Dagen då jag glömde

Ahahhh, äntligen fredag! Dottern och jag kommer hem från dagis och jag ringer genast grannen för att snällt erbjuda mig att skjutsa killarna till idrottsträningen. Hon lovar lika snällt att hämta dem när träningen är slut. En annan grannkille ska också dit, så jag ringer dit och säger att jag kör. Han frågar om en kompis kan följa med.

-Visst, säger jag storsint. Alla får plats!

Vi lägger på och då… kommer jag på det: Jag har en dotter. Hon kommer inte att kunna få plats i bilen. Hon kommer heller inte att kunna passa sig själv ensam hemma.

Jag ringer grannen igen. Hon som har en dotter som är kompis med min dotter.

-Öh, jag skulle ju köra barnen, men kan du ta hand om min dotter under tiden? Snälla, snälla, snälla?

-Inga problem, säger grannen.

Jag letar upp bilnycklarna och ska bara grabba tag i handväskan när jag upptäcker det. Handväskan är borta. Puts väck. Så är även jobbväskan med datorn. Misstänker starkt att det är dagis som har stulit dem, så jag ringer dit. Mycket riktigt – i hallen på dagis står två övergivna väskor. Fröken säger att siste man snart ska lämna byggnaden och ber mig komma så fort jag kan.

Ett nytt telefonsamtal till grannen:

-Öh, jag skulle ju köra.., men kan du göra det? Fastän att ni passar min dotter?

-Visst, inga problem, säger grannen och startar bilen i samma stund.

På skriande däck åker jag så till dagis och är siste man att komma in.

-Tack! Trevlig helg! Puss! Kram! säger jag till fröken som enligt dottern ska ha fredagsmys med den ende manlige fröken som jobbar där. Hon har nog bråttom. Dottern har avslöjat att de unga tu ska dricka vin när de träffas – det har de berättat på samlingen (Jo, jo, min dotter har känsla för skvaller!).

Sedan åker jag för att hämta barnen som har tränat klart. Hinner sitta ner och titta en stund. Snygga passningar. När vi går därifrån känns det som jag har glömt något.

Handväskan står kvar på golvet. Ensam.

Jag rusar tillbaka och tar den i min famn och lovar bättring. Aldrig glömma den mer!

Sedan kommer jag ihåg att hämta dottern hos grannen och åker hem och förbereder fredagsmys. Jo, jag kommer ihåg henne. Faktiskt.

Detta var ett inslag av icke-IT-baserad fakta. Sådant som jag skrev mycket på min förra blogg – då när jag tänkte ”bloggämne” om sådant som gick fel. Det gjorde livet mindre dramatiskt på något sätt. Fick ett återfall och hoppas på överseende.

Share

2 reaktioner på ”Dagen då jag glömde

  1. Åh, vad kul med mänsklighet! Saknar absolut scener ur livet och annat än IT-tankar på bloggarna som utger sig att vara specialiserade bloggar. Jag tycker så mycket om att få veta lite om människan bakom specialistskriverierna.
    Antar att du var trött – och hade huve´t fullt – efter bokmässan. Och att det kunde påverka de lätt demenslika symotomen.
    Bokmässebesök är tröttande. Mina fötter protesterade vilt efter fyra – fem timmars mässgång. Men idag är de återställda – och sinnet har fortfarande energi kvar sedan de roliga timmarna i Gbg.

  2. Så du var också där? En upplevelse!
    Jo, jag kan själv sakna att inte skriva ”lite mänskligt”, men det är ett val jag har gjort för att inte drabbas av folks missunnsamhet. Det kan tära att bjuda på sig själv ibland. Fast inte denna gång. Tack för att du kommenterade!

Kommentarer inaktiverade.