? För att det är sådant jag går och funderar på. För att jag är lite trött på fnysandet. För att jag funderar på om jag ska prova Voicly eller inte. Jag kanske hoppar över det den här gången, precis som jag hoppar över att läsa Kalle Anka Pocket. Det lämnar jag åt 10-åringen. Han gillar det. Jag tittar på men fnyser inte. Jag låter honom läsa och ägnar mig åt annat. Det kan man också göra.

Så jag får se hur jag gör. Är det någon där ute som vill prova Voicly och sedan rapportera hur det är, så är jag intresserad av att få veta hur det går.

Åter igen, tipstack till The real Mymlan för att du visade mig Voicly. Du är en guldgruva.