Den senaste tiden har flera saker som skrivits på facebook och Twitter visat på ett uppvaknande angående hur vi kan se på barn. Hur vi kan göra för att inte skuldbelägga dem för att de är de de är. Det finns så många barn som hanterar saker på sätt som vi inte förstår. Ibland, jag säger ibland, tror vi att om de bara ändrar sig, så blir allt bra. Om de gör så som vi tycker är bäst.
Jag är tacksam för Mia Skäringers artikel om sin son. Den får mig att gråta. Ett barn bemöts, och hur det bemöts är den vuxne ansvarig för.
Ett annat barn, Joshua, som har aspergers syndrom, intervjuade sin mamma. Det är starkt. Klicka på bilden och sätt igång filmen:
Varje barn har känslor. Varje barn har rätt att få bygga upp sin självkänsla, sin förståelse av att han eller hon har rätt att få finnas här på jorden; att platsen han eller hon upptar, skulle vara så mycket fattigare om den var tom.
Tack till @ulrikajonson som visade mig filmen.
Jag håller med. Fast ibland undrar jag varför allt som är olika måste ha ett särskilt namn. Många av diagnoserna är ju symptomdiagnoser och i viss mån resultat av en mer eller mindre subjektiv bedömning. Borde det inte räcka med att olika är olika? Olika är för övrigt väldigt vanligt och kanske mer ”normalt” än lika om jag tittar mej omkring bland både vuxna och barn.
Vilken superfin film. Tack för tipset!
Hej på er båda! Jag tänker att artikeln och filmen kan få oss vuxna att tänka att alla barn behöver bemötas oavsett om de verkar ha någon slags diagnos. Rätten till självkänsla är allas. Så många små parvlar går och funderar och blir bemötta utifrån något som ligger väldigt långt ifrån dem. Det är sådant jag funderar på.