Taggarkiv: Den relevanta skolan

När jag själv äntligen utsattes för formativ bedömning

Jag skriver en bok. En bok om en relevant skola där engagerande arbetssätt är A och O. En skola där digitala verktyg kan hjälpa till att öka motivationen hos elever, därför att de är viktiga verktyg när man vill arbeta med på-riktigt-uppgifter. Alltså uppgifter som har betydelse även för andra. Jag skriver om en skola där sociala medier är en naturlig del, eftersom de är en naturlig del i samhället, precis som skolan är. En handbok.

Att skriva boken har varit en resa. Och är fortfarande, eftersom jag inte är helt klar med den än. Det har varit en resa dels för att jag har gjort mycket efterforskning, för att själv lära mer. Dels för att jag har varit i kontakt med så många olika människor för att få deras syn på olika saker. Men också för att min förläggare har visat mig på verklig formativ bedömning. Kanske för första gången i mitt liv. Aldrig tidigare har någon gått in för att diskutera text och tanke med mig på det vis som hon har gjort.

Och på något vis är det skrämmande. Det där om att ingen tidigare i mitt liv någonsin har gjort det. En kommentar från en lärare om att något ska ändras, och så har det varit klart. Men nu. Nu har jag fått utvecklas. Levla. Det är en otrolig förmån att få vara med om en sådan resa.

Jag önskar att alla elever ska få uppleva verklig formativ bedömning. Framåtsyftande. Nu finns verktygen då det är möjligt att göra det på en mängd olika sätt. Även när det inte finns tid att sitta ner en lång stund med var och en. Det går ändå.

Jag vägrar stanna i en klagan om att tiden är slut eller att man inte har lust. Finns en klagan ska den fram i ljuset och bollas runt tills man hittar en utväg. Men för att det ska vara möjligt att hitta lösningar, måste de vuxna som finns i elevernas närhet kunna komma överens. Ta sitt vuxenansvar för att inte trycka ner varandra eller tysta glädjeyttringar. Jag skriver om det också. Utifrån forskning. Det är dödligt intressant. Och viktigt.

Jag hoppas du vill läsa min bok. Den kommer ut på Liber under senare delen av året. Innan dess ska jag få ännu mer formativ bedömning av en textredaktör. Undrar så vad det ska innebära. Förväntansfull..

Share

En relevant skola – något alla vill ha

Den senaste tiden har debatten om skolan varit het. Det har rasats och granskats och lyfts. Många tycker, och i tyckandet vill alla ha rätt. Ibland tycker man så benfast att man inte lyssnar. Det är inget konstigt, det är en del av det vi skolats in i. Att vilja ha rätt. Att äga sanningen. Elza Dunkels har skrivit ett bra inlägg om hur debatten förts.

Men. Det är ganska intressant att lyssna.

Jag tillhör dem som rasade mot Aftonbladets vinkling när de kallade sin grävande journalistik för Skolraset. Det angav tonen och inriktningen. Protesterna fick dem att ändra namnet till Skolgranskning. Samtidigt är jag en av dem som kritiserar vad som ibland händer i skolan, men jag gör det alltid utifrån att jag vill ha en förbättring, inte för att hitta rubriker. Därför stödde jag Skollyftet. Ett lyft innebär att man ser vad som inte är bra, men man gör allt för att det ska bli bättre.

Lyssna, var det ja.

Jag började läsa kritiken mot skolan lite djupare. Jag läste dem som höll med Björklund om att skolan behöver tydligare styrning i klassrummet. Inget flum. Och jag märkte en sak. Egentligen vill vi samma sak. Egentligen. Men vi har ingen aning om det eftersom vi sällan lyssnar på varandra i egentlig mening.

