Den senaste tiden har flera saker som skrivits på facebook och Twitter visat på ett uppvaknande angående hur vi kan se på barn. Hur vi kan göra för att inte skuldbelägga dem för att de är de de är. Det finns så många barn som hanterar saker på sätt som vi inte förstår. Ibland, jag säger ibland, tror vi att om de bara ändrar sig, så blir allt bra. Om de gör så som vi tycker är bäst.

Jag är tacksam för Mia Skäringers artikel om sin son. Den får mig att gråta. Ett barn bemöts, och hur det bemöts är den vuxne ansvarig för.

Ett annat barn, Joshua, som har aspergers syndrom, intervjuade sin mamma. Det är starkt. Klicka på bilden och sätt igång filmen:

Varje barn har känslor. Varje barn har rätt att få bygga upp sin självkänsla, sin förståelse av att han eller hon har rätt att få finnas här på jorden; att platsen han eller hon upptar, skulle vara så mycket fattigare om den var tom.

Tack till @ulrikajonson som visade mig filmen.