För fem år sedan kunde jag så gott som noll om IT. Jag satt på medarbetarsamtal hos chefen och svarade på frågan om vad jag kunde bli bättre på:

-IT kanske?

Det skulle jag inte ha gjort. För det innebar att jag anmälde mig till några distanskurser i IT under min föräldraledighet. Och en kurs i svenska som andraspråk, något jag heller inte hade kläm på. Varför klaga på sin egen inkompetens och inte göra något åt den, liksom?

Sen blev jag fast. Kursmomentet att blogga var värst. Det blev ett gift. Världen öppnade sig, nya människor kom in i mitt liv och jag fick reflektera ihop med andra. Att sedan komma tillbaka till skolan och få omsätta tankarna i praktiken och se hur IT som ett naturligt verktyg i undervisningen gjorde skillnad, öppnade ögonen ännu mer.

Plötsligt började folk ta kontakt. Någon ville skriva en artikel, en annan ville att jag skulle beskriva mitt arbete för att kunna vinna lärarpris och en del andra saker hände. Till exempel att jag bytte jobb och blev IT-pedagog. Jag, som inte hade kunnat något om IT. Gud, som jag tror har humor, måste ha skämtat med mig..

Och om jag kunde lära mig, kan andra. Jag är inte så speciell.
Men vad skönt för mig att jag nu kan luta mig tillbaka, nu när jag kan allt.

Not.

Ingen blir fullärd. Någonsin. Och det är ju underbart! Vad trist annars.

Nu har jag fått ännu en fråga. En hedrande.
Det handlar om att vara med i en grupp som ska vara rådgivare åt ett politiskt parti angående deras nationella IT-strategi för skolan. Eftersom jag vill vara politiskt obunden var det inte helt självklart att tacka ja. Men, jag har fått löfte om att jag inte förbinder mig till något åt partiet, socialdemokraterna, utan bara är rådgivare. Alla partier tar in sådana. Och nu råkade en av dem vara jag.

Så håll i er Sverige! Nu får ni något att ta ställning till i nästa års val. Moahahahaha…

Varför skulle jag säga så där på medarbetarsamtalet för fem år sedan?