Jag är inte dödligt seriös i det jag kommer skriva nu, men ändå lite. Lite halvdödligt så där.

Våra tre barn lär mig och min stackars man en hel del. Men konstigt nog tycks vi aldrig bli fullärda.

Vår äldste son, som är 16 år, suckar ibland tungt över hur dåligt uppförande vi har när det gäller att sms:a. Vi har helt enkelt ingen hyfs. (Eventuella oroliga läsare vill jag nu informera om att barnen alltid har okejat att jag får skriva om en viss händelse när det gäller dem, så även detta. Har de inte okejat, så finns det helt enkelt inte på pränt. Bra, då går vi vidare.)

– Skriva punkt?! Utan smiley? Det är som att stå så här (Här står han stelt med armarna utefter sidorna med uttryckslöst ansikte) och säga det du skrev med entonig röst. Eller så låter det argt. Jätteargt.

– Man jag skrev ju bara och sa att du skulle komma hem, svarar jag.

– Ja just det. Du skrev det jätteargt.

– Nej, inte gjorde jag..

– Du kan inte skriva så.

Så jag smajlar till mina meddelanden till honom och får ömhetsbetygelser tillbaka. Det är riktigt fint. Så gör jag misstaget att försöka härma honom. Jag skriver K istället för OK.

Det är fel. Totalfel:

Som ett sånt där skämt du vet. What the..

Saker och ting kan verka ytliga, men det kanske de inte är. Egentligen. Och inte för dem som har språket. De som inte har språket (Läs: jag) hamnar lite utanför och trampar lätt i klaveret. Nu är jag inte särskilt superallvarlig kring sonens och mitt sms:ande. Jag ler mest och tar det för vad det är. Men jag tänker ändå. Jag tänker på nyanlända ungdomar som ska ta till sig språket. Får de hjälp in i ett språk där de kan delta? Är vi vuxna intresserade av hur det fungerar eller skakar vi mest på huvudet åt det? Kanske ler lite överseende?

Det är samma sak när det gäller att kunna prata om senaste spelet, om de kort man byter med varandra på rasterna och annat som tillhör barn- och ungdomskultur. Det är viktigt för barn och unga att kunna tala språket. Inte bara för att få ett jobb om tio år, utan för att få må bra här och nu. Skolan är till för nuet likväl som för framtiden.

Som lärare kan jag inte kunna allt om det barnen och ungdomarna talar om. Jag kan inte lära dem allt. Men jag kan vara nyfiken och tillåta att lärandet även kommer att handla om sådant som de kan lära varandra. Så det inte blir så att några halkar efter för att de aldrig kommer in i snacket. Det finns de som inte har någon att sms:a med. Det finns de som inte vet hur de ska prata om senaste spelet, av olika anledningar. De står utanför. Men vi kan se till att de får en chans att bli en del av ett större sammanhang.

Ett första steg är att inte avfärda ungas kunskap utan att utgå från vad de kan för att tillsammans bygga vidare på det. Vi kommer själva att lära en hel del på vägen – jag lovar. Det är lite pinsamt ibland, men läroplanen hjälper oss att våga, eller hur? Lgr 11, kap. 2.2:

Läraren ska

• ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande,

• stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan,

(…)

• organisera och genomföra arbetet så att eleven

– utvecklas efter sina förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga,

– upplever att kunskap är meningsfull och att den egna kunskapsutvecklingen går framåt,

– får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling,

Därför fortsätter jag att testa nya saker.

Därför kommer jag att fortsätta trampa i klaveret.

Därför fortsätter jag att lära.

K? <3 <3 <3 <3