Från och till undrar jag varför jag bloggar. Är det till nytta för någon?
Och när människor undrar hur jag har tiiiid att blogga, tar jag mig en extra funderarrunda.
Är det slöseri med tid?
Efter lite pann-skrynklande brukar jag komma fram till samma sak:
Jag älskar att skriva. Jag funderar på det viset. Att det sker för öppen ridå stör mig inte – det berikar mig. För när det trillar in kommentarer kommer jag ett steg vidare i mitt tänk. Det blir ett samtal med människor jag annars inte hade mött och ett sätt att komma utanför skifta (=västgötskt ord för trädgård).
Det tar mig ingen tid. I början gjorde det det, men nu vet jag var knapparna sitter, var jag ska trycka. Att få frågan hur jag hinner, stör mig en aning – det erkänner jag. Men det kanske beror på att jag själv inte ställer andra till svars för hur de använder sin fritid: om de löser korsord, stryker kalsonger, spelar golf eller ser på tv. Hur har de tiiid? (Det bryr jag mig inte om!)
Idag pratade jag med en lärarkollega om det där med att folk tycker så mycket och tänker si och så om det andra gör. Varför gör de det? Kan man inte bara konstatera att den ene gör si och den andre gör så? Varför göra saker komplicerade? Kollegan och jag hade ungefär samma inställning, men känner oss ibland lite ensamma om att tänka så.
Hur som helst, idag hittade jag genom en kommentar in på en för mig ny blogg: Vykort från drömfabriken. Och höll nästan på att ramla av spikmattan när jag såg orden om att min blogg betydde något i inlägget Tack snälla IT-mamman!. Uppmuntrande ord kan vara bränsle för någon ett bra tag. Miljövänligt sådant som inte skitar ner. Jag kommer att tuffa på länge tack vare det, och hoppas kunna tanka andra med samma kraft som bloggens ägare Teacher gjorde idag.
Mer sådant i vardagen. Fler Teachers!
foto: Flickr/Creativecommons/Futureatlas
Yeah go girl! På dem bara. Då är jag inte den enda som får den där förbaskade frågan, eller påståendet: ”Jag kan inte förstå att man sitter såååååååååå länge vid datorn!” Jag reflekterar med fingrarna på tangenterna, det har jag rätt att göra.
”Reflektera med fingrarna” – vilket bra uttryck!
Har själv inte reflekterat så mycket med fingrarna ännu. Det jag känner är att dina inlägg ger mig bränsle i mina tankar och i mitt arbete.
Sitter med i min stads IT-strategi grupp. Vi har planer på att anställa en IT-pedagog som stöd till lärarna. Kan du ge mig några bra allmänna argument för detta då jag ska lägga fram det i gruppen och för politikerna som håller i stålarna.
Din tid är väl för övrigt just ”din”? Andra väljer glo på TV, spela poker eller läsa böcker. Antar att du gör lite av allt men sluta för all del inte skriva här!!!
Nä men tack, Hasse D! Vad glad jag blir att du skriver här!
Argument för att anställa en IT-pedagog:
En IT-pedagog kan samordna och hålla i fortbildning för lärarna.
Han/ hon kan hålla sig uppdaterad om vad som händer inom IT-området när det gäller utbildning. Utvecklingen går så snabbt och lärarna hinner inte alltid hålla sig uppdaterade av egen kraft.
Tidsvinster eftersom IT-pedagogens arbete gör att lärarna kan få hjälp att komma igång med viktiga saker.
Någonting sådant?
I de läroböcker jag läser så är liberalismen inte något som står högt i kurs: Att vars och ens sanning får stå oemotsagd och oreflekterad och oargumenterad, bara artigt ”respekterad”, något man backar undan för för att inte stöta sig med varandra.
Den andres åsikt används av mig inte som en del i en dialog utan som något som sorterar in den andre i ett fack: Han är ”en sån”.
Även om jag ibland får abstinens efter irl-samtal så uppskattar jag mycket url-samtalen på bloggar och diskussionsforum. Och sitter man i varsin ände av Sverige (eller världen för den delen) så är ju url ett väldigt bra alternativ. Och antagligen miljövänligare än att behöva dra iväg irl.
Cecilia, ”url-samtal” – vilket otroligt bra ord! Tack för den inputen!