Systern och jag pratar med varandra i telefon (Ett sånt där på-riktigt-möte där vi inte ser varandra öga mot öga). Jag berättar om boken jag precis läst: Känns det fint att leva en dag till? av Lena Sundström.

Hon har också läst den och jag bubblar ur mig en episod ur boken som var så där mitt-i-prick. En sån där aha-upplevelse. Och sen måste jag dra till med: ”Ja, allt håller jag ju inte med om..” Liksom för att gardera mig.
Så pratar vi vidare om det: Måste man hålla med om allt? Måste man förkasta någons åsikter bara för att man inte tycker lika om varenda grej?

Systern berättar om ett samtal hon hade med pappa några dagar innan han dog. Han hade sagt: ”Det finns oftast något man kan hitta hos var och en. Något man kan lära sig av en människa, även om man inte håller med om exakt allt. Inte förkasta bara för att det dyker upp några saker man inte håller med om.”

Och det är väl så. Det där om att lyssna utan att leta fel. Säga: ”nja, det där vet jag inte..” på ett lyssnande sätt eller säga: ”det där håller jag inte med om och därför faller allt i ditt resonemang”. Gärna med armarna i kors.

Jag funderar mycket på det där. Om att inte uppfattas som en tyckare, som bara för att man vågar tänka högt menar att alla andra har fel. Att det inte är svart eller vitt. Men att det är öppet och fritt att tycka och tänka.

Jag har saknat pappa de 15 år han har varit borta. En funderande människa som nog kunde verka ha mycket klart för sig, men som funderade och var nyfiken på nya saker. En som skrev böcker och läromedel. En som säkert hade uppskattat web 2.0 om han hade levt. Saknar honom ibland mer än någonsin.

Jag älskar tänkande, välkomnande tyckande miljöer. Just därför kände jag mig välkommen in i bloggvärlden när jag dök in där för fyra år sedan. Just därför gillar jag fortfarande sociala medier där människor som inte alltid har sett varandra pratar, tycker och uppmuntrar varandra. Sådana där på-riktigt-möten.

Så funderar, tycker och tänker jag. Just nu.