Från och till undrar jag varför jag bloggar. Är det till nytta för någon?
Och när människor undrar hur jag har tiiiid att blogga, tar jag mig en extra funderarrunda.
Är det slöseri med tid?

Efter lite pann-skrynklande brukar jag komma fram till samma sak:

Jag älskar att skriva. Jag funderar på det viset. Att det sker för öppen ridå stör mig inte – det berikar mig. För när det trillar in kommentarer kommer jag ett steg vidare i mitt tänk. Det blir ett samtal med människor jag annars inte hade mött och ett sätt att komma utanför skifta (=västgötskt ord för trädgård).

Det tar mig ingen tid. I början gjorde det det, men nu vet jag var knapparna sitter, var jag ska trycka. Att få frågan hur jag hinner, stör mig en aning – det erkänner jag. Men det kanske beror på att jag själv inte ställer andra till svars för hur de använder sin fritid: om de löser korsord, stryker kalsonger, spelar golf eller ser på tv. Hur har de tiiid? (Det bryr jag mig inte om!)

Idag pratade jag med en lärarkollega om det där med att folk tycker så mycket och tänker si och så om det andra gör. Varför gör de det? Kan man inte bara konstatera att den ene gör si och den andre gör så? Varför göra saker komplicerade? Kollegan och jag hade ungefär samma inställning, men känner oss ibland lite ensamma om att tänka så.

Hur som helst, idag hittade jag genom en kommentar in på en för mig ny blogg: Vykort från drömfabriken. Och höll nästan på att ramla av spikmattan när jag såg orden om att min blogg betydde något i inlägget Tack snälla IT-mamman!. Uppmuntrande ord kan vara bränsle för någon ett bra tag. Miljövänligt sådant som inte skitar ner. Jag kommer att tuffa på länge tack vare det, och hoppas kunna tanka andra med samma kraft som bloggens ägare Teacher gjorde idag.

Mer sådant i vardagen. Fler Teachers!

foto: Flickr/Creativecommons/Futureatlas