Hur ska man göra i klassrummet? För att få med alla?

Det är frågor som vi alla brottas med. En del vill ha snabba lösningar – man vill veta vilka webbtjänster som uppfyller vilka mål i läroplanen. Bocka av, fixa snabbt, så är det klart. Jag tror inte det går att göra så. En webbtjänst kan användas på olika sätt. En wiki eller blogg kan vara en ersättning för det man tidigare gjorde med papper och penna. Den kan vara låst och stanna innanför klassrummets väggar, även om den ligger på nätet. Eller så kan den vara öppen och påverka i världen.

Vad vi gör börjar någon annanstans. Hos oss själva.

För ett tag sedan hälsade jag på i ett klassrum och träffade en liten kille. Han skulle skriva på datorn. Det skulle handla om hans husdjur. Jag satte mig bredvid honom och frågade om han hade något djur hemma.
-Fiskar, svarade han buttert med armarna i kors.
-Har du?! Wow, det ville jag alltid ha! Ett akvarium där man fick bygga upp en värld, fixa med stenar och..
-Ville du?
Pojken tittade forskande på mig.
-Ja, så man kunde göra grottor och..
-Jag har en döskalle i mitt akvarium, avbröt han.
-En sån som fiskarna kan simma in i? Mmm, då kan man ju..

Och så fortsatte vi prata om fiskvärlden och förlorade oss en stund i den. Pojken lossade sitt armgrepp och började knattra ner texten om sina fiskar. Han skrev som aldrig förr. Det nästan rök om tangenterna.

Det var ett möte på max tre minuter, men det gjorde avtryck i mig. Ingen stor grej, bara fiskprat, men ändå. Pojken kände sig sedd. Jag såg det i hans ögon. Jag har haft många sådana möten med mina elever genom åren och en sak har jag lärt mig: Jag har ansvar för att dessa möten blir av. I stora klasser lika väl som i små. Prat om fiskar, om World of Warcraft, om allt. Ibland räcker det med en blick – det är också ett möte. En lärare som går runt och hjälper, kan fixa det om han eller hon är på jakt efter de goda mötena. Det går. Ibland tar det 30 sekunder, ibland några minuter, ibland längre tid. Ibland någon sekund. Men det går. Det sker på många håll i många klassrum varje dag.

Och det gör skillnad.

Ett armgrepp lossas, en blick möter en annan och den där platsen som eleven upptar på jorden; den känns viktig. Ibland lite viktigare än förut.

Den inre motivationen får näring medan den yttre motivationen lyser med sin frånvaro. Den där yttre där morötter används som lockbete men inte alltid känns så lockande. Den yttre motivation som ibland används som bestraffning men där man inte alltid orkar bry sig om straffet. Lika bra att ta det och få tyst på tjatet. Den inre motivationen får istället näring när man känner att det man gör är viktigt. För någon annan. Att det gör skillnad. Där kan digitala verktyg var en hjälp på vägen.

Det finns mycket skrivet om det här med inre motivation och det finns mycket forskning som kommit under de senaste decennierna. Jag läser och känner igen situationer från min egen skoltid och min egen lärartid. Jag känner igen situationer från skolan idag. Det finns inga färdiga koncept för att nå eleverna och för att få igång deras inre motivation; den som är nödvändig, men det finns hjälp att få som visar inriktining och hur man kan ta sig fram längs vägen. Det går.

Just nu skriver jag en bok om det. En bok om en skola som eleverna känner är relevant för dem. Den kommer ut på Liber i höst. Det känns speciellt – det är samma förlag som min pappa skrev sin första bok på en gång. Jag skulle vilja skriva massor om det jag filar på och skriver om i boken på bloggen här och nu, men det finns inte plats. Det kommer. Just nu är det bara min förläggare och min pappa som får läsa. Hon via mejl och han över axeln, där han finns någonstans i himlen. Men vill ni läsa, får ni.

I höst.