Att välja att bli provocerad

Jag har de senaste dagarna följt människors uttryck för sorg på twitter, facebook och i öga-mot-öga-möten. Och jag respekterar dessa olika uttryck. Ibland kan jag nicka instämmande, ibland kan jag bara läsa och ibland bara lyssna. Men jag vill aldrig säga att någons uttryck är fel. Våldsamma uttryck som kränker andra är fel, jodå det är det. Men tankar måste få tänkas.

Vill någon sätta en Norgeflagga på sin profilbild, fine. Vill någon be, fine det med.

I samma stund som vi gormar ”Stopp och belägg, be inte utan gör något istället”, eller ”Varför alla dessa flaggor? Så dumt!” bestämmer vi vilka uttryck som är rätt. Jag har själv inte deltagit under hashtagen #prayfornorway, men jag tycker det är en fin och bra tanke att människor kan bindas samman och dela uttryck och bön den vägen. Det hade inte varit möjligt för några år sedan. Nu går det.
Att visa medmänsklighet, att krama något virtuellt eller öga-mot-öga, att göra tummen upp och att ge respons på tankar; det kan ge styrka. Åt någon annan. Passar en annan människas uttryck inte mig, behöver jag inte delta i dem, men jag behöver inte heller provoceras om jag inte väljer att göra det.

Att andra människors uttryck ibland provocerar kan bero på olika saker. Som C. Dweck skriver och som jag också tar upp i den bok jag håller på med, kan vår inställning till olika saker möjliggöra eller hindra mycket i livet. Är inställningen att allt är statiskt, betyder det att det finns väldigt få lägen. Rätt och fel, ont och gott, är några av dessa. Jag måste gömma det jag inte kan för att inte avslöjas som mindre duktig. Säger någon att han gillar en viss sak, så betyder det att han tycker att jag har fel om jag inte gillar samma sak. Jag blir provocerad av att en annan människa inte tycker som jag. Det är en himla jobbig inställning. Motsatsen är en utveckande inställning. Eller steg-för-steg-intällning. Där ser jag andras åsikter som intressanta. Jag kanske inte håller med, men de provocerar inte. Jag är inte hotad av dem. De kan till och med få mig att våga vända och vrida på vad jag själv tycker. Inte nödvändigtvis gör de att jag ändrar vad jag själv tycker, men jag kan förhålla mig till det. Med sådan inställning kan jag till och med våga att prova på nya utmaningar utan att vara rädd för att förlora ansiktet. Att göra fel är inte farligt. Denna inställning till livet och lärande är inte helt vanlig. Inte bland våra elever. Och inte heller alltid bland lärare. Och inte bland vuxna i övriga samhället. Men den finns och den går att öva upp.

Jag undervisade en gång i en klass där en elev och dennes familj hade en tro som få andra på skolan hade. När eleven berättade om helgen och familjens besök i kyrkan, gjorde den kollega som just då råkade vara inne i klassen ett utfall mot eleven. ”Hur kan man tro..?!” o.s.v. Kollegan var mycket arg. Eleven var mycket liten. Jag minns att jag försökte styra upp, men jag tror att jag gjorde det väldigt lamt.

Inom alla grupperingar finns de som inte vill lyssna, de som är statiska i sina åsikter och inte vill ta in andras tankar. De kan göra att alla som har liknande tankar och åsikter får dras med att andra människor tror att de är likadana. Att de inte heller vill lyssna. Vi har lätt att dra alla över en kam.

Sedan finns det de som värnar yttrandefrihet och människans fria vilja, men som ändå kan domdera om vad som är rätt och fel att tycka och tänka. Som kan bli provocerade av andras tankar. Det rimmar så illa.

Den elev som fick ta emot lärarens upprördhet och som jag tidigare berättade om, hade inte en tro som var farlig. Eleven kunde inte skada någon med den. Men den var inte politiskt korrekt i den värld där eleven befann sig. Just därför provocerade den: ”Om eleven tror så, måste det betyda att eleven tycker att jag har fel som inte tror likadant”. Vilket jag inte alls tror var fallet.

Det statiska. Att sätta upp murar och tillåta sig att provoceras av det som jag själv inte tycker. Bara för att jag inte tycker just det. För mig är det inte humanistiskt. Det är att skapa en hårdare värld.

Du behöver inte hålla med. Det är mina tankar just här och nu. Jag önskar att människor ska få sörja och hålla om varandra på det sätt de själva väljer.

Läs också gärna det som Deeped har skrivit. Om försoning och andra viktiga grejer.

 

Share

4 reaktioner på ”Att välja att bli provocerad

  1. Jag tror alla dessa flaggor och ”böner” är ett sätt att visa att det finns människor som vill väl också, ett sätt att försöka ingjuta hopp och framtidstro i alla de som drabbats.

    Många av oss letar sätt att visa att vi står på de drabbades sida, mot våldet.

    Ett sätt kan vara att rekommendera länkar till läsvärda artiklar och filmklipp. Andra sätt är att klicka ”gilla” till det som andra skrivit eller rekommenderat eller, som du skriver, lägga flaggor i profilbilden eller berätta att man tänker på dem eller ber för dem …

    Ja, vart vill jag komma … Jo, till slutsatsen att jag håller med dig. Alla uttryckssätt som visar omtanke är bra. Personligen tror jag inte att det räcker att man ber (om man nu gör det), utan det viktiga är att man berättar att man gör det (så att de man tänker på vet om att man tänker på dem). Hade jag kunnat kursivera, så skulle jag ha kursiverat orden ”visar” och ”berättar”. Förstår du vad jag menar?

    Vänliga hälsningar
    Charlotta

  2. Hej Charlotta!
    Jag tror jag förstår hur du menar. Uttryckssätt som visar omtanke är bra. Kanske att handlingar inte alltid måste synas för att de ska göra nytta. De kan vara värdefulla för den som utför dem i det tysta. På ett personligt plan. Men att vara nära andra i sorg är också en viktig del. Det finns så många olika sätt. Så funderar jag.
    Tack för att du skriver!

  3. Så klokt uttryckt och så hoppingivande! Klarar vi att komma dithän att vi ser varandras åsikter som något som utvecklar mina egna, då har vi chansen att skapa ett humanististkt samhälle där människans värde sätts i centrum.

Kommentarer inaktiverade.