Jag vill ha en skola som är relevant. För eleverna. Det är A och O. Att de får en utbildning som rustar dem inför nutiden och framtiden. Jag kan förstå att många kallar det som har varit Piaget-inspirerat i skolans värld för flum. Då när läraren inte har fått stå i vägen för barnets egna upptäckter utan mest ska stå vid sidan om. Det har blivit ganska ensamt för många barn. Egen forskning och ”Vad vill du göra?” när man inte vet vad man vill. När man skulle behöva ett bollplank i en vuxen och planket inte har vetat sin betydelse. Jag kan förstå att barn har resignerat.
Jag kan också se att i de klassrum där läraren har kört sin undervisning efter en och samma lärobok, där alla elever i alla lägen ska diskutera exakt samma sak vid samma tillfälle, har sina nackdelar. Det hjälper inte hur engagerad läraren är, några kommer ändå inte till sin rätt. Det hjälper inte att ett fåtal svarar förnuftigt, resten som suttit passiva har missat ett gott lärtillfälle. Jag håller med om att fakta är bra. Man kan inte googla allt om man inte vet att det finns saker att googla. Jag inser att kartkunskaper är bra. Men i min värld är det flum att elever ska banka in några namn och sedan inte veta hur det hela hänger ihop. Var är de djupa samtalen? Idag ges många prov runt om i vårt land där elever ska svara på ett antal faktafrågor och så kommer det en analysfråga på slutet. De kräver inget av eleverna, förutom ett bra minne. Var är de stora frågorna? De som kräver fakta. Men som sätts i ett sammanhang? Vem hjälper eleverna att analysera? Eller används analysfrågan på slutet av ett prov för att sålla agnarna från vetet, för att se vem som har den medfödda analysförmågan? Den som kanske inte är medfödd, utan som man borde få lära sig att utveckla i skolan. Var är de spännande uppgifterna som utmanar? Som kräver det yttersta av eleverna, precis som uppgifterna i onlinespelen gör? Var är de uppgifter som utvecklar den kreativa sidan att presentera och komma i kontakt med andra som kan hjälpa vidare i lärandet? För vi vill lära mer i ett konnektivistiskt samhälle. Ständigt.

Det är dags för läraren att inse sitt värde. Att ta plats bland eleverna. Att vara ett bollplank så som Vygotskij beskriver. Ibland kan bollen behöva fångas upp och ibland passar läraren bollen i en ny riktning. För läraren har koll. På lärande. Läraren har djupa ämnes- och omvärldskunskaper. Läraren vet att eleven måste göra kunskaperna till sina och att det sker i en process, inte i en korvstoppningsmaskin. Läraren vet att vi behöver vara kompetenta när det gäller att omforma den kunskap som kommer att förändras och att hitta vägar för att lära nytt. Läraren har koll och om han eller hon inte har det, så vet han eller hon hur man skaffar sig det, eftersom vi alla är en del av det livslånga lärandet. Vet man som lärare inte hur man ska gå tillväga, då har vi i och för sig ett problem. Och då hoppas jag inte eleverna idag ska få samma skolning som gavs för några decennier sedan, om man inte lärde sig vägar för att lära.

Djupa kunskaper. Inte de ytliga faktakunskaper som lämnas att sväva fritt. Elever är mer kompetenta än vi tror. Jo, det är de. Om vi bara utformar skolan till att visa att vi tror på dem, att de är något att räkna med och att de kan nå långt. Med vår hjälp.

Ingen vill ha en flumskola. Det vi vill ha är en relevant skola. Jag tror vi alla vill det, men vi pratar olika dialekt och vi förstår inte alltid varandra. Vi vill ha en skola där eleverna inte gäspar, somnar och önskar sig bort. Rätta mig om jag har missförstått det. Jag försöker förstå båda de läger som har uppstått. Inte hålla med i allt, utan bara ta till mig för att kunna se hur vi ska förändra och göra något bra av det hela. Nu inleder jag en semestervecka då jag bara ska skriva. Skriva klart. En bok håller på att ta form och är i sitt slutskede. Den handlar om den relevanta skolan.

Jag har mycket att fundera på.

Share

En bok på gång – om en skola att längta till

Hur ska man göra i klassrummet? För att få med alla?

