Idag fick vi besök här hemma av Kristina Alexanderson med familj. Kristina har jag lärt känna genom de avtryck hon lämnar i sin blogg och på andra ställen i diskussioner på nätet. Jo, vi har lärt känna varandra där på nätet. Man gör det. Människor är verkliga där.

Man kan se på nätdiskussioner som flyktiga och ytliga. 140 tecken på Twitter är inte mycket, så hur kan man vara djup där? Men om samtalen inte uppstår överhuvud taget, hur ska man då lära känna olika människor? Olika sorters människor? Ett samtal leder vidare och där skapas djupet. Vare sig man möts öga mot öga eller på nätet.

Just att våga kasta sig ut och prata med folk utan att man tar de vanliga vägarna för kontakt är något jag gillar. Lite som på vår resa i USA, där folk pratade med varandra utan att känna varandra, och det på ett helt annat sätt än det jag är van vid här hemma. Det må betraktas som ytligt, men det kan leda vidare till något annat. Eller det kan stanna där och det är ingen big deal med det.

Att skriva på nätet är att bjuda på sig själv, på sina tankar, erfarenheter och kunskaper. Det kan sticka i ögonen på folk att man gör det, men det är smällar man får ta. Jag vill inte vara utan dem som inspirerar mig och får mig att fundera vidare. Aldrig någonsin.

Bilden nedan knäpptes på Manhattan i somras och tillägnas alla vänner nära och i det som kallas fjärran.

Tycker du om den? Länka gärna hit, men ta inte är du snäll. Det var ett jox att knäppa den..