Det är frågor som vi alla brottas med. En del vill ha snabba lösningar – man vill veta vilka webbtjänster som uppfyller vilka mål i läroplanen. Bocka av, fixa snabbt, så är det klart. Jag tror inte det går att göra så. En webbtjänst kan användas på olika sätt. En wiki eller blogg kan vara en ersättning för det man tidigare gjorde med papper och penna. Den kan vara låst och stanna innanför klassrummets väggar, även om den ligger på nätet. Eller så kan den vara öppen och påverka i världen.

Vad vi gör börjar någon annanstans. Hos oss själva.

För ett tag sedan hälsade jag på i ett klassrum och träffade en liten kille. Han skulle skriva på datorn. Det skulle handla om hans husdjur. Jag satte mig bredvid honom och frågade om han hade något djur hemma.
-Fiskar, svarade han buttert med armarna i kors.
-Har du?! Wow, det ville jag alltid ha! Ett akvarium där man fick bygga upp en värld, fixa med stenar och..
-Ville du?
Pojken tittade forskande på mig.
-Ja, så man kunde göra grottor och..
-Jag har en döskalle i mitt akvarium, avbröt han.
-En sån som fiskarna kan simma in i? Mmm, då kan man ju..

Sea Donut Aquarium av JoshBerglund19 CC BY 2.0



Och så fortsatte vi prata om fiskvärlden och förlorade oss en stund i den. Pojken lossade sitt armgrepp och började knattra ner texten om sina fiskar. Han skrev som aldrig förr. Det nästan rök om tangenterna.

Det var ett möte på max tre minuter, men det gjorde avtryck i mig. Ingen stor grej, bara fiskprat, men ändå. Pojken kände sig sedd. Jag såg det i hans ögon. Jag har haft många sådana möten med mina elever genom åren och en sak har jag lärt mig: Jag har ansvar för att dessa möten blir av. I stora klasser lika väl som i små. Prat om fiskar, om World of Warcraft, om allt. Ibland räcker det med en blick – det är också ett möte. En lärare som går runt och hjälper, kan fixa det om han eller hon är på jakt efter de goda mötena. Det går. Ibland tar det 30 sekunder, ibland några minuter, ibland längre tid. Ibland någon sekund. Men det går. Det sker på många håll i många klassrum varje dag.

Och det gör skillnad.

Ett armgrepp lossas, en blick möter en annan och den där platsen som eleven upptar på jorden; den känns viktig. Ibland lite viktigare än förut.

Den inre motivationen får näring medan den yttre motivationen lyser med sin frånvaro. Den där yttre där morötter används som lockbete men inte alltid känns så lockande. Den yttre motivation som ibland används som bestraffning men där man inte alltid orkar bry sig om straffet. Lika bra att ta det och få tyst på tjatet. Den inre motivationen får istället näring när man känner att det man gör är viktigt. För någon annan. Att det gör skillnad. Där kan digitala verktyg var en hjälp på vägen.

Det finns mycket skrivet om det här med inre motivation och det finns mycket forskning som kommit under de senaste decennierna. Jag läser och känner igen situationer från min egen skoltid och min egen lärartid. Jag känner igen situationer från skolan idag. Det finns inga färdiga koncept för att nå eleverna och för att få igång deras inre motivation; den som är nödvändig, men det finns hjälp att få som visar inriktining och hur man kan ta sig fram längs vägen. Det går.

Just nu skriver jag en bok om det. En bok om en skola som eleverna känner är relevant för dem. Den kommer ut på Liber i höst. Det känns speciellt – det är samma förlag som min pappa skrev sin första bok på en gång. Jag skulle vilja skriva massor om det jag filar på och skriver om i boken på bloggen här och nu, men det finns inte plats. Det kommer. Just nu är det bara min förläggare och min pappa som får läsa. Hon via mejl och han över axeln, där han finns någonstans i himlen. Men vill ni läsa, får ni.

I höst.

Share